Idag läste jag en himla fin dikt på kontoret. Den gick typ ut på att fånga dagen. Min jobbarkompis blev dyster. Hon sa att varför är man inte mer såhär?
Jag läste den och blev glad.
Det är sä här jag lever, tänkte jag.
Jag tycker att det mesta jag gör är ett äventyr, jag ser det som så. Oavsett om jag går till babyl en vanlig torsdag, spelar killer och vinner en öl, eller om jag går hem och gör snöänglar i nyfallen snö, eller om jag bara är hemma och myser en kväll, eller om jag bara åker en tur till Ullared (åka vilse eller inte) eller bara vara på fest och dricka sangria och stifta nya bekantskaper eller bara åka till Vietnam och få nya perspektiv på livet (kanske). Jag är sådan att jag allt som oftast lever för stunden. Jag hatar det mesta som är planerat och älskar det som faller in spontat. Har jag inte åkt den där jävla öresundsbron en tisdag och jag och några vänner får för oss att göra det, så gör vi det. Eller om vi helt enkelt får för oss att åka till Arvika trots jobb, så gör vi det. (Problemet är då att man måste ha en jävla charm för att slingra sig ur det, och det har jag. Nog, kanske) Så enkelt är det. Faktiskt.
Det jag vill komma fram till (klyschigt (stavar man så?) eller ej) men:
Carpe diem!
2 kommentarer:
Härligt inlägg, härligt liv, fortsätt så!
Hihi tack! Ja jag ska iaf försöka så gott det går. =)
Skicka en kommentar