Om ett kontrakt.

Jag satt idag och pratade med en annan mamma om det där 2-årskontraktet som man hört talas om i samband med att man får barn. Att man ska skriva ett kontrakt på att inte skiljas/flytta isär innan barnet är två år. De första två åren är turbolenta, ibland riktigt jävliga och man har svårt att hitta varandra i allt tumult. Svårt att få ordning på vardagen, svårt att få iordning på sexliv eller bara den där tvåsamheten. Men efter två år så säger man då tydligen att det där kritiska har lagt sig. Att man först då kan fatta riktiga beslut om att en eventuell separation är det riktiga beslutet.
Klokt och väldigt vettigt.
De första veckorna då Kajsa skrek och skrek och jag tjöt och tjöt - då var jag livrädd för att Martin skulle lämna mig. Inte orka. Jag tjöt till honom att lova att inte lämna mig nu, vi måste ge oss i alla fall två år innan vi bestämmer oss för att göra slut. Det har jag läst.
Martin han fanns där. Han gjorde allt och lite till. Undrade varför i hela friden jag ens tänkte såna idiotiska tankar.

Idag kan jag säga att det finns ingenting, absolut inget i världen som kunde stärka vårat förhållande så mycket som Kajsa har gjort. De där små små vardagsbråken som man hade förr, de där om vem som skulle diska, vems tur det var att gå ner till tvättstugan, vem som sagt vad och ja, allt småtjiv som finns i vardagen - de finns knappt längre. Jag tror det beror på att det inte bekommer oss längre, vem som gör vad. Och blir vi griniga så räcker det med ett skratt från Kajsa så smälter vi igen och allt blir gulligull och rosa fluff. Blir vi osams så reder vi upp det direkt, det finns inte tid att lösa det senare, för då har den där ungen charmat upp oss så vi glömt bort att vi var osams. Man ska vara osams, det är bra. Men det är inte bra att vara osams och glömma bort det, för då finns det ändå kvar. Om det inte var om något precis oväsentligt, då kan det ju kvitta.
Och jag är så väldigt tacksam över att jag varenda morgon får vakna upp till en strålande glad liten bebis som ligger på tvären och hullerombuller i sin säng och pratar med sina fötter. Bara det gör att jag vill gå upp klockan sju varenda dag, fyra om det skulle vara så, dag ut och dag in och vara mamma för resten av mitt liv. Det är faktiskt det bästa som finns.
Nu har vi inte skrivit något kontrakt, vi har som sagt inte behövt det heller än så länge. Men hade det behövts så skulle jag vara väldigt glad för att vi gjorde ett. För allt det här underbara hade inte varit lika underbart om jag inte hade någon att dela det med.