Värt att fira.

Idag slutade jag jobbet strax före sju istället för 21:15, åkte ner till vår favoritrestaurang och köpte hem en himla massa meze och korkade upp en flaska vin till M och soda streamade vatten till mig. Sen skålade vi för att M är så jävla grym och fått nytt jobb. Från industriarbetare till ingenjör. Hurra för världens bästa kille liksom!

Published with Blogger-droid v1.6.8

Om en helt vanlig tisdag. Bara lite vildare.

Igår skrev jag en uppdatering på facebook som löd såhär:
'när man under loppet av en kvart ungefär hunnit göra nr 2 på toa i sällskap av en högst grinig unge klängandes runt benen, för att sedan trampa i resterna av dagens lunch och skrikit 'FY FAAN' rätt besinningslöst ut i tomma intet medan den tidigare griniga ungen nöjt rivet ut varenda kastrull ur skåpet - då funderar man på hur man ska orka med två?'

Och så där fortsatte det liksom hela dagen. Ungen var precis sjövild trots en längre tids lekandes i lekparken. Det var lite som hon tänkte att 'HA! Nu ska jag allt testa henne! Klarar hon verkligen av ett syskon till mig också?' Typ.
Med andra ord fick jag rätt snart äta upp mitt tidigare rosafluff-inlägg och verkligen göra möda för pengarna.

När Martin kom hem efter övertidsarbete låg jag däckad i soffan och tyckte lite synd om mig själv. Tack och lov hade han fantastiska nyheter att förtälja så vi avslutade kvällen i lugn och ro med firande av helgens uteblivna taco.
Återigen, en stor jävla hyllning till alla ensamstående föräldrar där ute, satan vad ni är grymma!

Ungefär som kungen.

Idag känner jag mig lite som kungen. Är hemma och ledig med lön. När jag tänker efter så skulle jag nästan kunna tänka mig att leva som kungen jämt.
Känns på nåt sätt lite lättare att motivera en städning när man vet att det rullar in pengar på kontot i fyra timmar till. Fast å andra sidan betydligt glamorösare att inte göra ett dugg. Bara lata sig och liksom fortsätta på det spåret jag börjat dagen med, nämligen att fika och prata skit.

Det säkraste vårtecknet av dem alla.

Halvars har slagit upp luckorna!

Published with Blogger-droid v1.6.7

Laga lätt. Laga Mamma

Och så kom dagen då jag serverar min dotter Mamma scans köttbullar med makaroner till lunch. Lite rivna morötter för att piffa upp det hela. Jag kan inte ens skylla på något annat än min egen lathet.
Humpf!

Och om någon undrar så är det väl inget fel med det egentligen, det är bara det att jag själv föredrar hemlagat i den mån det går. Annars får folk göra precis hur de själva vill. Såklart. (Så jag inte trampar på ömma tår om någon nu äter Mamma scans till lunch varje dag.)

Nästan som naken.

Frihet kan vara att slippa springa omkring i en tjock vinteroverall och känna sig som en michelingubbe. Och herre min get så skönt att slippa kånka på eländet på en bökig unge som helst vill vara naken jämt.

Win.

Hurra för sommartid, tantblommor i köksfönstret och våffelsöndag!

Published with Blogger-droid v1.6.7

Hur man roar sig en lördagkväll.

Ikväll har jag gjort precis som jag skrev i min lista för ett tag sen. Varit ensam hemma och kollat på Greys Anatomy medan jag mellan tårarna tryckt i mig min favoritchoklad. För jisses som jag har hulkat! Först en unge som dör, och där ser jag ju alltid Kajsa i en sjukhussäng så där fick jag ont i magen och sjukt sug efter att gå in och överösa henne med pussar och kramar. Och sen var det fina fina Izzie som fick gifta sig trots dödlig cancer och herregud det finns liksom inget slut på snörvlet.
Ja alltså, ni hör ju. Rätt skönt att vara ensam hemma ikväll så jag får snyfta bäst jag vill.

