Jag beundrar alla ensamstående föräldrar där ute. Alla som får vardagen att gå runt bland trots, snor, skrik, matlagning, blöjbyten, sömnlösa nätter och gud vet vad. Som inte har någon att bytas av med om nätterna när barnet vaknar för femte gången samma natt och man ska upp och jobba. Natt efter natt.
Jag beudrar er. Själv sitter jag här emellanåt och håller på att gå av av trötthet och vanmakt, ändå vet jag att jag har M vid min sida som, även om han jobbar om dagarna alltid kommer hem klockan 17 och kan ta över så jag får vara en stund för mig själv om jag skulle behöva. Sa jag att jag beundrar er?
Fröken märkvärdig är ett bra exempel.
2011-12-03
Lördagkväll.
Martin försöker för fjärde gången natta (eller andra för hans del efter att jag gjort två tappra försök) Kajsa som ska sova i sin stora säng. Går väl sådär, med närmre dåligt än bra.
Själv sitter jag i soffan och sniffar bebislukt. Tänker att den där speciella, underbara doften kanske är borta imorgon. Jag minns verkligen inte när Kajsa luktade bebis för sista gången och jag kan inte riktigt med tanken på att aldrig få känna bebisdoft från min egen bebis igen.
Så djup är jag kvällen till ära, men himla mysigt är det.
Själv sitter jag i soffan och sniffar bebislukt. Tänker att den där speciella, underbara doften kanske är borta imorgon. Jag minns verkligen inte när Kajsa luktade bebis för sista gången och jag kan inte riktigt med tanken på att aldrig få känna bebisdoft från min egen bebis igen.
Så djup är jag kvällen till ära, men himla mysigt är det.
Published with Blogger-droid v1.7.4
Lucka 3, berätta om din bästa vän.
Hon är en av dom jag la beslag på där i Ektorp där jag bodde under min uppväxt. Och det visade sig ju vara ett himla bra drag.
När jag träffade henne första gången var hon lång och tanig, ni vet så där oformlig som 10-åringar är. Också var hon hemskt blyg.
Vi fann varandra där på gården, dit hon precis hade flyttat med sin mamma och pappa till huset mitt emot mitt.
När hon sov över hos mig ett tag efter att vi hade träffats åt hon så mycket chips att hon kräktes. Vi lyssnade på Take That. Jämt. Åkte till Stockholm och Blue Fox och handlade kepsar, posters, t-shirts ja, precis allt man kunde tänka sig, bara det stod Take That på.
Många av mina första grejer har jag gjort delvis ihop med henne. Ni vet; mens, första fyllan, första förälskelsen, första festivalen, första ölen efter graviditeten. Såna saker. Herregud, jag vet till och med vad jag gjorde när hon ringde och talade om att hon fått mens.
Hon har liksom alltid funnits där, nära eller på avstånd.
Med sitt tjocka blonda hår och glittrande ögon är hon så himla vacker, min vän. Hon är klok, snäll och skriver fantastiskt fint.
Och när jag tänker efter så är det lite hennes förtjänst att jag sitter här idag med en fantasisk snubbe och två fina ungar.
Himla bra tjej det där med andra ord.
När jag träffade henne första gången var hon lång och tanig, ni vet så där oformlig som 10-åringar är. Också var hon hemskt blyg.
Vi fann varandra där på gården, dit hon precis hade flyttat med sin mamma och pappa till huset mitt emot mitt.
När hon sov över hos mig ett tag efter att vi hade träffats åt hon så mycket chips att hon kräktes. Vi lyssnade på Take That. Jämt. Åkte till Stockholm och Blue Fox och handlade kepsar, posters, t-shirts ja, precis allt man kunde tänka sig, bara det stod Take That på.
Många av mina första grejer har jag gjort delvis ihop med henne. Ni vet; mens, första fyllan, första förälskelsen, första festivalen, första ölen efter graviditeten. Såna saker. Herregud, jag vet till och med vad jag gjorde när hon ringde och talade om att hon fått mens.
Hon har liksom alltid funnits där, nära eller på avstånd.
