2010-12-15

Om en julgran

Martin är iväg och hugger julgran. Jag drömde att han kom hem med den minsta, fulaste och snedaste granen i hela skogen. Nu har jag sagt åt honom att hitta den absolut finaste, den med tätast grenar.
Men så ångrade jag mig, sa att han hellre kunde ta en som var lite sne och såg lite ledsen ut. Ta en som inte ser ut att må så bra, som inte riktigt trivs bland sina andra grankompisar.
Sen fick jag lite dåligt samvete, för vilka falska förhoppningar vi ger den. In i värmen där ungar med tindrande ögon vördnadsfullt tittar upp på den tjusiga granen där alla julklappar snart kommer ligga. Där hela familjen snart kommer dansa omkring till tonerna av vackra julsånger. (För nej då, här råder ingen julstress, inga sönderslagna pepparkakshus eller ungar som tjatar hål i öronen på sina föräldrar om att få öppna julklappar.) Men som sedan - när allt är slut, när de vuxna är så förbaskat trötta på den där granen som inte gör annat än barra och när barnen bara vill käka upp polkagrisstängerna som prytt den tidigare så pråliga granen - nu åker ut med dunder och brak. Helt naken och utan förmåga att klara sig själv, medan hans (hennes?) förre detta grankompisar fortfarande står kvar i skogen, andas frisk luft och växer så det knakar.
Kankse borde vi hålla oss till en plastgran. Men alltså, det är något visst med äkta granar och lukten av jul.

3 kommentarer:

Lotta sa...

Mmm, har precis köpt en (riktig)!

Elin Alenteg sa...

Haha så härligt att få läsa dina tankar om en gran!
Vi kommer att hugga ner en gran som är vääldigt ensam på min mammas och pappas tomt, så även om den dör så får den ju sällskap innan den kilar vidare...kanske inte av massa granar, men av snälla människor :)
GOD JUL i stugan!

Lisa sa...

Haha ja gran ska man ha såklart! Den stackars kraken står på balkongen och fryser tills vidare, får nog komma in imorgon eller söndag.
Elin, grattis förresten, såg att det är en liten tjej som bör i magen, så himla spännande!