Vissa dagar i parken är bättre än andra. Dit hör dessvärre inte förmiddagens lekande.
Kommer till parken, allt är frid och fröjd och Kajsa leker med sin hink och spade i sandlådan. Åker lite rutschkana. Lallar runt lite. Tjoar och tjimmar lite med andra ungar.
Men så vänder det.
Hon ska promt åka den spiralformade rutschkanan som nog inte alls lämpar sig för en 1,5 åring (eller så är det bara jag som är hemskt feg och överbeskyddande?) men åka det ska hon, så jag tränger ner röven i kanan med Kajsa i knät, vilket slutar i illvrål. Ungen ska åka själv! Knallar surt vidare och får se en unge äter banan, pekar och skriker rätt ut i vad jag antar var något i stil med 'jag vill också ha!' Jag har glömt den bästa mutan av dem alla hemma och har således ingen banan med mig. Kajsa springer iväg med trotsig uppsyn, snor åt sig en hink och spade som inte alls är hennes och kutar iväg med det. Jag efter och försöker låta pedagogisk på alla sätt och vis när jag förklarar att det ju är flickans leksaker - att Kajsa har sina i sandlådan som vi kan gå och leka med. Illtjut igen. Lägger sig raklång på marken och skriker så det hörs till Uppland. Minst. Ostbågeformad unge som vägrar bli upplyft. Jag känner mig utstirrad och svetten tränger ur varenda por, liksom tårarna som bränner bakom ögonlocken i ren jävla jag-vet-inte-vad, desperation? värdelöshet?
Samtidigt påbörjar bebis ett inferno av kicksparkar i min redan ömma mage. Känner mig ungefär lika smidig som Barbapappa.
Det är vid såna tillfällen jag liksom blir svimfärdig vid tanken på att vi om några månader ska ha två vildingar att ta hand om. Hur tänkte vi i somras egentligen när vi bestämde oss för att skaffa ett syskon till Kajsa?
Och för att förtydliga: Bebisen i magen är väldigt efterlängtad och innerst inne tror jag att vi kommer fixa det galant. Men när såna här tillfällen infaller blir man bara väldigt matt och undrar hur tusan det ska gå?
Min mamma har vid flertalet tillfällen sagt att 'det där temperamentet känner jag allt igen!' med en väldigt menande blick på mig. Om vi låter oss tänka en sisådär 12-13 år framåt i tiden, en Kajsa full med hormoner och med ett temperament som mitt - jag blir fan mörkrädd.
2 kommentarer:
Usch, de där dagarna är inte roliga men som tur är så råkar alla småbarnsföräldrar ut för dom och det FUNKAR INTE att vara pedagogisk! Det där med tonåren försöker jag låta bli att tänka på...2 st tjejer varav en med mitt humör. Brrrr.
Nä jag började också inte att det där med att vara pedagogisk nog bara var ett spel för gallerian för inte fan funkade det!
Haha jag kan tänka mig att ditt och mitt humör är ungefär detsamma, en stor eloge till våra föräldrar som stod ut med oss som tonåringar! ;)
Skicka en kommentar