Med sitt tjocka blonda hår och glittrande ögon är hon så himla vacker, min vän. Hon är klok, snäll och skriver fantastiskt fint.
Och när jag tänker efter så är det lite hennes förtjänst att jag sitter här idag med en fantasisk snubbe och två fina ungar.
Himla bra tjej det där med andra ord.
Men tack!
Roligare saker kan jag ju tänka mig att lägga pengar på så här före jul. Det var sushins fel, är man inne i stan måste man köpa med sig sushi hem. Nog för att den var god, men om den var värd 400 det vete tusan.
Ps. Om jag nån gång blir så där onödigt rik ska jag starta en grupp för andra onödigt rika och så ska vi gå runt parkeringar och betala folks p-böter. Det finns nämligen få saker här i världen som gör en på så dåligt humör som gula lappar på vindrutan som lyser upp hela parkeringen.
Om det nu är så att nån redan är onödigt rik och vill hoppa på min idé, så varsågod - jag är din testperson!
Published with Blogger-droid v1.7.4
2011-12-02
Lucka 2, berätta om staden du bor i.
Rent spontant vill jag här berätta om Norrköping, förtälja er hur fint det är att bo där. Om industrilandskapet, om den konstiga byggnaden mitt i strömmen som kallas för Strykjärnet och är ett himla fint museum. Om promenaderna som utgör själva kärnan av innerstaden, alléerna där. Om det fina promenadstråket Åbackarna. Jag skulle vilja skriva om caféet vid Västgötebacken, Världens bar, om alla fina stunder jag haft där. När vi satt varje kväll efter skolan jag och mina vänner, drack cola och rökte alldeles för många cigaretter. Kanske hur vi spelade några låtar på jukeboxen och spelade backgammon eller något kortspel. Berätta om deras goda baguetter och om hur många Supercool jag tryckt i mig genom åren.
Men jag gör inte för jag bor inte i Norrköping längre. Jag bor ju sedan i somras några stenkast därifrån, i Finspång.
Finspång. En stad jag haft otroligt många fördomar mot hela livet, jag trodde faktiskt aldrig jag ens skulle överväga att flytta hit. Men livet ändras och tilläggas bör att vi bor en bit utanför, mot Norrköpingshållet.
Som den sanna industristad det är, är det svårt att komma ifrån att de flesta män jobbar på antingen Siemens eller SAPA och kvinnorna på sjukhuset. Jag blir fortfarande förvånad över hur väl det faktiskt stämmer överens när man träffar folk som berättar var de jobbar.
I övrigt är Finspång i mina ögon en rätt grå och tråkig stad. Kan faktiskt inte komma på någonting fint med den. Kanske för att jag är tämligen nyinflyttad eller också handlar det bara om mitt ointresse.
I grund och botten så ser jag fortfarande Norrköping som mitt hem. Fina fina Norrköping. Länge har jag trott att jag är äventyrlig, som inte bryr mig så mycket om vart jag hamnar i världen, men jag inser nu att jag nog aldrig skulle kunna flytta längre ifrån staden än till just en grannstad.
Och som den sanna kärleksförklaring till en stad som visst det här inlägget blev, kan ju inget passa bättre än att bjuda på en av mina favvisar, alla kategorier. Eldkavarn kära vänner, Eldkvarn. Fulla för kärlekens skull.
Norrköpings stad i vinterskrud 2010.
Men jag gör inte för jag bor inte i Norrköping längre. Jag bor ju sedan i somras några stenkast därifrån, i Finspång.
Finspång. En stad jag haft otroligt många fördomar mot hela livet, jag trodde faktiskt aldrig jag ens skulle överväga att flytta hit. Men livet ändras och tilläggas bör att vi bor en bit utanför, mot Norrköpingshållet.
Som den sanna industristad det är, är det svårt att komma ifrån att de flesta män jobbar på antingen Siemens eller SAPA och kvinnorna på sjukhuset. Jag blir fortfarande förvånad över hur väl det faktiskt stämmer överens när man träffar folk som berättar var de jobbar.