Fredagslyx.

Jag följde med Martin in på bolis tidigare idag och gick där och suktade efter en flaska rödvin eller två. Och så såg jag den där blåbärsdrycken som alla tevemänniskor pratar så gott om, och så kollade jag på priset. 62 kronor. Nu pratar vi om en flaska på 33 cl. Nej sa jag. Givetvis tyckte Martin, och så köpte han den. Kan tro att han ville dricka sina öl ikväll med gott samvete.
Om den var god? Tja, så nära rött vin man kan komma skulle jag tro. Lite strävt och lite beskt sådär, men det var inte Gato Negro eller Ramos. Tyvärr. Men den kostade 62 jävla spänn så uppdrucken lär den bli.
Och här hemma tror vi alltså att vi är svinrika trots att både elräkningen och bilskatten ska vara betald den här månaden.
Håhå jaja, jag säger då det.

Published with Blogger-droid v1.6.7

Shop till you drop.

Idag har jag praktiserat i livet som lyxhustru. Ätit frukost på café med kompisar och efter det spenderat dagen med en extremt bra shoppingrunda på stan. Så långt låter ju allt jättebra och så, om det nu inte vore för att jag råkade handla lite väl mycket. Allt jag provade satt liksom som ett smäck och jag var så otroligt nöjd! Sen när jag kom hem så tänkte jag testa mina inköp igen och hoppas på att något inte riktigt var så bra som jag tänkte så jag kunde lämna tillbaka det. Men nej.
Så till skillnad från lyxhustrulivet så kanske jag blir tvungen att leva på knäckebröd och vatten resten av månaden. Och till skillnad från rikemanslivet så är det ingen städhjälp som varit här och tagit hand om tvätten och fredagsstädet medan jag brände pengar på stan. En riktigt usel hemmafru alltså. Men vad fan, jag är ledig till tisdag så nog ska väl både tvätt och städ hinnas med.

Om Konrad.

Jag blir så himla irriterad på människor som tar för givet att bara för att vi har en dotter, vill vi helst ha en pojke nu. Vad är det för jävla resonemang liksom? En av varje, varför i hela friden måste det vara det ultimata för? En mamma, en pappa, en son och en dotter. Ja då är man bra lycklig! Typ. Eh?
Nä alltså, själv har jag alltid önskat mig en syrra i nära ålder, så personligen tycker jag att det skulle vara skitkul om Kajsa fick en syrra. Lika gärna som jag vill att hon får en lillebrorsa.

Och hur det nu än blir, lillebror eller lillesyrra så har vi förbaskat svårt med namn. Vi är experter på att analysera sönder namnen vi gillar. Det enda vi har spikat är mellannamnen om det blir en kille. Men sen då? Vi har två favoriter om det blir en tjej, det ena börjar på V och det andra på K. Blir det det på V så blir det initialer V.W, rätt muppigt. Blir det det på K så börjar båda barnens namn på K, rätt muppigt det också har jag alltid tyck.
Själv har jag Cornelis rätt högt på listan, men det menar Martin är som att döpa ungen till Adolf(?) lika förknippat säger han. Och så skulle initialerna bli C.W precis som den 'riktiga' Cornelis alltså. Eller nä förreseten, han stavar ju faktiskt med V kom jag på nu, (måste komma ihåg att säga det till M).

Än så länge går ungen under namnet bebis eller Konrad. Min lillebror skulle dö av lycka om han fick en systerson som heter Konrad. Vilket nu aldrig kommer hända, men det har likt förbannat varit uppe på tapeten vid båda graviditeterna.

Och det bästa, nu har jag börjat känna små små buffar. Eller nä, buffar är kanske lite att överdriva, men små fjärtar? Fint tecken på att Konrad har det fint därinne.
Och jag mår bra, så himla bra. Nu börjar jag få tillbaka samma feel good känsla som jag hade sist. Och det gott folk, är ren och skär lycka.
Och hej rosa fluffblogg, men det skiter jag i!

