För det är ju så himla tråkigt att sova.

M skolar in Kajsa på dagis idag. Själv fick jag ett plötsligt sug efter att städa, ni vet ett sånt där infall som infinner sig en gång per år ungefär och varar i max nån timme.
Bäst att passa på då tänkte jag och laddade upp med skurhink, dammtrasa, medel och musik på Spotify.
Men det är ju så med en liten bebis i familjen att det inte alltid (väldigt sällan faktiskt) blir som man tänkt sig. Så även idag.
Övertrött liten V och skrikfest hela förmiddagen lång. Babybjörnen brukar vara en bra räddning i såna lägen när man själv inte vill ligga på soffan med bebis på magen. Men den där jävla björnen är i bilen och bilen har M.
Så här sitter jag nu efter tre läggningsförsök med en übertrött bebis i famnen (okej, nu har han somnat) och ser mina städchanser gå mig förbi även denna gång.

De som vet sin grej säger att bebisars djupsömn infinner sig efter ca 20 minuter. Om det stämmer borde det gå bra att lägga ner herr Villintesova om fem minuter utan att han vaknar. Om 20 minuter väntas storasyster och M komma hem. Tror ni jag hinner en turbostädning?

Published with Blogger-droid v1.7.4

I brist på annat: Bildkavalkad.

En dag var det strålande fint höstväder så vi hängde flera timmar i skogen.




Det finns så himla mycket spännande att titta på för en 2-åring. Till exempel får man pedagogiskt förklara varför träden plötsligt tappat alla sina kläder och blivit näst intill nakna.




En kram sitter fint både för stor och liten när man gått långt.


Vi sjöng lite "uti skogen växer lingonben, uti tomtens stora näsa prinseen kommer fjorton språng. NU ska mormor bada!" Det måste man nämligen göra när man går i skogen, det lärde min morfar mig.


Det blev mörkt på himlen så vi skyndade hem.


Den här prickiga saken tyckte jag såg väldigt bekant ut, himla tur att jag tog med honom hem.


Sanera liten tös gick sannerligen åt den kvällen.


Igår slog vi på stort med ost, bröd fyllt med ost och oliver, choklad och en himla massa gottigt. Som jag har längtat efter alla dessa ostar!


Vi åkte till Ikea där Kajsa lekte rövare på barnavdelningen. Så här trött blir man efter det.


Åh du ljuva lilla leende!


På vår tomt växer det magiska smultron ända in i oktober.


Och till sist: Den finaste lilla tjej jag vet.

Om att välja film.

Vi ska kolla på film här hemma. Har varit sugen på Rabbit hole en längre tid nu, men frågan är om jag är redo för den ångest och gråtfest den kommer framkalla? Sist vi såg en brutalt ångestladdad film, Blue valentine (måste ses!) så dog jag lite inombords och tårarna ville inte riktigt sluta rinna. Men vad ser man annars då? Om man bara vill ha lite lagom ångest, eller ingen ångest alls utan bara en mysig feel goodfilm typ My blueberry nights/A love song for Bobby Long/Amelie från Montmarte?

Published with Blogger-droid v1.6.9

Kvällspigg.

Oj oj oj här händer grejer! På bara ett par timmar har i stort sett alla köksskåp blivit tömda. Porslin har virats in i papper, lock har hittat sin plastbyttsägare, kartonger har fyllts och staplats. Stereon nerpackad, tavlor borta från väggarna, och ja, flyttkaos.
Jag begriper inte riktigt var all kvällsenergi kommer ifrån? Först tung i huvudet och trött hela dagen och bara längtat efter att få sova. Och sen bara illpigg. Nu har dock bebis satt sig på tvären (bokstavligen) och ryggen börjar säga ifrån, bäst att hoppa i sängs omedelbums alltså.

En hyllning till vardagen.