I övrigt är Finspång i mina ögon en rätt grå och tråkig stad. Kan faktiskt inte komma på någonting fint med den. Kanske för att jag är tämligen nyinflyttad eller också handlar det bara om mitt ointresse.
I grund och botten så ser jag fortfarande Norrköping som mitt hem. Fina fina Norrköping. Länge har jag trott att jag är äventyrlig, som inte bryr mig så mycket om vart jag hamnar i världen, men jag inser nu att jag nog aldrig skulle kunna flytta längre ifrån staden än till just en grannstad.
Och som den sanna kärleksförklaring till en stad som visst det här inlägget blev, kan ju inget passa bättre än att bjuda på en av mina favvisar, alla kategorier. Eldkavarn kära vänner, Eldkvarn. Fulla för kärlekens skull.
Norrköpings stad i vinterskrud 2010.
Lucka 1, berätta om dig själv.
Hittade en julkalender inne hos Cattis där man varje dag ska berätta lite om sig själv utifrån olika teman. Kul! Tyckte jag och bestämde mig för att köra en kalender jag också, göra ett försök i allafall.
Så nu kör jag, en dag försent.
Lisa. Fjärta. Muppen. Mamma. Pappa ibland. Kärt barn har många namn.
Föddes tidigt 80-tal, det tredje året på decenniet närmre bestämt, en strålande varm sommardag i mitten av juli.
Där jag växte upp låg trevåningshusen tätt, vägarna var få, lekparkerna inne på gårdarna var många och myllrade av barn.
Jag hade den goda smaken att redan då lägga beslag på de bästa av de bästa ungarna, och många av de där ungarna är än idag mina bästa vänner.
Hur som helst så var vi ett bra gäng där i Ektorp. Där våra föräldrar kände varandra och mammorna stod på balkongen och ropade när middagen var klar och såna saker. Tryggt skulle man väl kunna säga att det var.
Vi ägnade dagarna åt att hoppa twist, leka datten och hoppa hage. Senare år lekte vi tuffa, gick omkring på gårdarna och lyssnade på musik och tjuvrökte.
Jag blev äldre, träffade en kille och flyttade till landet. Åkte på festivaler och livet lekte. Jag tröttnade, gjorde slut med min kille. Träffade ny kille på en spelning med The Kristet utseende, festade, hade seriemaraton hela nätterna, skaffade sommarstuga och festade lite till. Åkte till Asien och blev gravid, flyttade. Levde bebisbubbla. Jobbade. Blev gravid igen, flyttade till hus och så levde vi lyckliga i alla våra dar. Amen.
Jag har två bröder också. En sju år yngre och en halv som är tre år äldre. Det är väl först på senare år jag förstår storheten i att ha just dom bröderna jag har, de är nämligen himla fina på alla sätt och vis. Den halva har dessutom en dotter, Alicia som är ett år. Hon är faktiskt precis lika söt som min dotter, jag trodde aldrig någon kunde bli det nämligen. Men hon kunde.
Och så har jag två föräldrar också. Skilda. Skiljde sig när jag var 15, men jag tyckte nog mest att det var skönt. Mina föräldrar är väldigt olika, men alldeles alldeles underbara på sina egna sätt. En bullrig pappa som alltid pratar lite för högt och en fin mamma som alltid (eller nästan) förstår mig.
Musik är livet. Bra sådan då såklart. Och böcker. Och naturen. Livet utan stereo börjar gå mig på nerverna, eller rättare p3 börjar gå mig på nerverna. Men en fanfar vore på sin plats nu när jag berättar, apropå mitt andra intresse, att jag faktiskt läst ut två (2) böcker på drygt en månad. Har nämligen inte läst så mycket sen jag fick Kajsa. Men nu så.
Och jamen just det. Jag har de två finaste ungarna i världen också. Kajsa och Vidar. Kajsa 2 år och Vidar 2,5 månad. Hur gränslöst mycket jag älskar dem begriper ni nog ändå utan att jag behöver ge en lång kärleksförklaring här och nu.