Hög på livet.

Det är såna här dagar jag inser varför jag bor kvar i det här landet, trots att jag varje år i november förbannar mig själv över att vara så in i bomben feg att aldrig våga göra slag i saken och flytta till ett land där det är överhängande sol. (Vilket jag nu egentligen inte vill eftersom jag är alldeles för hemmakär, men ändå.)
Dagar som idag när gruset sopas bort från gatorna, när vårsolen strålar från en klarblå himmel och man intar sin första glass mot en vägg i lä på ett torg där man hälsar på varannan människa som passerar, alla på jakt efter samma sak: att njuta av solen. Att få känna sig hög på livet bara på grund av att luften andas vår. Det är fanimig det bästa med det här landet. Det är rent av det bästa jag vet. Vilken jävla drog liksom!

Tummen ur.

Nu, efter nästan ett och ett halvt år har vi äntligen fått tummen ur och bokat in ett möte på banken för ett öppnande av ett sparkonto till Kajsa. Hade det inte varit för att min pappa tjatat hål i huvudet på mig hade det förmodligen dröjt ytterligare ett par år. Det här med att få saker gjorda är inte riktigt vår grej, speciellt inte när det rör sig om så urbota tråkiga saker som att boka in bankbesök. Men idag alltså, bra jobbat!

Hej hej, det här är jag!

Listor är alltid roliga, därför snor jag ännu en gång en från Fifi.

Namn: Lisa Sofia
Födelsedag: 19 juli 1983

Ögonfärg: Blå

Hårfärg: Minns inte så noga, har haft svart de senaste tio åren

Syskon: Två bröder, Niklas 21 och Richard 30

Mina intressen: Musik, läsa, glo på teveserier och hänga med familj & vänner, skogspromenader (nu lät jag snarare som 67 än 27 va?)

Djur jag tycker om: Elefanter, pingviner (pingviner är nästan det roligaste jag vet)

Godaste mat jag vet: Sushi (just nu vill jag helst dricka ett glas soya blandat med wasabi, frågor på det?)

Favorit godis: Marabous Caramelized Almonds and Sea Salt

Bästa bok jag läst: Tusen små bitar och Min vän Leonard/James Frey, Dårens dotter/Mian Lodalen, Naiv super/Erland Loe och okej jag erkänner - Sagan om isfolket. Och en himla massa mer

Bästa musikgrupp/artist: Thåström, Fleet foxes, Band of Horses, Pink Floyd, Pearl Jam

Bästa låt: Wish you were here med Pink Floyd, Society med Eddie Vedder

Bästa film: Amélie från Montmartre, Into the wild

Favoritpogram på tv: The Wire, True Blood och Greys anatomy (den perfekta teveserien när man är ensam, hormonell och vill äta glass)

Jag gillar bäst: Höra Kajsas skratt, sol, värme och människor som gör mig glad

Jag avskyr mest: Trångsynthet, orättvisor, barn som far illa

Kille/tjej jag vill ha chans på: Jag frågade chans för drygt fyra år sedan och fick ett ja (lyllo mig!)

...

Okej, att sitta på jobbet och vänta på att Körslaget ska börja känns sådär.
Fy fan.

Fredag.

Det är ett jävla tajat på facebook om snön just nu. Jag hatar det också, men vad fan, det är mars i Sverige. Helt vanligt alltså. Kanske borde vi vara nöjda att vi slipper jordbävningar och kärnkraftsolyckor istället?

Hur som helst, det är fredag och trots arbetande helg i sikte så känns det himla bra. Den där människan som placerat sig själv och sin dotter i Californien de senaste månaderna kommer hem i helgen, och tänker förhoppningsvis stanna hemma ett tag hela familjen. Fint som snus, har saknar dom.
Och nu ska jag iväg och äta sushi med bästa Helena innan jag hämtar hem barnet från förskolan.

