2011-01-30

När hela livet var ett disco.

Jag läser Heja Abbe och blir helt nostalgisk. Minns när jag själv gick på lågstadiet och gick på disco, hur spännande allt var. Richard som alla tjejer i hela klassen var kär i, hade alltid de roligaste discona. Där lekte man ryska posten och fick små fina priser om man vågade sig på några av de vågade sakerna, kyss var det läskigaste man kunde ta vill jag minnas. Det dansades tryckare med stapplande, osäkra små ben, drack läsk med sugrör direkt ut flaskan och åt chips.

Jag tänker att om några år är det kanske Kajsa som bjudit hem till disco, som dansar med någon hon tycker om för allra första gången, som fnissar med sina kompisar och som kanske kvällen till ära har fått ta på sig lite läppglans.
Kanske är det vi, jag och Martin, som smyger fram och tjuvkikar i nyckelhålet för att nyfiket se hur de har det där inne.

Och så lipar jag nästan lite över att jag redan är där, att jag tänker att det går så fasligt fort. Måste leva i nuet. Inte tänka så förbannat mycket på framtiden. Här är nu. Lev nu.

4 kommentarer:

Fifi sa...

Igår började jag tänka på hur det kommer att kännas när Kiddo börjar skolan. Jag borde nog också befinna mig lite mer i nuet.

Cat sa...

Sv: Nej! Jag vägrar gå med på det. En vit and är vad som finns, det är en racerand som kan ta sig mellan Smedby och Åbackarna på några sekunder. Eller så har någon av er fel på synen. Fast mest tror jag att Kalle (som han heter) är en racerand. Raceranden Kalle, så är det.

Cat sa...

Förresten, du är inte ensam om att vara för mycket i framtiden när det gäller barn, jag funderar på hur jag ska reagera om någon av mina kommer hem och är hiphopare eller vill börja spela tennis ^^

Lisa sa...

Ja det är väldigt lätt hänt att blicka flera år framåt. Jag kände att jag gick lite väl långt när jag tänkte på ett hus som ett måste för att ungarna ska få plats att ha disco.

Cat, lessen att jag raserade din tro. Men två av dem är det. Minst.