2009-09-20

Ostadigt

För första gången på en sisådär sju månader har jag i helgen längtat efter att vara full. Jag ville dricka weiss wein i en bar i ett hus i södra delen av det här landet. Jag ville sitta vid baren och skråla änglahund några hundra gånger, kanske några kryptonit också. Jag ville hänga i köket och prata skit så inihelvete, tills jag tappar rösten. Jag ville framåt gryningen då festen börjat ebba ut sitta i soffan och lyssna på E när han spelar gitarr och sjunger alldeles makalöst fint.
Jag ville vakna upp i lördags morse, gå ut och sätta mig på trappen med an macka och en kopp kaffe för att strax efteråt byta ut kaffet mot några klunkar fiskefjäs. Jag ville röka massor cigaretter och bli sådär underbart mys-mitt-på-dagen-berusad som man inte blir annat än på festivaler och i Perstorp. Jag ville garva sönder mig åt dåliga historier och märkliga upptåg. Sitta på köksgolvet och spela träben lagom tills en ny kväll tar sin början och ännu fler folk jag inte träffat på evigheter skulle börja dyka upp.
Jag ville hänga en helg med några av de bästa människorna på jorden och bara vara.

Jag ägnade rätt många timmar åt att grina över att jag ville göra just detta. Men kanske ännu mer grinade jag över att jag kände mig precis värdelös. Dessa tankar känns förbjudna när man är gravid. Jag tänkte att jag kommer bli en urusel mamma som tänker att hon vill vara full i åttonde månaden. Och så tänkte jag att det är klart att min lilla bebis aldrig någonsin vill komma ut då den vet vilka syndiga tankar den där värdelösa mamman har.

Alltså det här med att snart vara mamma känns på många sätt överväldigande. Och jag kommer ha så många åtaganden som jag aldrig tidigare varit i stånd till att utföra innan. Övermäktigt på många sätt och vis. Jag har aldrig ens bytt en blöja, och så ska jag helt plötsligt ansvara för ett helt liv i 18 år. Jag kan omöjligt bli en bra mamma...


Så tänkte jag igår, ungefär tusen gånger och grät floder över min oduglighet som blivande mamma.

Idag är det söndag, och idag vill jag inte vara den som har varit Perstorp, sitta i en bil fyra timmar för att komma hem, stupa i säng för att imorron bitti vakna upp med ljuvlig bakfylleångest och gå till jobbet.
Idag är det söndag och jag trivs med att gå långpromenader pigg och utvilad i höstsolen.
Jag övertalar nämligen mig själv att det inte var värt den där bakfyllan, även fast jag vet att det är det. Det årliga festivalfesten är värd hundra baksmällor om, och jag har precis missat den.

Fast å andra sidan så har jag snart en liten bebis här som kommer göra allt annat mer eller mindre oväsentligt.

5 kommentarer:

jos sa...

Vår vaktmästare säger att 18 år av ansvar inte räcker, minst 25 säger han ;) Och du kommer bli en skitbra mamma!, jag tror att alla känner sådär lite titt som tätt under graviditeten och i åttonde månaden har man ju tänkt på allt man äter eller dricker i rätt många dagar och då är det väl inte så konstigt om man stundvis saknar att kunna göra precis det som faller en in. sen är det faktiskt en enorm skillnad mellan att tänka att det vore kul att bli full och att faktiskt bli det :)

Lotta sa...

Det är väl inte så konstigt att du saknar det du brukade göra?? Det är HELT normalt,annars vore det väl konstigt... Och du....du kommer att bli världens bästa mamma för din lill* unge för h*n är ju DIN!

Elin sa...

klart du kommer bli en bra mamma =)

H sa...

Du kommer ju bli en alldeles underbart mamma! Men det vet du nog egentligen. :)

Lisa sa...

Tack snälla rara ni!
Men jos; alltså 25? vad tusan har vaktmästaren för problem med sina ungar? så har man ju sedan några år tillbaka säkerligen hoppats på att kunna slappna av lite iaf. =)

Och jo alltså egentligen vet jag ju att jag kommer bli en rätt hyfsad mamma, annars hade jag ju liksom inte sett till att skaffa en bebis. Men ibland ballar man ur lite och bli skitskraj när man kommer på vilken omställning det kommer bli i all framtid...
Nu har jag ju dessutom en som kommer bli precis underbar pappa också vid min sida så jag kommer ju inte vara ensam. =)