2009-09-23

Om ett svårmod som aldrig kom.

Det där tungsinnet som brukar infinna sig hos mig varje år så här dags har ännu inte infunnit sig. Och det kommer det förmodligen inte heller göra. Inte heller det där enorma resesuget har drabbat mig ännu. Lyssnar på Lasse med både söndermarken och grå dagar, det totala höstvemodet i vanliga fall.
Kanske är det i höst som jag ska slippa dem för första gången sedan tidig tonår?
Konstig tanke, men väldigt skön. Och förstålig. Jag har aldrig tidigare sett fram emot höstmörkret så som nu, aldrig tidigare längtat efter de kyliga höstmorgnarna eller de sprakande färgerna. För mig har det alltid förknippats med enorm höstångest och att ha en lång, lång vinter framför sig.
Jag har alltid börjat drömma mig bort till exotiska platser världen över. Vart ska jag resa härnäst och hur ska jag få råd?
Australien, Afrika och Asien har tidigare varit en tröst i dessa tider, och några kortare charterresor.
Jag kommer inte längre behöva finna någon tröst i dessa resor längre, jag kommer inte ge mig iväg på sådana äventyr. På väldigt länge.

Men det är klart, vem är jag att inbilla mig att mitt resebegär och äventyrslusta ska försvinna för all framtid? Så är inte fallet, vilket jag är väldigt glad över.

Någon gång ska jag bege mig tillbaka till det underbara, vackra mystiska Laos. Lika säkert som jag ska upptäcka nya äventyr i Sydamerika. Men det är många år kvar. Tills dess ska jag fortsätta känna mig rofylld och alldeles nöjd med tillvaron.

3 kommentarer:

Lotta sa...

ad härligt men jag vill bara säga att man KAN resa med barn! ;o)

Tess sa...

DU är så jäävla gravid, Lisa! Hahaha.
Jag har allt det där så jag önskar jag var gravid fan. Höstvemodet slog mig i ansiktet jäävligt hårt typ igår och jag har aldrig velat befinna mig på Arlanda så hett som nu!

martin sa...

Ja det är klart man kan! det räknar jag med att göra också men de resor jag tänker på lämpar sig nog inte riktigt för så små barn eftersom jag vill ha ut lite mer än sol & bad som en vanlig charter medför. Att vandra inkaleden med en tvååring är kanske inte att föredra, men nån gång så! =)
T: ja det är sanslöst skönt att bara sskita i att det är höst, slippa tjuta sönder sin av vemod och ångest och sätta igång att längta efter sommar i september. så fort du skaffat ett jobb vilket du garanterat gör snart så har du iaf din australienresa inom räckhåll, och då kommer all den där ångesten vara som bortblåst när du dyker omkring i barriärrevet, surfar och spanar in snygga dykinstruktörer! ;)