Att jobba sovande natt är för övrigt fin skit, speciellt när Kajsa senaste veckan bestämt sig för att det är morgon redan runt halv sju om morgnarna. Nattpassen betyder bra betalt, sovmorgon och lite egentid innan det är dags för hämtning. Himla värt det emallanåt alltså.

I drömmarnas land.

Imorse på väg till jobbet hade jag Patti Smith i lurarna. Jag fick en euforisk frihetskänsla och ville helst börja dansa där på gatan jag gick. Drömde mig bort lite till mitt tidigare rätt vilda liv om somrarna när vi drog från festival till festival. Tänkte att jag inget hellre ville än att vara på ett soligt Roskilde. Samma känsla varje år framåt våren.
Får de där rycken ibland. Panikartad tanke om att shit det är såhär det är nu. Svenssonliv. Snart tvåbarnsmorsa med kombi.
Nästa tanke: Vilken jäkla tur att jag bara får de här rycken att par gånger om året, att jag annars tänker att hur fan orkar de hålla på med festivalande fortfarande? och känslan av att vara lyckligast i världen som levt det livet om somrarna i total frihet. Att jag haft ett jobb som tillåtit att jag haft semester större delen av de varma månaderna. Och lyxen i att nu ha världens finaste familj och galna och bisarra historier att berätta för mina ungar när de blir större.
Men ändå, jag saknar det ibland. Jag saknar mina vänner. Ännu än gång: jag kräks på att alla ska vara så förbaskat utspridda.
Och nu, jag har varit så sjukt osocial en period. Förstår inte hur jag skulle hinna med att träffa vänner.
Jag jobbar oftast 12-timmarspass i veckorna och de dagar jag är ledig går till att plocka, städa, laga matlådor och tvätta för att sen äta middag ihop med familjen och sen stranda i soffan. Sådant man inte riktigt hinner med annars. Sen är det helg och då är det förbannat skönt att bara hänga med de mina. Åka på utflykter, hälsa på familjen eller bara stanna hemma för en slappdag.
Ni får kalla mig tråkig, men jag väljer hellre ordet familjär.

Dock tänker jag att det blir bättre nu. Ljusare och längre kvällar. Slänga ihop en sallad till middag, ringa runt lite och vips så har man schysst vardagshäng i parken.

Okej, så här: Låt mig aldrig någonsin behöva äta sjukhusmat. Aldrig. Snorgul potatispure, spenat och fem sladdriga fiskbullar. Jag dog lite inombords.
OBS: Inte jag som behövde äta, är på sjukan med jobbet.

Apropå annat, vilket jävla väder! Vill sitta på Hyllan med en öl, eller ja loka funkar också eller, ja ni fattar. Sol. Vår. Vill inte jobba.

Published with Blogger-droid v1.6.7

Bekvämt.

Kajsa tycker inte att våran enorma teve är stor nog åt henne. Inte heller är soffan tillräckligt bekväm.
Nä, men sitt på golvet några centimeter ifrån teven vetja!
När jag var lite och satt sådär fick jag höra att mina ögon skulle se ut som teveapparater inom en snar framtid. Blir det så, på riktigt? Borde jag hålla henne tvångssittande i soffan? Inte framför teven alls, säger ni? Eh okej. Men jag måste tvätta, städa och laga matlådor och även den bästa unge tröttnar på att leka med sig själv efter ett tag.
Hur gjorde man förr när ingen teve fanns?

Och ja, ungen sitter i pyjamas när klockan snart är lunch. Jag måste vara en helt förkastlig mamma som låter min min unge sitta i nattsärken på golvet framför teven...

Galet.

Vi är lite wild ´n crazy så här på lördagkvällen och planerar att se hela två filmer ikväll. True grit OCH The fighter.
Ja, jag säger då det!

Onyttigheter.

Jag har precis tryckt i mig ett gäng våfflor och känner mig smått illamående. Jomenvisst, himla bra idé att både baka bullar och grädda våfflor under loppet av två dagar. Speciellt när man inte kunnat träna på två veckor. Imorgon har M dessutom lovat att ha fredagsmiddagen klar när jag kommer hem för helg runt sju, fredagsmiddag med M som kock tenderar inte att bli av det nyttigaste slaget, men ack så gott.

