Om ett arbete.

Ibland händer det att jag känner skam över mitt arbete, att folk när dom ser mig dragandes på den där rullstolen på Kungsgatan upp och ner tänker att hon kom då inte särskilt långt i hennes karriärsliv. Att dom tycker lite synd om mig för att jag har ett så lågavtjänat yrke, men ändå tänker att ja fast det är ju himla beundransvärt att det finns sådana som hon, som tar hand om de handikappade i samhället. Att det finns dom som vill torka rumpa.
Så tänker jag ibland.
Men så slås jag också av vilken förmån jag har. Jag tror nog att jag har bland det bästa småbarnsjobbet man kan ha. Jag kan näst intill välja och vraka hur jag vill bland mina arbetstider. Jag kan jobba förmiddagsturer/kvällsturer/natt eller dubbelpass. Vill jag vara ledig någon dag så kan jag allt som oftast byta bort min tid utan att för den delen förlora inkomst.
Det är verkligen inget tankekrävande yrke, jag har många gånger muttrat över att jag är så oerhört understimulerad. Att jag vill lära mig saker, utvecklas och liksom känna mig smart.
Men just nu, i livet jag lever här och nu så passar det alldeles utmärkt. Nu nöjer jag mig med att ha ett yrke där jag sliter med rullstolar i snön, blir förbannad över idoter som pratar över huvudet på rullstolsbundna människor och torka rumpa. Jag nöjer mig med att gå på någon kvällsbio och någon gång emellanåt få gå på spelning med till exempel Eldkarn.
Just nu prioriterar jag tiden jag får med min familj, jag älskar att vi faktiskt har så mycket ledigt ihop, att vi kan hänga tillsammans med vår unge så mycket som vi gör. Nu är nu. Det är nu jag har den möjligheten medan Kajsa ändå går på dagis. Om några år har hon skola och med skola kommer det också en himla massa krav och obligatorisk närvaro.
Allt det där andra - valet av vad tusan jag vill göra, för att sedan hitta lämplig utbildning - det får jag helt enkelt ta tag i lite senare. När jag vet vad jag vill bli. Om jag någonsin vet jag vill bli.