Jag slås väldigt ofta av hur jag har värderat om min syn på livet sedan Kajsa kom.
Förr var en lyckad fest höjdpunkten på veckan. När fredagen blev eftermiddag började telefonerna gå varma, vad händer ikväll? Fest?
Hände inget speciellt så fick man helt enkelt ta tag i det själv. Bolis och ett gäng Kung och två paket cigg så var kvällen räddad. Alltid någon som ville festa, för vid den här tiden var alla på samma våglängd.
Söndag var pizzans, soffans och inte allt för sällan också ångestens dag. Den övriga veckan, måndag till torsdag var en enda lång transportsträcka för att komma till helgen då allt det roliga hände. Vad som hände där emellan minns jag inte riktigt? Det var jobb och kanske någon fika emellanåt. På kvällarna låg vi i sängen och kollade på film tills det bara var några timmar kvar innan M skulle gå till jobbet (okej, det kan jag ju faktiskt sakna emellanåt). Men annars, inget.
Som jag avskydde vardagen.
Men nu, vilken grej!
Jag älskar att komma hem från jobbet till en unge som springer och möter mig vid dörren med en stor kram. Kanske gå till lekparken om det är alldeles för mycket spring i litens ben eller bara varva ner med de två bästa jag vet. Laga middag, bada smutsigt barn, höra hennes glädjetjut och hennes tjatter om allt och inget (jag förstår inte ens hälften), höra hennes skratt och kolla på hennes upptåg. Våra dagar nu mera är ständigt fulla med skratt, pussar och kramar. Det går omöjligt att göra annat än att älska denna nya vardag. Såklart ryms även mycket skrik, tårar, ilska och nervbryt, matkladd och väldigt tidiga morgnar - men det hör ju till. Det är värt allt slit i världen bara för att få ha den här vardagen precis så härlig i all sin enkelhet som den faktiskt är.
Det känns liksom som att livskvaliten har höjts rätt många grader och istället för att ha höga toppar på fredagar och lördagar så ligger den där mätaren i en rätt jämn linje över hela veckan istället.

Hej vardag, jag har lärt mig att älska dig!

Saker man säger:

'Snälla, kan du hämta Kajsa från dagis så hinner jag dammsuga hemma innan ni kommer?'
Saker man gör istället: Sätter sig i soffan med fötterna på bordet och mobilbloggar.

Dockan.

Jag inser att jag nog kollade på lite för många skräckfilmer som barn när jag blir uppriktigt rädd för Kajsas (min gamla) docka som hon lämnat kvar i soffan efter att hon lagt sig. Jag kände mig så illa till mods att jag var tvungen att stoppa undan den i leksakslådan där jag inte kan se den. Jag skyller på Onda dockan och Dolly dearest. Snacka om att ha blivit skadad för livet.

Ensamt.

Kvällen igår var så rackarns trevlig att jag inte var hemma förren strax efter halv ett, vilket jag tror kan vara lite av ett rekord av vad jag klarar av att vara nykter (eller ens vaken) i mer eller mindre berusade människors sällskap.
Men det här med att vara gräsänkling var väl rätt skönt en kväll och natt sådär men nu börjar jag tröttna. Vill ha hem min kille nu, jag känner mig så väldigt ensam i soffan. Och jag inser ju att det är himla larvigt att vilja ha hem sin kille efter bara drygt ett dygn, men jag är ju inte van. Tur är väl att jag hämtade hem liten vilding i eftermiddags så att ställningen är åtminstone lite återställd.
Nu tröstar jag mig med lite godis, och det går sannerligen åt efter allt hulkande efter att ha kollat på Greys anatomy, sista avsnittet av säsong 5. (Vet jag ligger enormt mycket efter). Men alltså, både Izzy OCH George döda? Dog av gråt.

Om var man lägger pengarna.

