Struktur

Det här med att strukturera upp grejer har aldrigt riktigt varit min grej. Men nu jävlar! Vi var på Ikea igår och ett av köpen blev en byrå som vi snickrade ihop när vi kom hem. I den där byrån har jag lagt in små avdelningar där man kan lägga små pyamasar i ena, boddys i andra och byxor i den tredje osv. Så nu börjar ett litet rum lämpat för en liten bebis ta vid. Egentligen vill jag göra iordning allt precis just nu bara för att det är så himla roligt, men än finns gott om tid så resten av bebisbestyr och inhandlingar får vänta ett tag.
Som om inte den alldeles utomordentligt strukturerade byrån vore nog så har jag även rensat ut hela skafferiet. Ut med riskartonger, mjöl/havregrynspåsar och in med fina glasburkar till diverse specerier istället, så numera har vi också ett fint skafferi som man slipper skämmas ihjäl över om nån utomstående skulle kolla in.
Nästa projekt bli att rensa ur klädkammaren, eller snarare skräpkammaren som min mor brukar säga. Trots att vi alldlels nyligen har flyttat är den där kammaren precis överbelamrat med prylar och väldigt otympliga saker som inte alls hör hemma där utan i källaren, eller kanske ännu bättre på tippen. Men klädkammaren ligger så himla nära och källaren så långt borta (returpunkten ska vi inte ens prata om, och så retar man upp sig på gammla kärringar som inte kan köra upp på rampen)så det händer lätt att latheten tar överhanden.

Nu ska jag komma på strukturerad anledning (?) till att jag skrev det här inlägget, men det kan jag inte. Kanske för att jag ska framstå som duktig och göra mig förtjänt av att ligga i soffan och kolla på 2:a säsongen av True blood resten av kvällen...

Letade och fann

Jag har drömt så konstigt på senaste. Drömt om bebisar med olika defekter, drömt om folk jag en gång stått nära. Inatt var en sådan natt. Jag hörde hans skratt, jag hörde hans bråk med hans pappa på finska. Men så slog det mig att jag inte sett hans ansikte. Att jag faktiskt inte alls kunde minnas hur han såg ut.
Jag letade och rotade, för någonstanns...

Och jag fann det, så nu minns jag.
Fint.

Frosseri

Jag har trott i ett par dagar nu att clementin har varit guds gåva till mig. Jag har frossat i dessa utan hämningar. Men jag har haft fel, det är tydligen satsumas jag har ätit i kopiösa mängder. Nu har jag till och med lärt mig skillnaden mellan dessa två. Satsumas innehåller inga kärnor och är något syrligare i smaken än clementiner och är inte heller lika vattniga.
Helt otroligt va vad man kan lära sig utav att bara gå hemma och skrota.

Så satsumas hädanefter alltså.

Om att ha väldigt lite att göra för att reta upp sig på skitsaker.

Ja jag vet, jag kunde inte ha mindre att göra. Har inte ens gått ut på promenad, hela dagen raserades liksom imorse när jobbet blev inställt.
Jag har orkat mig ner till ica för att hämta ut två paket samt värmt en frusen pirog i ugnen som blev stenhård och med det svurit ännu mer över att vi ännu inte skaffat någon micro.
Så går jag omkring och är jävligt irriterad. Irriterad för att människor utanför samhällsramarna med något slags funktionshinder så ofta tycker så förbannat synd om sig själva. Bara för att de för flera år sedan råkade ut för en olycka som förändrade deras liv så ska allt kretsa kring dem. Mina privata åtaganden står sig inte alls viktigt i jämförelse med deras och till råga på allt ha mage att ifrågasätta vad jag ska göra och om det är viktigt. Och så tro att bara för att jag går på havandeskapspenning så har jag all tid i världen och sitta hemma och vänta på att denne person behöver mig och genast ska jag stå till dennes förfogande. Och ja, jag har kanske all tid i världen, men med den tiden vill jag göra som jag vill, inte vad jag känner mig tvungen till, och så är det en ren princip. Så det så!

Så kan man fråga var jag fick all den här oempatin ifrån, jag som annars är så himla snäll. Kanske börjar jag redan efter dryga två veckor inse att jag är trött på att jobba med människor på det sätt jag gör. Förbannat trött!

.....

För övrigt så har bäste H gjort mig sanslöst sugen på pizza. Och min arbetkamrat gjorde mig sjukligt sugen på nåt som heter chokladbollstårta, och ursäkta, men hur jäkla gott låter inte det då?

Om ett svårmod som aldrig kom.

