Om att ha väldigt lite att göra för att reta upp sig på skitsaker.

Ja jag vet, jag kunde inte ha mindre att göra. Har inte ens gått ut på promenad, hela dagen raserades liksom imorse när jobbet blev inställt.
Jag har orkat mig ner till ica för att hämta ut två paket samt värmt en frusen pirog i ugnen som blev stenhård och med det svurit ännu mer över att vi ännu inte skaffat någon micro.
Så går jag omkring och är jävligt irriterad. Irriterad för att människor utanför samhällsramarna med något slags funktionshinder så ofta tycker så förbannat synd om sig själva. Bara för att de för flera år sedan råkade ut för en olycka som förändrade deras liv så ska allt kretsa kring dem. Mina privata åtaganden står sig inte alls viktigt i jämförelse med deras och till råga på allt ha mage att ifrågasätta vad jag ska göra och om det är viktigt. Och så tro att bara för att jag går på havandeskapspenning så har jag all tid i världen och sitta hemma och vänta på att denne person behöver mig och genast ska jag stå till dennes förfogande. Och ja, jag har kanske all tid i världen, men med den tiden vill jag göra som jag vill, inte vad jag känner mig tvungen till, och så är det en ren princip. Så det så!

Så kan man fråga var jag fick all den här oempatin ifrån, jag som annars är så himla snäll. Kanske börjar jag redan efter dryga två veckor inse att jag är trött på att jobba med människor på det sätt jag gör. Förbannat trött!

.....

För övrigt så har bäste H gjort mig sanslöst sugen på pizza. Och min arbetkamrat gjorde mig sjukligt sugen på nåt som heter chokladbollstårta, och ursäkta, men hur jäkla gott låter inte det då?