Också Martin, honom som jag lever och bor ihop med och som jag älskar så ofantligt mycket. Någon gång ska vi gifta oss det har vi bestämt, men om det bli förr eller senare vet vi inte riktigt. Just nu har vi lite svårt att tro på alla löften om ett lång och lyckligt äktenskap då det just nu är några jobbiga skiljsmässor i vår direkta närhet. Men jag antar att huvudsaken är att vi tror på oss. Och för det behövs egentligen vare sig löften eller ringar.
Saker jag också tycker om är att skratta åt mina egna skämt, prata snabbt och mycket och skratta så där kluckande att jag knappt får luft.
Folk ser mig nog som ordentligt, men i själva verket är jag rätt slarvig, i allafall när det kommer till att hålla koll på papper och sånt fast det beror nog mest på att jag tycker det är så förbenat tråkigt.
Just det, jag tycker väldigt mycket om att baka också och bjuda hem vänner som får äta upp det jag bakat. Också drömmer jag om ett stort kök. Men det visste ni ju redan.
Så nu kör jag, en dag försent.
Lisa. Fjärta. Muppen. Mamma. Pappa ibland. Kärt barn har många namn.
Föddes tidigt 80-tal, det tredje året på decenniet närmre bestämt, en strålande varm sommardag i mitten av juli.
Där jag växte upp låg trevåningshusen tätt, vägarna var få, lekparkerna inne på gårdarna var många och myllrade av barn.
Jag hade den goda smaken att redan då lägga beslag på de bästa av de bästa ungarna, och många av de där ungarna är än idag mina bästa vänner.
Hur som helst så var vi ett bra gäng där i Ektorp. Där våra föräldrar kände varandra och mammorna stod på balkongen och ropade när middagen var klar och såna saker. Tryggt skulle man väl kunna säga att det var.
Vi ägnade dagarna åt att hoppa twist, leka datten och hoppa hage. Senare år lekte vi tuffa, gick omkring på gårdarna och lyssnade på musik och tjuvrökte.
Jag blev äldre, träffade en kille och flyttade till landet. Åkte på festivaler och livet lekte. Jag tröttnade, gjorde slut med min kille. Träffade ny kille på en spelning med The Kristet utseende, festade, hade seriemaraton hela nätterna, skaffade sommarstuga och festade lite till. Åkte till Asien och blev gravid, flyttade. Levde bebisbubbla. Jobbade. Blev gravid igen, flyttade till hus och så levde vi lyckliga i alla våra dar. Amen.
Jag har två bröder också. En sju år yngre och en halv som är tre år äldre. Det är väl först på senare år jag förstår storheten i att ha just dom bröderna jag har, de är nämligen himla fina på alla sätt och vis. Den halva har dessutom en dotter, Alicia som är ett år. Hon är faktiskt precis lika söt som min dotter, jag trodde aldrig någon kunde bli det nämligen. Men hon kunde.
Och så har jag två föräldrar också. Skilda. Skiljde sig när jag var 15, men jag tyckte nog mest att det var skönt. Mina föräldrar är väldigt olika, men alldeles alldeles underbara på sina egna sätt. En bullrig pappa som alltid pratar lite för högt och en fin mamma som alltid (eller nästan) förstår mig.
Musik är livet. Bra sådan då såklart. Och böcker. Och naturen. Livet utan stereo börjar gå mig på nerverna, eller rättare p3 börjar gå mig på nerverna. Men en fanfar vore på sin plats nu när jag berättar, apropå mitt andra intresse, att jag faktiskt läst ut två (2) böcker på drygt en månad. Har nämligen inte läst så mycket sen jag fick Kajsa. Men nu så.
Och jamen just det. Jag har de två finaste ungarna i världen också. Kajsa och Vidar. Kajsa 2 år och Vidar 2,5 månad. Hur gränslöst mycket jag älskar dem begriper ni nog ändå utan att jag behöver ge en lång kärleksförklaring här och nu.
