2008-12-28

Sorg #2

Ett dygn och tio timmar, det var vad min älskade morfar klarade att leva utan sin käre hustru.
Det är så himla sorgligt men ändå så fint på samma gång. Även han somnade in med sina tre döttrar vid sin sida.
Min tappra och envisa lilla morfar som alltid har funnits där för mig. Nu är han borta för alltid, men i mitt minne kommer han alltid att finnas som den finaste människa jag någonsin känt.

Det är över nu, men jag kommer ihåg alla dagar med dig, det är över nu.

Vila i frid, älskade morfar. Vi ses i Nangijala!

2 kommentarer:

Anonym sa...

Jag vet...det finns inga ord!

Kram

Anonym sa...

Beklagar sorgen. Så fint att de fick gå bort nästan samtidigt i alla fall. Så vill jag också ha det när jag blir gammal. Hoppas att du är ok. Kram