2009-05-18

Om ett liv för länge sedan

När jag var 16 år träffade jag en kille som var fem år äldre än jag. Jag tyckte såklart att det var otroligt spännande, och spenderade varenda helg ute hos honom med hans vänner på landet. Han och hans vänner var ett slag för sig, de var så jordnära och alldeles underbara tyckte jag, stadsbo som jag var.
Det var fest vareviga helg och jag träffade nytt roligt folk mest hela tiden.
Det här var också första året som jag åkte på festival.
Jag hade tidigare under året frågat mamma om jag inte kunde få åka till Hultsfred, aldrig i livet! var hennes svar då. Men nu när jag sa att jag skulle åka med det här gänget var det klart att jag skulle åka.

Sagt och gjort. Jag och mina vänner blev upplockade av Nisse utanför mig och stuvade in oss i bilen. Stereon var på högsta volym och vinpavorna och cigaretterna åkte fram så snart vi lämnat vår gata i Ektorp. Vi kände på oss att vi var på väg till något alldeles speciellt, något spännande, coolt och alldeles överjäkligt skoj.
Och alla våra förväntningar besannandes.
Och där började ett liv fyllt med fest och resor runtom i hela landet för att träffa alla vänner. Och varje sommar var fullmatad med festivaler vi skulle åka på. Livet lekte, det var alldeles underbart roligt, och så mycket underbart folk som vi träffade överallt! Och så många länder den där blå bussen tog oss till, ända ner till Slovenien tog den oss.

En sommar sex år senare var vi återigen på en galen festival i Tyskland.
Jag minns festivalen som då jag pratade nästintill livet ur mig med en klok tysk som fick mig att ventilera mig totalt. Jag upptäckte Iris igen, tio år senare. Go go dolls spelade underbara toner för mig medans vi satt och pratade om livet. Det var så skönt att prata med någon som inte kände, som brydde sig men inte mer än så.
Jag minns jag undrade var livet skulle ta mig, vad som skulle bli med mig.
Jag kände att det var början på slutet på något sätt. Jag kände mig instängd. Jag var trött på mitt oseriösa jobb på restaurangen som jag inte riktigt kunde ta på allvar, jag var trött på allt och inget fast jag inte kunde sätta finger på riktigt vad. Jag älskade mitt liv så som det var, jag älskade min sambo och människorna omkring mig, men jag kände att jag behövde mer än så.
Den festivalen då vi firade midsommar med tyskar och drack weiss wein i kopiösa mängder tror jag jag kom fram till ett beslut, ett beslut som det skulle ta ytterligare en tid för att träda i kraft, jag var nog inte riktigt mogen än, visste inte alls om jag skulle bli det. Jag var feg, skulle jag våga stå på egna ben igen?

Några månader senare, efter ytterligare en tur med bussen för att fylla på förrådet till den årliga festivalfesten var jag dock där.
Jag tror att det var en viss person, J, som gjorde att jag tog steget, och efter det flyttade jag för första gången till en liten, liten skokartong på söder.

Jag kände mig fri. Åt vad jag ville när jag ville, satt framför datorn flera timmar i sträck utan att göra ett jota. Jag började sitta uppe om nättrena, gå promenader och åkte till Dalarna för att träffa vänner. Jag tog upp gamla bekantskaper jag inte haft på länge, jag började träffa alla mina kära vänner allt oftare igen.
Jag gick på ett otaliga dejter, inte för att jag ville träffa någon seriös, utan mest på skoj. Singel skulle jag vara ett bra tag framöver var min plan. Jag gick promenader runt strömmen med en kille jag knappt visste vem det var för att sedan gå upp till honom och "dricka te".
Och jag började hänga på Hugos.

Och det var där jag återigen fick veta hur det kändes att prata nästintill livet ur sig och lyssna öronen av sig också för den delen. För det var där jag träffade en vän till en vän, på The kristet utseende. Och det var också så vi kom att spendera de kommande helgerna, sittandes på Hugos, pratandes i timtal tills de stängde och vi blev utslängda.
Tills den dagen då vi gick och fikade på Världens bar för att sedan gå hem till honom och titta på Bilar(!?)
Och på den vägen är det, så hittade jag han som jag ser en lång, lång framtid ihop med.
På Hugos, vem kunde tro det? Jag som var så trött på förhållanden och skulle vara singel ett bra tag framöver.
Och det bästa av allt är att jag fortfarande träffar mina gamla festivalvänner flera gånger per år, samma gamla fester som alltid då man är precis som man vill när man vill. Fast nu på lite mera distans.

5 kommentarer:

Lotta sa...

Vilket härligt inlägg, sitter och myser. Lisa, kan bara hålla med dig om att du har en toppenkarl! :o) Men titta på bilar?? Hahahaha.

sofie sa...

ååh jag är så blödig att jag fick en liten tår i ögat..

Emelie Jensen sa...

Jag tror att en viss liten lillfis bringar ut manga minnen och tankar hos lilla Lisa. Du skriver sa fint gumman. Jag tycker du far sluta fa mig att grata hela tiden for nu gor jag det igen. Langtar sa efter dig och M! Var sa lange sen nu! PUSS PUSS PUUUUSSS!!!

Cat sa...

Nä, vad söt du är! :-) Inte ens jag har ju kvar de där dikterna längre. Jag hade dem + en massa andra, varav några du säkert hade skrivit, i ett block, men det har försvunnit i någon flytt :-( För övrigt så är jag inte ensam om att skriva bra... *syftar på ett fint blogginlägg jag precis läste* ;)

Terror sa...

MOjmojmoj, sager osm Emp. Lillfisen komprimerar ihop galenskaperna och tokigheterna for att du ar pa vag in i ett nytt fett stadie i livet. Om emp kan packa sitt sota lilla arlse HEMAT sa vi kan sluta upp sa kanske det kan bli lite ordning pat!!!! I viket fall som helst aker jag till england for att halsa pa det hetaste som gatt pa ett par ben och da kommer jag aven till burry port ar det tankt. Om jag inte maste salja mig pga fattigdom. Lisa, tack for peppen igar. Forst lipade jag, sen kopte jag en kall ol, sen blev det bra!