Löningsdag idag och det firar vi med att handla upp mer eller mindre hela apoteket. Hurra vad roligt!
Plåster, skoskavsplåster (så jag kan börja använda mina trädojjor), iläggssula (så jag kan fortsätta använda mina converse), salvor, ansiktskräm och diverse andra bra-att-ha-prycklar. Närmre 400 spänn. Men nu har vi nog plåster för en tioårsperiod. Var dock tvungen att väga upp all tråkshopping med att köpa en tischa till Kajsa för 250 spänn, så jävla ovärt, men ack så roligt!
Det brukar bli så allt som oftast nu mera, att jag köper saker till Kajsa istället för mig själv. Och i dagsläget var jag inte alls sugen på att gå på jakt efter den där bröllopsklänningen, det känns som det är det enda i klädväg jag känner att jag faktiskt måste ha. Sen är klart att jag hemskt gärna skulle vilja lägga vantarna på den där väskan jag såg inne på Åhlens, eller de makalöst fina muggarna, eller en precis svindyr kofta. Men nej.
Om ett par timmar ska vi sitta på banken och lägga upp bolån och prata räntesatser och andra vuxengrejer så det känns som det kan vara till vår fördel om vi har lite pengar kvar på våra konton samma dag vi fått lön.

Tisdagkväll.

Klockan är över tio och vi ska prova på konsten att sätta på en film (och se klart den) utan att somna. Hur vansinnigt som helst om ni frågar mig. Men nu har vi varit sugna på Mina eftermiddagar med Margueritte hur länge som helst, så ikväll får det bli helt enkelt.

Om skammen. Och om idiotin att erkänna den.

Idag är dagen då jag gick på Maxi iklädd foppatofflor. Jag hatar mig själv en smula för det men skyller på en överbelastad fot och skoskav på bägge hälarna. Skoskaven skyller jag på min envishet att promt gå in mina trädojjor (när jag dessutom har en överbelastat fot) under dagens promenad. Jaja, man kan inte vara smart jämt.
Hur som helst så blir det inga fler rundor med foppatofflorna, hellre barfota. Tur är väl att jag ska bli Finspångsbo snart, annars hade det varit oförlåtligt. Host.

Läran.

Idag ska vi lära oss allt om hus. Eller åtminstone hur vårat hus fungerar. A piece of cake enligt vissa, men alltså jag måste lära mig ord jag knappt tagit i min mun tidigare. Hur funkar en pelletspanna? Hur många pellets ska i den där pannan för att värma ett hus? Två pellets? Tio säckar? Inte fan vet jag. Och hur funkar det där med solceller? Ingen aning om det heller. Och varmvattenberedaren, hur mycket vatten värmer den? Vet inte. Men idag hoppas vi alltså bli lite klokare.
Och okej, jag överdriver mina okunskaper en aning, jag har faktiskt bott på landet en period i mitt liv. Och då menar jag landet. Fick traska ut i vedboden var eviga morgon för att hämta in ved att elda med för att överhuvudtaget få någon värme i huset, eller alltså grundvärmen fanns ju, men för att slippa leva med isbjörnar var vi tvungna att elda. Och så fick vi elda tills vattnet blev varmt så vi kunde duscha. Men det var i en annan tid, nästan en halv evighet sedan. Eller åtminstone typ tio år. Sedan dess har jag varit staden trogen.
Men nu alltså, läran om att bo i hus.
Och så skulle vi visst få smörgåstårta också. Har jag sagt att vi känner oss väldigt välkomna att ta över säljarnas hus?

Försvunnet.

När vi på kvällen efter att vi förlovat oss var på väg hem till vårt hostel så sprang vi in i en sån där fotoautomat och tramsade oss lite. Kul förlovningsminne tänkte vi och skrattade så vi höll på att dö när de fyra små bilderna blev färdiga.
Men nu kom vi på att vi inte sett till dom där bilderna sedan vi kom hem. Har letat som dårar men nej. Spårlöst borta. Buhu så himla ledsamt. Och jag vet inte, men lite olustigt? Tänk om de ligger kvar där på vårat rum och nån annan hittat dom?

Fjärilar på tårna.

