Home sweet home

Alltså, vart tusan är den där våren som ni har tjatat så mycket om?
Konstaterade att det låg snö på marken när vi var på väg att landa på Arlanda, gick huttrande av flyget och undrade om ni varit spritt språngande galna, eller är det bara vädret som är det kanske? Besviken å det grövsta blev jag i alla fall.
Men efter tolv timmars flyg, ytterligare tolv timmar på en svinkall flygplats i Moskva och tillsist två timmars flygande igen var det ändå rätt gött att komma hem.

Jag är glad över att jag lyckades fixa Thåströms platta innan resan, den hjälpte mig en hel del. Jag satt i många timmar helt lyrisk och lyssnade om och om igen.
Det märkliga var att jag för ett par dagar sen satt på Kho lanta och pratade konstertupplevelser. En av de starkaste sådana jag har och den som i särklass gav mig flest rysningar var på Roskilde för en herrans massa år sedan när Thåström börjar sjunga på Nationalteaterns Bara om min älskade väntar. Jag berättade hur fantastiskt allting var och att han gjorde den så magiskt bra.
När jag satt där på flyget inatt, högt upp i luften kom jag att befinna mig på just den spelningen igen. Samma rysningar och tårfyllda ögon. Det är så brutalt vackert, Thåström när han sjunger bara om min älskade väntar, den här gången på skiva. Över sundet är för övrigt inte så fy skam den heller.
Ge mig fredag nu!

Det känns overkliget att vara hemma i verkligeheten igen, som att jag bara blev hitkastad utan att hinna reflektera över det. Känner att jag måste hinna smälta en hel del intryck för sånna har vi fått en hel del av den senaste tiden, får ta en bearbetning när vi för över bilderna på datorn. Allting har gått så fasligt fort, det känns som jag satt här igår.

H, tack för att vi fick komma hem till ett hem utan döda växter och brev på hela hallgolvet. Du är guld!