2009-10-26

En fin liten historia.

Jag pratade med min lilla farmor alldles nyss. Jag har ett rätt så knepigt förhållande till henne och har väl alltid haft. Vi har aldrig stått varandra speciellt nära och hon är expert på att bara prata om sig själv och om pengar. Hela tiden pengar. Jag tycker inte om sånt. Inte alls. Men så är hon ändå min farmor och har aldrig gjort mig nåt illa. Hon ringer emellanåt för att berätta om sina krämpor och så, men sån är hon jag har ju förstått det och accepterat det. Hon är rätt söt ändå.

Så idag ringde hon. Och hon berättade en alldeles jättefin liten historia. Hon hade varit på sjukhuset och undersökt ögonen. Fått något isprutat i dem så hon såg lite halvtaskigt.
När hon ska gå på bussen för att åka hem upptäcker hon att hon glömt busskortet hemma. Hon får veta att det finns en automat inne på sjukan där man kan lösa in en biljett, så hon traskar tillbaka. Väl där visar det sig att den där automaten inte fungerar så hon ber att få låna telefonen i recceptionen så hon kan ringa min pappa om hämtning. Men nu ska vi ju inte tro att det är så smidigt. Nej då, det är ju dyrt att ringa numera så hon blev nekad.
Alltså, min farmor på 83 år som inte kan ta sig hem blir nekad att låna telefon på sjukhuset!
Farmor blir förtvivlad och går mot en taxi, och det hela kan inte alls vara lätt för henne eftersom hon då ser sina hundralappar fara all världens väg. Men hon berättar läget och taxichauffören säger till henne att hoppa in. I taxin sitter även en äldre herre på 76 år som hon börjar samtala med. Rätt vad det är upptäcker farmor att hon inte alls är där hon borde vara, utan att chauffören åkt fel. När hon nämner detta skrattar han roat och säger att han minsann stängt av taxametern för länge sen för han tycke min farmor och karln såg ut att ha så trevligt och mycket att prata om.

Va! Det var väl fantastiskt snällt! Han hade åkt omvägar för att de skulle få mer tid att prata skit med varandra och dessutom stannat taxametern. Det var nästan så jag blev lite gråtmild när hon berättade det.
Sen var vi tvugna att sluta vårat samtal för hon skulle minsann se Hem till gården. Den har hon följt sisådär 30 år eller hur länge den kan tänkas hållt på.

4 kommentarer:

Elin sa...

Haha va fint :)

Lotta sa...

Men åh, vad gulligt!! :o)

tess sa...

Jävla fittkärringar på sjukan! Hur KAN man???? Det där ska följas upp. Nu slutade det ju lyckligt men i alla fall!! Lilla tant. :( Usch sånt där får mig att tjuta nu några dar innan mens.
Att den mysiga taxituren fick en till tår att ploppa fram säger väl allt. :) Fatta alla ensamma gamla..ÅÅÅH. Näää nu får jag tänka på bajs. INTE på röda korsets julkramar.

nataber sa...

aaaw. det var väl det sötaste jag läst på länge!