Jag är inte personen som är speciellt orolig av mig. Fåtalet är dom gånger jag ringt till bvc av oro för Kajsa. Jag väntar hellre ut och ser själv utgången av det hela. Det mesta går faktiskt över och med en gnutta sunt förnuft så anser jag att det bara är dumt att stissa upp sig i onödan.
Men så har det ju varit de gånger när jag är utom mig av oro och jag liksom inte vet vart jag ska ta vägen. När jag märker att här är nåt åthelvete fel, då ringer jag. Och då väntar jag mig att få hjälp.
Första gången var när vi precis kommit hem från bb och Kajsa skrikit konstant i tre dygn. Då ringde jag upp till bb och grät av förtvivlan. Vet ni vad kvinnan frågade? Om jag testat med närhet?(!) Alltså mina bröstvårtor blödde och vi gjorde inget annat än att bära omkring på henne. Och så har kärRingen mage att fråga en sån sak. Kanske var det redan där jag tappade lite hoppet om vårdhjälp över telefonen.
Och så kom dagen då Kajsa fick i sig ägg första gången. Då ringde jag sjukvårdsupplysningen som sig bör. Och sa att här är det något som inte alls står rätt till. Och så berättade jag vad hon ätit, in i minsta detalj, och kvinnan i luren ber mig avvakta det hela. 'Högst normalt' tror jag bestämt hon sa också. Om att få stora röda bölder i hela ansiktet och ner på halsen när man var
lite överkänslig mot något. Tio sekunder senare rasar hon ihop som en säck på golvet och blir lelös.
Jo jag tackar ja. Högst normalt var det ja! Nåja, det löste sig ju när vi till slut slängde oss i bilen och åkte i ilfart upp till akuten, efter att vi fått höra att vi inte hann invänta ambulans.
Och så idag. De ringde från dagis och berättade att Kajsa hade stora blåsor på kinderna, men inte verkade lida av det i övrigt.
Samma sak hände igår, men de där blåsorna försvann tio minuter efter att vi klivit innanför dörren. Och jag tänkte att äsch, det var väl bara nåt tillfälligt då. Men så ringde de som sagt idag och sa att det hänt exakt samma sak. Då tycker jag allt att det är lite märkligt. Ringer sjukvårdsupplysningen varpå de säger att nej tyvärr, vi kan inte hjälpa dig. Ringer bvc, deras en timmes telefontid har slutat för länge sedan. Ringer vårdcentralen och efter att ha knappat in mitt nummer så ringer de upp en halvtimme senare.
'Hm, märkligt säger damen, kan det vara köldeksem?' Jag säger att så värst kallt ute är det ju inte, och hon har ju varit ute större delen av den här svinkalla vintern utan att få utslag. Kan det snarare röra sig om soleksem månne? Undrade jag. 'Fast nu är det ju inte vidare soligt ute heller, så jag vet inte..' kontrar kvinnan med. Men alltså, hepp. Ursäkta men vem i helvete är det som är vårdutbildad här? Behöver hon snäsa av mig på det där viset? När hon avfärdat soleksem så försökte jag med pollen, kan det möjligt utvisa sig i blåsor på kinderna? (Ja, egensnickrade teorier är vi experter på här hemma.) Men nja då blir man ju snorig och får kli i ögonen också. Och några andra förslag på vad det kunde vara annat än köldeksem kunde hon inte komma med. Hon tyckte vi skulle avvakta.
Så jahopp. Tillbaka på ruta ett då. Tack för hjälpen liksom.