Efter jobbet hämtade jag ut ett fint paket. Ett par röda träskor, tjoho! Jag föll pladask för såna där Swedish hasbeens som var och varanann människa pratar om nu mera. Måste ha, tänkte jag. Men 1500 var lite för mycket för min smak så jag letade och fann ett par liknande, precis skitsnygga dojjor för 500 spänn inne på Somny.
Lycka!

God morgon.

Efter tio timmars sömn, ett lungt uppvaknande och ätit frukost med den här solstrålen så kan man omöjligt vara på dåligt humör.
Jag förvånas ofta över hur en så liten människa kan dränera en så totalt på energi, men samtidigt alltid ge så betydligt mycket mer tillbaka?

Lekparksliv #3 (eller den lilla tjejen med det väldiga humöret)

Vissa dagar i parken är bättre än andra. Dit hör dessvärre inte förmiddagens lekande.
Kommer till parken, allt är frid och fröjd och Kajsa leker med sin hink och spade i sandlådan. Åker lite rutschkana. Lallar runt lite. Tjoar och tjimmar lite med andra ungar.
Men så vänder det.
Hon ska promt åka den spiralformade rutschkanan som nog inte alls lämpar sig för en 1,5 åring (eller så är det bara jag som är hemskt feg och överbeskyddande?) men åka det ska hon, så jag tränger ner röven i kanan med Kajsa i knät, vilket slutar i illvrål. Ungen ska åka själv! Knallar surt vidare och får se en unge äter banan, pekar och skriker rätt ut i vad jag antar var något i stil med 'jag vill också ha!' Jag har glömt den bästa mutan av dem alla hemma och har således ingen banan med mig. Kajsa springer iväg med trotsig uppsyn, snor åt sig en hink och spade som inte alls är hennes och kutar iväg med det. Jag efter och försöker låta pedagogisk på alla sätt och vis när jag förklarar att det ju är flickans leksaker - att Kajsa har sina i sandlådan som vi kan gå och leka med. Illtjut igen. Lägger sig raklång på marken och skriker så det hörs till Uppland. Minst. Ostbågeformad unge som vägrar bli upplyft. Jag känner mig utstirrad och svetten tränger ur varenda por, liksom tårarna som bränner bakom ögonlocken i ren jävla jag-vet-inte-vad, desperation? värdelöshet?
Samtidigt påbörjar bebis ett inferno av kicksparkar i min redan ömma mage. Känner mig ungefär lika smidig som Barbapappa.

Det är vid såna tillfällen jag liksom blir svimfärdig vid tanken på att vi om några månader ska ha två vildingar att ta hand om. Hur tänkte vi i somras egentligen när vi bestämde oss för att skaffa ett syskon till Kajsa?



Och för att förtydliga: Bebisen i magen är väldigt efterlängtad och innerst inne tror jag att vi kommer fixa det galant. Men när såna här tillfällen infaller blir man bara väldigt matt och undrar hur tusan det ska gå?
Min mamma har vid flertalet tillfällen sagt att 'det där temperamentet känner jag allt igen!' med en väldigt menande blick på mig. Om vi låter oss tänka en sisådär 12-13 år framåt i tiden, en Kajsa full med hormoner och med ett temperament som mitt - jag blir fan mörkrädd.

Nytt försök.

Men vad hände? Vart tog mina inlägg vägen? Ett som redan var publicerat och två som inte ens kunde publiceras?
Äsch, det var bara gnäll oavsett. Det ena handlade om hur precis värdelös min start på dagen var. Om hur det var att lämna en superledsen Kajsa på dagis, om hur man känner sig då när man bara lämnar henne. Spelar ingen roll hur mycket dagisfröknarna(förlåt, förskolelärarna) intygar att det går över en minut efter att jag gått. När man har en unge som klänger sig fast runt ens ben och skriker helt förtvivlat känner man sig rätt kass som måste gå därifrån. Och så fortsatte det med stressen till jobbet, att glömma matlådan hemma, svettas ihjäl på cykeln och komma till jobbet som ett jävla nervvrak fem minuter för sent.

