2012-04-03

Somliga dagar.

Det finns dagar då den där supermorsan träder i kraft. När jag kan steka pannkakor med en hand, på perfekt temperatur och utan att stå vid spisen veta när det är dax att vända dem.
När jag under samma pannkaksstekning sitter på golvet och leker med Vidar, dansar till "Mååsa mååsa" (Kajsas tolkning. Vet verkligen inte vad den heter, men den där brasilianska ni vet, med lite skakarumpatakter?) ihop med Kajsa som ju älskar låten. När jag lugnt och sansat tacklar alla 2-åringens små trots-utbrott. När jag sjunger 'Blinka lilla stjärna' lika inlevelsefullt gång efter gång när Lillen inte vill sova. När jag är en glad och älskvärd sambo. När jag trotsar regnet och drar på Kajsa full mundering för att låta henne få som hon vill och gå ut och leka trots att regnet står som spön i backen.
Det finns såna dagar, det gör det.
Men så finns det också dem där jag flyger upp som ett åskmoln om morgnarna och skriker "menförihelvete jag orkarintemer!" Efter att ha blivit väckt dels av en 2-åring vid tre och sedan väcks av bebisskrik och tvingas ta morgon ännu en gång innan klockan slagit 05.
När jag gormar, fräser, suckar och gnäller.
När pannakorna bränns vid bara för att jag varit fullt upptagen med att gnälla på Kajsa för att hon ritat ner hela kökssoffan. När jag efter en gång sjunger 'Blinka lilla stjärna' lika monotont som en döv.
När allt jag kan tänka på är sömn.
När jag stressat uträttar ärenden om förmiddagarna bara för att kunna hinna hem och sno åt mig en timmes sömn innan jag hämtar K på föris. När jag gång på gång försöker få Lillen att sova, när jag gråter för att det inte går och sedan, när han väl lyckats somna, inser att det bara är en halvtimme kvar innan det är dags att hämta hem modell stor. När jag med dunkande huvudvärk pga snor och trötthet får lägga alla planer på sömn åt sidan och gå upp och sätta på en balja kaffe istället. Och tvingas väcka den sovande bebisen för att hämta hem syrran.

Såna där hopplösa dagar man minns och tänker att det är dem som utgör ens vardag. Man tänker att okej, är det så här livet kommer se ut nu? Bara bistert och tröttsamt och en enda stor suck?

Men så hittar men en legogubbe och en liten liten tekanna från en dockservis i jackfickan på väg till förkolan, och man känner ett par värmande solstrålar mot sin trötta nuna och tvingar sig själv att le en smula. Tänker att äsch. Snart kommer nog en sån där supermorsadag igen.

Och förhoppningsvis så gör det det. Snart. För jag orkar liksom inte med mig själv när jag är en sån här trött och grinig jävla morsa.

8 kommentarer:

Josefine sa...

Just när man är inne i de där dagarna så känns det alltid som att de är i majoritet. Jag kan verkligen hata livet då (ja jag är ganska dramatisk...) Men sen vänder det och då glömmer man allt det där klistriga jobbiga som det blir såna dagar.

Dalkullan sa...

Alltså jag både grinar och skrattar åt det du skriver. Grinar för att jag känner igen mig så jävla mycket i det du skriver. Trots bara ett barn! Men så vet vi ju att dom där bra dagarna kommer. Hur orkar vi annars med?
Jag skulle vilja säga att det är dom där skrik och fräsdagarna vi är supermorsor. Jo för vi lyckas hålla alla vid liv. Och det kommer alltid en ny dag!

Sus sa...

Stytka. Innan du hinner säga hepp så kommer dendär tiden att vara förbi och du får sova igen.. :)

Sus sa...

Styrka skulle jag ju så käckt skriva och så skrek ungarna och jag läste inte igenom. Slagsmålsdomaren var tvungen att springa iväg.

REGNSJUK. sa...

Alltså... Jag börjar tappa hoppet om att någonsin få känna mig som en supermorsa. De trötta och griniga dagarna är helt klart överrepresenterade här.

Maria sa...

Ibland önskar man att man hade sina supermammadagar lite oftare!

Bara Sara sa...

Jo, men du kan nog vara säker på en sak. Även om man vissa dar känner sig kass och simpel så märker nog inte kidsen det på samma sätt som en själv. Det är ju tur det.

Man får vara glad man har superdagar ibland i alla fall!

Fröken K sa...

Fast man begriper att det är så, att andra också känner så här så är det ändå så obeskrivligt sköööönt att få läsa det så här. Svart på vitt. Att man inte är ensam, att det är så det är. Tufft, intensivt, ibland helt apjobbigt, men ändå liksom alldeles alldeles underbart! Tack!