När hela livet var ett disco.

Jag läser Heja Abbe och blir helt nostalgisk. Minns när jag själv gick på lågstadiet och gick på disco, hur spännande allt var. Richard som alla tjejer i hela klassen var kär i, hade alltid de roligaste discona. Där lekte man ryska posten och fick små fina priser om man vågade sig på några av de vågade sakerna, kyss var det läskigaste man kunde ta vill jag minnas. Det dansades tryckare med stapplande, osäkra små ben, drack läsk med sugrör direkt ut flaskan och åt chips.

Jag tänker att om några år är det kanske Kajsa som bjudit hem till disco, som dansar med någon hon tycker om för allra första gången, som fnissar med sina kompisar och som kanske kvällen till ära har fått ta på sig lite läppglans.
Kanske är det vi, jag och Martin, som smyger fram och tjuvkikar i nyckelhålet för att nyfiket se hur de har det där inne.

Och så lipar jag nästan lite över att jag redan är där, att jag tänker att det går så fasligt fort. Måste leva i nuet. Inte tänka så förbannat mycket på framtiden. Här är nu. Lev nu.

Söndag. Igen.

Låt mig jubla! Inte ett enda illamående på hela dagen, bara fint fint rakt igenom, känns som en evighet sen sist. Sovmorgon för hela familjen, blodpuddinglunch och häng i solen halva dagen känns som en bidragande faktor. Sen att vi fick finbesök av min brorsdotter med familj gjorde allt liksom ännu bättre.

Nu är det snart Solsidan, känns lite som att det är varje dag - går verkligen veckorna så här snabbt? Då är det ju faktiskt sommar snart, på riktigt. Åh längtar. Längtar så jag dör efter några såna här fina stunder.

...

Det blev ingen kajal och inget läppstift. Det blev mjukiskläder och hembakad pizza istället. Känns helt klart som jag fattade rätt beslut.

Lördagsgnäll.

Illamående, trött och smågrinig.
Jag kan inte bestämma mig för om jag ska gaska upp mig, måla på lite läppstift och dra några drag med kajalen och gå iväg på en eftermiddagsfika och hoppas på att illamåendet försvinner med hjälp av skratt, fina vänner och skitsnack. Eller om jag helt enkelt ska fortsätta dagen med självömkan i soffan och emellanåt gå ut i köket och titta på den fina buketten tulpaner som jag faktiskt slog till med i förmiddags.
Just nu lockar nog det senare alternativet, det är trots allt lördag och filmkväll, då är det liksom omöjligt att tjura några längre stunder. Men ack vad jag kommer ångra att jag missade Lindas blixtvisit.

Jag är medveten om att det är väldigt mycket trötthet och illamående just nu, men det känns lite svårt att bortse från det när det enda jag egentligen vill göra är att ligga i fosterställning i sängen. Men jag inser att det inte skulle vara speciellt hållbart och på sikt skulle jag nog inte alls må särskilt mycket bättre av det.

Glädjen med facebook.

Ni vet ju hur statusuppdateringarna på facebook brukar se ut. 'Nu har jag städat' eller så laddas det för fredagsmys (hata!) eller så är man nytränad eller så råder det sjukstuga hemma. Eller så är vädret förjävligt. Ellar ja, typ så. Jag är likadan. Meningslösheter. Därför känns det himla skönt när man ser en uppdatering som lyder:
"Fy fan vad fet jag är. Det var mig Pantera tänkte på när de skrev Valk. Kuken."

Det kändes liksom himla skönt att spontant bara brista ut i asgarv framför facebook..

Lösningen.

Den här då: Åt nyttigt, mådde sämre. Åt flott, mådde bra.
Eh?
Det här är väldigt märkligt, men idag har jag petat i maten och inte haft nån matlust alls. Av det lilla jag åt mådde jag bara ännu mer illa. Sen helt appropå ingenting ba, måste ha Max! Jag åt lite pommes och en burgare och vips så var illamåendet borta. Magiskt! Kan vara så att jag har hittat ett botemedel. Eller just det, jag skulle ju försöka hålla samma mått som sist ja. Fan.

Published with Blogger-droid v1.6.6

Lite av varje.

Tack snälla snälla ni för alla fina kommentarer i föregående inlägg! Blev så himla glad när jag loggade in i eftermiddags och fick ta del av dem.

Igår var jag nog lite väl ödmjuk till livet. Jag nämnde det där illamåendet lite i förbifarten. Men ärligt talat, ibland golvar den mig totalt. Idag till exempel, har jag legat utslagen på soffan och kvidit för mig själv. Jag kräks inget, tack och lov. Men ibland känns det som det skulle vara det bästa, bara jag fick eländet att försvinna. Så här har det varit i några dagar och det är först nu framåt kvällen som det börjar gå över. Jag hoppas innerligt att det inte är något jag ska behöva dras med någon längre period.

Imorgon är det fredag, det innebär att Kajsa har gått en hel vecka på dagis utan att blivit sjuk. Peppar peppar. Bara därför åker hon väl på den där scharlakansfebern som härjar på dagis. Men än så länge går det alltså finfint. Fröknarna häpnade lite när Kajsa inte nöjde sig med en halv banan, utan tjatade om 'makom, MAKOM!' tills hon fick en bit till. Herregud, skulle ungen nöja sig med en halv banan liksom? Tror´t inte!