Tack och lov är det fredag och både jag och Martin slutade tre. Hämtade hem en betydligt gladare Kajsa från dagis och fortsatte dagen med kalas. Också det bästa, ett samtal om att vi får tillgång till huset om redan tre veckor. Tre veckor går galet snabbt och vi har inte ens börjat packa. Herregud. Och så sa dom ännu en gång att dom satt potatis till oss så vi har färska knölar lagom till midsommar och att jordgubbslandet är fixat, för det var ju klart att Kajsa skulle kunna få plocka färska gubbar i sitt nya hem. Maken på snälla människor!

Nu ska jag försöka få en övertrött unge i säng och sen ska jag hoppas på fotmassage och njuta av ledig helg.
Hepp hepp!

Labilt.

Det är i regel jag som sköter alla samtal till diverse försäkringskassor/hyresvärdar/kommuner och alla andra viktiga (och mindre viktiga) samtal man måste ringa. Men med tanke på mitt hormonella läge så känns det som vi måste fördela upp det här lite annorlunda framöver. Och med att fördela upp annorlunda menar jag att Martin får ta på sig alla samtal hädan efter.
Nu har jag nämligen suttit i en kvart ungefär och lipat över att jag blev så förbannat dåligt bemött när jag ringde vår hyresvärd. Likadant om jag ringer och blir osedvanligt bra bemött och får prata med någon som låter så där vansinnigt snäll som man bara vill krama, då är jag också nära på att ta till lipen.
Känns rätt onödigt att dra ner mitt humör på botten bara för att jag fick prata med en snorkig tant som inte vet hur man bemöter kunder såhär en strålande solig dag. Tack och lov så pendlar ju humöret som sagt rätt friskt, så lite musik på det här medan jag städar lägenheten så ska jag nog komma igen snart.

Lekparksliv #2

Just det. Jag såg även en snubbe i lekparken med en liknande cykel som jag ju skrev om här om dagen. Svinsnygg! Alltså cykeln. Jag satt och våndades över om jag skulle fråga var han köpt den, men just som jag bestämt mig för att våga så satte han sin unge i cykeln och drog. Fan!
Och vad är oddsen på det? Aldrig sett en sån i stan förrut, men efter att ha tjatat mig sönder och samman om att jag måste ha en så ser jag en i Vasaparken.
Rysligt avis är jag i alla fall..

Lekparksliv.

I lekparken i förmiddags hejade jag på en pappa som såg väldigt bekant ut, när han sedan frågade om det inte var Kajsa så antog jag liksom att det var en pappa till någon av ungarna på hennes dagis.
Vi småpratade lite så som man gör, men efter ett tag insåg jag att samtalet var minst sagt förvirrat.
Han nämnde att han kände igen mig från föräldramötet och frågade om inte min sambo hette Martin? Skapligt minne tänkte jag och pratade vidare om att de ju har tur som får komma till ett nyrenoverat dagis när det var dags för deras Viggo att börja dagislivet i höst. Han verkade smått förvirrad och hade inte alls någon koll på att dagiset deras knodd skulle börja på stod under renovering. Och sådär höll det liksom på. Förvirrat. Sen packade jag ihop alla sandlådegrejer och gick vidare med Kajsa och först då trillade den där sega jävla poletten ner. Det var ju inte föräldramöte han hade sagt utan föräldragrupp. Han kände igen mig från föräldraGRUPPEN vi gick på när vi väntade Kajsa. Jomentjena. Viss skillnad där.
Jag dog lite när jag insåg att han måste tro att jag är helt jävla schizo. Nu hoppas jag att jag får möjlighet att stöta på honom igen i lekparken, känner mig hemskt tvungen att förklara varför jag pratade på om så märkliga saker.

***

Uh, nu får jag rysningar av genans när jag även kom på att jag frågade Kajsa högt så han också hörde om hon kände igen pojken. (Innan jag ens visste att han inte börjat på dagis än.)
Det gjorde hon ju såklart inte eftersom hon liksom bodde i min mage då. Herregud.