Idag spenderar jag dagen med att ligga i sängen och tycka gränslöst synd om mig själv. Tänker att det är då själva fan att jag aldrig ska lära mig att lyssna på när kroppen säger ifrån.
Igår sa den ifrån, efter det där lillvilet. Men jag ignorerade skiten och begav mig till jobbet. Två gånger höll jag på att svimma, en gång höll jag på att kräkas. En timme senare fick jag ringa in en arbetskamrat som kunde ta över.
Så nu ligger jag här och vet inte riktigt vad som är fel. Frossa, yrsel och illamående. Inget kräk än så länge. Kanske är det som min mamma säger, att jag saknar nån kräkgen, har nämligen inte haft magsjuka sen jag var riktigt liten. Jag tänker också att det kanske är dags att köpa hem järntabletter.
Jag längtar bort till bättre tider, till tider där det inte ska snöa så förbannat. Till nästa måndag när vi ska bo på lyxhotell, lyssna på Band of horses och käka hotellfrukost. Jag längtar till april då jag och Martin åker till Berlin för att möta våren. Jag längtar till allt annat än till nu. Nu är himla tråkigt och miserabelt. Jag.Vill.Inte.Vara.Sjuk.
Och ja, jag vet att jag är lite fånig, men jag är ju för sjutton aldrig sjuk, så när jag väl blir det känns det lite som att jag ligger för döden.
Och så tänker jag nöff, nöff. Tänk om det är den där jävla svinis som knackat på?
3 kommentarer:
Krya på dig! Jon drog igång en 2.2 på magsjukan, eller vad det nu är han har, i natt. Jag misstänker att det är den vanliga influensan han har, han har också ont typ överallt och fryser.Hoppas det går över snabbt på dig iallafall och att resten av familjen klarar sig!
Stackare! Passa på att vila ordentligt nu!
Det blev sådana konstiga diskussioner igår på föräldragruppen. Det är ju omöjligt att avgöra vad som är bäst för mamman och barnet rent generellt, det måste ju variera från fall till fall. Jag blev så sur på en tjej, som förra gången sa att "det ska bli fantastiskt kul att föda, att det är en stor ära att få vara med om det" och igår satt hon och pratade om hur hemskt det måste vara att få göra snitt. Hon vet ju egentligen ingenting.
Jag trodde faktiskt att vi hade kommit längre i flera avseenden; sist på efter föräldragruppen blev jag så arg när Niklas sa att de andra killarna hade sagt att gruppen var för tjejernas skull. Och killarna som satt och sa att de var så förvirrade...
Tack hörrni!
Det var ju snabbt avklarat den där sjukan jag åkte på och resten av familjen tycks ha klarat sig undan. I alla fall för den här gången.Så du är nog inte ensam om att uppleva det så tyvärr. Man kan ju tycka att de flesta killar borde vara nervösa och med tusen frågor i huvudet, det ska ju bli pappor liksom.
Skicka en kommentar