Också Martin, honom som jag lever och bor ihop med och som jag älskar så ofantligt mycket. Någon gång ska vi gifta oss det har vi bestämt, men om det bli förr eller senare vet vi inte riktigt. Just nu har vi lite svårt att tro på alla löften om ett lång och lyckligt äktenskap då det just nu är några jobbiga skiljsmässor i vår direkta närhet. Men jag antar att huvudsaken är att vi tror på oss. Och för det behövs egentligen vare sig löften eller ringar.
Saker jag också tycker om är att skratta åt mina egna skämt, prata snabbt och mycket och skratta så där kluckande att jag knappt får luft.
Folk ser mig nog som ordentligt, men i själva verket är jag rätt slarvig, i allafall när det kommer till att hålla koll på papper och sånt fast det beror nog mest på att jag tycker det är så förbenat tråkigt.
Just det, jag tycker väldigt mycket om att baka också och bjuda hem vänner som får äta upp det jag bakat. Också drömmer jag om ett stort kök. Men det visste ni ju redan.
2011-12-01
Kajsas föräldrar, vad är de för typer egentligen?
Vi var och handlade i eftermiddags med två väldigt trötta ungar. Kajsa hade raseriutbrott gigantus där i vagnen för hon inte fick åka bilvagnen och när hon satt där i kundvagnssitsen och skrek som värst, vem stöter vi på?
Jo den där häx.. förlåt, den inte så omtyckta dagisfröken på Kajsas avdelning. Såklart. Inte direkt jättepepp på att stöta ihop med henne direkt. Dessutom har K inte varit på dagis för att hon är sjuk (det är egentligen en överdrift men det var vad vi sa till personalen när vi ringde igår och sa att hon inte skulle komma) och med det i åtanke är det kanske heller inte sådär jättetoppen att hon sitter utan mössa i kundvagnen eftersom hon kastat av sig den i bilen. Ännu mindre ultimat är det ju att kolla ner i kundvagnen där det ligger en påse chips med tillhörande dip (till min ensamma På spåret-kväll imorgon, måste trösta mig med nåt när M är på julbord), en julmurre, en burk pepparkakor och två punkisar (som M tyckte han ville ha till filmen ikväll). (Herregud varför förklarar jag mig?).
Hoho jaja, vilka bra matvanor vi stoltserar med i den här familjen.
Vi hade givetvis köpt både klementiner, apelsiner, morötter, äpplen och annat i nyttoväg, men naturligtvis låg det inte alls synligt i påsarna.
Nu grämer jag mig lite här över att hon imorgon ska sitta och berätta för personelen vilka usla föräldrar Kajsa har som låter henne följa med att handla, utan mössa dessutom, och hur vi köpte hela vagnen full med onyttigheter (lätt överdrift, jag vet). Men iallafall. Retligt.
Jo den där häx.. förlåt, den inte så omtyckta dagisfröken på Kajsas avdelning. Såklart. Inte direkt jättepepp på att stöta ihop med henne direkt. Dessutom har K inte varit på dagis för att hon är sjuk (det är egentligen en överdrift men det var vad vi sa till personalen när vi ringde igår och sa att hon inte skulle komma) och med det i åtanke är det kanske heller inte sådär jättetoppen att hon sitter utan mössa i kundvagnen eftersom hon kastat av sig den i bilen. Ännu mindre ultimat är det ju att kolla ner i kundvagnen där det ligger en påse chips med tillhörande dip (till min ensamma På spåret-kväll imorgon, måste trösta mig med nåt när M är på julbord), en julmurre, en burk pepparkakor och två punkisar (som M tyckte han ville ha till filmen ikväll). (Herregud varför förklarar jag mig?).
Hoho jaja, vilka bra matvanor vi stoltserar med i den här familjen.
Vi hade givetvis köpt både klementiner, apelsiner, morötter, äpplen och annat i nyttoväg, men naturligtvis låg det inte alls synligt i påsarna.
Nu grämer jag mig lite här över att hon imorgon ska sitta och berätta för personelen vilka usla föräldrar Kajsa har som låter henne följa med att handla, utan mössa dessutom, och hur vi köpte hela vagnen full med onyttigheter (lätt överdrift, jag vet). Men iallafall. Retligt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)