Nu känns det lite som det är läge för slutspurten (äntligen, efter typ en månad!) av min bok i renbäddad säng. Skiter fullkomligt i att klockan bara är strax efter åtta.

Andra bullar.

Istället för semla blev det nybakade bullar. Hur mycket jag än letade så kunde jag inte hitta något som helst sug efter en fettisdagsbulle.
Kajsa moffade i sig två bullar på nolltid, vilket innebar en smärre sockerkick framåt kvällskvisten. Men vad gör väl det! Lycka är att se sin unge äta när hon inte kunnat göra det ordentligt på två dar med tanke på en *fläskläpp större än en anknäbb. Gröt och välling varvat med smoothie är vad som gått ner. Och så två bullar då. Inte ens napp har hon velat ha.

*Fläskläppen orsakades av vilt lekande på förskolan igår morse. De ringde efter oss och sa att blodet sprutade. Då blir man rätt matt och känner sig ganska maktlös när man befinner sig på jobbet utan möjlighet att hämta henne på stört.
Men det lät (och såg) värre än vad det var. Efter att Martin varit där och kollat läget och diskuterat saken närmre fick hon stanna kvar.

Längtan

Jag längtar efter att tidigt en sommarmorgon tassa över knarrande golv, öppna dörren och mötas av tidig sommarmorgondoft med dagg i gräset och solen som börjar tränga fram bakom träden. Ta på mig tofflorna och gå ut och kissa. Tända eld i spisen, lösa korsord med radion lite lågt i bakgrunden och koka kaffe på gammalt hederligt melittavis. Sakta vakna till liv och konstatera att det minsann blir en fin dag idag.

En måndagmorgon.

Det första jag tänkte när jag vaknade efter tre dagars ledigt: 'Åh, imorgon är jag ledig!'
Är det väldigt mycket för tidigt att börja räkna ner till juli?

Och nu.

Ost och kex till Solsidan, helt okej avslutning på helgen. Fattas bara vinet.
Övrigt: Jag har måndagsångest, känns sådär. Har sluppit den ett tag nu.

Published with Blogger-droid v1.6.7

Och idag.

Vaknade av att någonting kändes fel. Kände efter lite och ja men visst fan, jag kan ju faktiskt andas med stängd mun. Min tidigare igenmurade näsa var inte längre igenmurad. Underbar känsla!

Nu: Hämta en säng till Kajsa. Det är alldeles fantastiskt bra att ha snälla släktingar som vill bli av med grejer och mer än gärna ger dem till oss. Sulky och säng. Jag tackar ja!
Problemet: Var tusan vi ska göra av sängen tills den ska börja användas? Martin rynkade lite på ögonbrynen när jag sa att den såklart får bo på vinden. Jag antar att det är rätt fullt där uppe.
Och nej, jag har ingen vidare koll, det är Martin som sköter vindsbesöken i det här hushållet, själv tycker jag att vinden är hemskt kall, ogästvänlig och otäck. Och ja, jag är löjligt mörkrädd.

Bra start.

Att vakna vid halv nio, slänga på sig kläderna och gå till Lindahls för att köpa färska frallor. Förtära frukost med morgontidningen och sen ut på långpromenad i solsken. Det kallar jag bra start på dagen!
Dessutom känner jag mig pigg för första gången på riktigt länge, förkylningen till trots. Känns himla bra med tanke på att jag mått sådär i nästan fyra månader. Först preggosymtom i form av illamående och trötthet, sen några febertoppar med yrsel och frossa och sen en dunderförkylning på det. Men nu alltså, mot bättre tider.

Om en jobbig jävel.

Till dig, kassabiträdet på den där matbutiken på Kungsgatan:
Mina besök hos er skulle bli så himla mycket trevligare om jag bara slapp prata med dig. