Om begäret.

Det här med mitt semlebegär är kanske inte något jag borde tala om (i synnerhet inte då onyttigheter tycks vara det enda som ryms i den här bloggen) men eftersom M tycker att det är bland det äckligaste som finns (jag vet, stört!) så måste jag ventilera mig någonstans.
Det var alltså förra året det började, det var då jag åt en wienersemla för första gången. Tänk er wienerbröd och semla i ett så förstår ni ju att det är ett i allra högsta grad vinnande koncept. Sen den gången har jag liksom byggt upp ett sug olikt allt annat efter just denna skapelse.
Också i torsdags var jag inne på kondiset, oförmögen att stå emot suget. Men då fick jag till mig att de bara sålde de där wienersemlorna på lör/söndagar samt tisdagar.

Redan i lördags kväll började jag pusha för att det minsann skulle bli semla till söndagskaffet och när söndagen väl kom så kunde jag inte tänka på mycket annat.
Döm då min besvikelse när jag kommer till kassan och nästan kräver min semla att de bara finns lördagar och tisdagar. MEN HALLÅ, liksom. Vad hände med söndagar? Ville jag skrika, men insåg att det nog hade varit lite väl dumdristigt, det hade bara varit några ryckningar som saknades så hade jag varit en semleknarkare personifierad.
Jag sansade mig och åkte hem rätt modfälld och åt en pepparkaka till kaffet istället.

Men idag, IDAG är det ju tisdag, right?
Jomenvisst. Såklart och givetvis åkte jag till kondiset efter att ha lämnat Kajsa. Men, alltså MEN, som av en händelse var det exakt samma personal som jobbade bakom disken nu som både i torsdags och i söndags.
Och nej, jag förmådde mig helt enkelt inte. Jag kände att hela min värdighet stod på spel. Jag kunde inte komma och be om en jävla wienersemla ännu en gång. Och dessutom riskera att få kastat i ansiktet att de tagit slut, eller att jag rent av bara fantiserat ihop denna lyxsemla.
Kunde inte.

Så pretty please, skaffa lite bättre personalomsättning så jag kan få köpa min wienersemla nån himla gång utan att skämma ögonen ur mig. Okej?

Det jag förlorade...

.. i ölväg igår tar jag igen i popcornväg idag. I snygg förpackning dessutom, och med popcornkrydda.
Annat snyggt är The Tallest man on earth på 'På spåret' som vi också tar igen ikväll sen i fredags. Har jag sagt att han har en av de röster jag gillar allra mest? Han och Eddie Vedder. Mm.
Nästan som fredag fast söndag alltså. Bra skit.

Published with Blogger-droid v2.0.4

Om egoisten i mig.

Igår, mitt i all förvirring när vi klädde på ungar, letade rätt på saker och sånt efter att Kajsa hade kräkts så vräker jag ur mig: men fy fan, jag som ska på finrestaurang och lokal imorgon! Och så tyckte jag hemskt synd om mig själv när jag såg framför mig hur jag och M turades om att springa skyttetrafik till toan med kräksjuk 2-åring. Det var liksom det första som kom upp i huvudet och så här i efterhand måste jag nog säga att jag skäms en smula över min egoism.

Hur som helst så har det inte kommit något mer kräk. Misstänker dock att det är nåt som lurar då hon varit lite småhängig hela dagen och knappt velat äta. Men i övrigt är allt som det ska.
I eftermiddags valde jag dock att strunta i den där utgången, främst för att skona mina vänner utifall det skulle vara någon latent magsjuka jag bär omkring på. Har liksom noll lust att smitta ner en hel hoper fina människor, räcker gott med familjerna igår om de nu skulle vara nån magsjuka att tala om.
Men alltså, nu. NU. När jag sitter här i soffan hur pigg som helst och suktar efter de där tjejerna och ölen, då ångrar jag mig lite faktiskt. Rent egoistiskt alltså. Lekte med tanken att akutpiffa och åka in till stan, men jag la ner tanken i samma veva som jag tittade mig i spegeln. Akutpiff. HAHA. Två timmar allra minst skulle det nog ta för den här morsan att göra sig fin en kväll som denna.
Blir soffan istället och en cola.
Men det hade varit fint, det hade det..

Om en fredagskväll.

Igår vankades det gomiddag hos fina vänner. Indiskt. Himla gott och trevligt och allt sånt där.
Vi är tre par kompisar som alla har ungar i samma ålder, det blir med andra ord rätt mycket bajs, kräk, rutiner och annat småbarnsrelaterat som avverkas.
Först ut: Bajs. Bajsfester och såna saker, vilka ungar som lyckats bajsa ner sig mest.
Vi ba: Än så länge har V inte bidragit med nån riktig bajsfest. (Jaja jag vet, trevlighetsfaktorn på det osv osv, men vad fan.)
Tio minuter senare när jag lyfter upp V ur babysittern: Raketbajs. På hela ryggen. Tvätta och låna pyjamas. Check.

Sen sa vi visst också att det ju var ett under att vi lyckas ses så här i vintersjuketider utan att nån av ungarna var sjuka, och att alla klarat sig undan vinterkräkis hittills Jag sa bestämt också att K aldrig haft magsjuka. Fem minuter (FEM MINUTER) senare vaknar K och är lite ynklig, hickar lite också: Kräk.
Inte nån kaskad eller så, mest en liten rapkräk. Men ändå. Paniken var ett faktum.
Jag sprang mest runt och ingav nog ett smått hysteriskt intryck. Samlade ihop alla grejer (och det är inte lite det, när man ska iväg några timmar med två ungar på middag) klä på ungar, tacka för sig och be om ursäkt (ja, jag vet att man inte kan rå för det, men man känner sig lätt skyldig när ens unge med största sannolikhet just bidragit till att två familjer får torka kräk de kommande dagarna.) och packa ner trötta och förvirrade barn i vagnen och påbörja promenaden hem.

Vänta. Ge lite vatten. Lite russin. Vad kommer upp?

Lägga oss för att sova. Vi sov. Vi vaknade. Inget mera kräk. Än.

Phju.

Vi hann åtminstone med en trerätters med tillhörande vin, så om kräket fortsätter hålla sig borta både här och hos de andra familjerna blir alltså betyget på kvällen rätt högt ändå.

Hej helg!

Kajsa och jag i ett varsitt hörn av soffan, delar på en filt och kittlar varandra med tårna emellanåt. Lillebror sover i vaggan och i bakgrunden skymtar en överfull tvättkorg med kläder som ska vikas och läggas i skåpen. Men senare, inte nu. Nu fortsätter vi att kolla på tecknat och njuter av en slapp fredagsmorgon.

Published with Blogger-droid v2.0.4

Bloggetik?

Jag brukar ju inte riktigt lägga mig i debatter eller proklamera mina ställningstaganden kring diverse grejer här på bloggen, det blir ehm.. ja vad ska jag säga.. platt fall? Jag liksom bara basunerar ut min ilska också ba eh jaha, men vart ville hon komma med det där egentligen?

Men alltså, ibland bara måste jag. Jag har läst lite här och där om det här med folk som ödslar sin tid till att lämna elaka kommentarer på bloggar. Och jag kan bara nicka, säga amen och hålla med, för vilka vidriga människor va, som bara tar sig friheten att klampa in i folks liv så där och trycka ner dem lite mer för varje gång via anonyma kommentarer.

Men så finns det också en annan form av kommentarer som jag reagerat på - reklamkommentarerna. Nu senast läste jag Kattas inlägg om hennes lilla Eddie som ligger på lasarettet och jag satt och skummade igenom alla fina kommentarer innan jag själv lämnade ett avtryck och där var det en kommentar som ba: "Hej gå in på min blogg och tävla om bla bla bla.."
Men alltså har inte folk något vett? Är det liksom inte höjden av nonchalans och brist på både respekt och empati?
Frågan jag ställde mig var om hon ens läst inlägget hon kommenterade till? I så fall, väldigt olämpligt och känslokallt.
Har hon inte läst det? I så fall, jävligt respektlöst. Jag vet liksom inte vad som är värst. Att läsa det som skrivs men inte bry sig ett skvatt eller att helt enkelt strunta helt i människan bakom bloggen och bara göra allt för att få fler besökare till sin egen blogg.
Rent spontant känner jag att är man på jakt efter fler läsare så får man det inte genom påträngande reklamkommentarer, utan snarare med några rader om själva inlägget ifråga.

Ja men det var väl bara det.
Visa lite jävla respekt och hänsyn liksom.

Blogawards x 3.

Jag har fått tre awards från dels Jos, som skriver så här:
"Nu kanske ni tycker att det här är fusk eftersom jag känner Lisa privat. Men, se det som ett plus istället - jag kan ju nämligen intyga att hon är en hyvens pingla även IRL så att säga. Hur vi känner varandra? För att göra en lång historia kort har våra snubbar varit bästisar sen dom var såhär höga *gestikulerar med handen strax nedanför knät* osv osv."

Och av Duktiga tjejen som skriver:
"Lisa skriver alltid så roligt om vardagsutmaningar. Hur det är att ha två små barn och inte få sova ordentligt, få en liten tvåårig näve hytt mot sig och fixa med hus. Hon är ett levande bevis på att man inte behöver leva glamour-liv för att få varje inlägg intressant."

Samt från Trillingnöten som säger så här: "Stora tankar om små ting är en för mig alldeles ny blogg. Lisa bloggar om livet ur ett humoristiskt perspektiv. Absolut my cup of tea! Jag gillar bloggen ju mer jag läser!"


Alltså, tack! Jag blir löjligt glad av sånt här ska ni veta.


Nu är alltså tanken att jag ska ge den här vidare. Och vi kan väl säga såhär: Svårt. Dels för att jag redan sett att så många av mina favvisar redan fått den, men sen så tänker jag att äsch. Vad gör väl det om man nu råkar få två eller tio awards liksom.

Så alltså:

Tuffast av alla: Den allra allra första bloggen jag började läsa, så egentligen kan man väl säga att det var hon som gjorde att jag fick smak för hela grejen. Hon skriver om högt och lågt, vardagen och funderingar. Alltid lika välskrivet. Och så är hon himla klok också.

Helena mitt i smeten: För inspirerande matblogg där det även ryms små funderingar kring livet. Grymt god mat och jag tar ofta till hennes blogg när fantasin på matfronten tryter (vilket den ju gör rätt ofta).

Fifi: Jamen jag vet att du har fått. Men du får en av mig också, och säkert tio till. Men som sagt - äsch. Du förtjänart, aj löv your blögg!

Maria: Fin blogg om vardagslivet med en vild liten onge och hur man kombinerar hemmaplugg med mammaroll.

Nyfiken Alltid: En alldeles nyhittad fin blogg som jag börjat följa. Vardagsliv, fina bilder och goa ungar och hög igenkännelse faktor. Just sånt jag gillar alltså. Och ja, jag såg en award där inne igår, men då hade jag redan börjat göra det här inlägget så det så.