Det där tungsinnet som brukar infinna sig hos mig varje år så här dags har ännu inte infunnit sig. Och det kommer det förmodligen inte heller göra. Inte heller det där enorma resesuget har drabbat mig ännu. Lyssnar på Lasse med både söndermarken och grå dagar, det totala höstvemodet i vanliga fall.
Kanske är det i höst som jag ska slippa dem för första gången sedan tidig tonår?
Konstig tanke, men väldigt skön. Och förstålig. Jag har aldrig tidigare sett fram emot höstmörkret så som nu, aldrig tidigare längtat efter de kyliga höstmorgnarna eller de sprakande färgerna. För mig har det alltid förknippats med enorm höstångest och att ha en lång, lång vinter framför sig.
Jag har alltid börjat drömma mig bort till exotiska platser världen över. Vart ska jag resa härnäst och hur ska jag få råd?
Australien, Afrika och Asien har tidigare varit en tröst i dessa tider, och några kortare charterresor.
Jag kommer inte längre behöva finna någon tröst i dessa resor längre, jag kommer inte ge mig iväg på sådana äventyr. På väldigt länge.

Men det är klart, vem är jag att inbilla mig att mitt resebegär och äventyrslusta ska försvinna för all framtid? Så är inte fallet, vilket jag är väldigt glad över.

Någon gång ska jag bege mig tillbaka till det underbara, vackra mystiska Laos. Lika säkert som jag ska upptäcka nya äventyr i Sydamerika. Men det är många år kvar. Tills dess ska jag fortsätta känna mig rofylld och alldeles nöjd med tillvaron.

syndiga tankar straffas.

Klockan ringer 07.00, då har jag redan varit vaken sedan sex då M påbörjade sin snoozning. Trött och jävlig går jag upp och ställer mig i duschen.
Jag ska till jobbet. Jag jobbar inte ens längre utan gör det för att jag är så himla snäll. Jag tänker där jag står i duschen, att vad underbart det vore om hon kunde ringa och ställa in alltihop så jag kunde få gå tillbaka till sängen, läsa några sidor för att sedan somna om. Men ingen telefon ringer så jag sminkar mig, fixar iordning håret, tar på mig kläder, sprutar på mig lite lukta gott och sätter mig med morgontidningen och äter frukost.
DÅ ringer telefon. Då ringer hon och säger precis det jag ville hon skulle sagt en timme tidigare då jag fortfarande var trött och morgonful. Inte nu när jag blivit pigg och blivit fin.

Så nu sitter jag här och funderar över hur tusan jag ska spendera dagen. Jag kan ju gärna inte gå och lägga mig nu, då måste jag ju göra om hela göraiordningmig-proceduren och det orkar jag inte. Samma sak gäller promenad, då blir jag ju ful och svettig så då måste jag duscha igen.

Herregud hur svårt ska det vara?

Ostadigt

För första gången på en sisådär sju månader har jag i helgen längtat efter att vara full. Jag ville dricka weiss wein i en bar i ett hus i södra delen av det här landet. Jag ville sitta vid baren och skråla änglahund några hundra gånger, kanske några kryptonit också. Jag ville hänga i köket och prata skit så inihelvete, tills jag tappar rösten. Jag ville framåt gryningen då festen börjat ebba ut sitta i soffan och lyssna på E när han spelar gitarr och sjunger alldeles makalöst fint.
Jag ville vakna upp i lördags morse, gå ut och sätta mig på trappen med an macka och en kopp kaffe för att strax efteråt byta ut kaffet mot några klunkar fiskefjäs. Jag ville röka massor cigaretter och bli sådär underbart mys-mitt-på-dagen-berusad som man inte blir annat än på festivaler och i Perstorp. Jag ville garva sönder mig åt dåliga historier och märkliga upptåg. Sitta på köksgolvet och spela träben lagom tills en ny kväll tar sin början och ännu fler folk jag inte träffat på evigheter skulle börja dyka upp.
Jag ville hänga en helg med några av de bästa människorna på jorden och bara vara.

Jag ägnade rätt många timmar åt att grina över att jag ville göra just detta. Men kanske ännu mer grinade jag över att jag kände mig precis värdelös. Dessa tankar känns förbjudna när man är gravid. Jag tänkte att jag kommer bli en urusel mamma som tänker att hon vill vara full i åttonde månaden. Och så tänkte jag att det är klart att min lilla bebis aldrig någonsin vill komma ut då den vet vilka syndiga tankar den där värdelösa mamman har.

Alltså det här med att snart vara mamma känns på många sätt överväldigande. Och jag kommer ha så många åtaganden som jag aldrig tidigare varit i stånd till att utföra innan. Övermäktigt på många sätt och vis. Jag har aldrig ens bytt en blöja, och så ska jag helt plötsligt ansvara för ett helt liv i 18 år. Jag kan omöjligt bli en bra mamma...


Så tänkte jag igår, ungefär tusen gånger och grät floder över min oduglighet som blivande mamma.

Idag är det söndag, och idag vill jag inte vara den som har varit Perstorp, sitta i en bil fyra timmar för att komma hem, stupa i säng för att imorron bitti vakna upp med ljuvlig bakfylleångest och gå till jobbet.
Idag är det söndag och jag trivs med att gå långpromenader pigg och utvilad i höstsolen.
Jag övertalar nämligen mig själv att det inte var värt den där bakfyllan, även fast jag vet att det är det. Det årliga festivalfesten är värd hundra baksmällor om, och jag har precis missat den.

Fast å andra sidan så har jag snart en liten bebis här som kommer göra allt annat mer eller mindre oväsentligt.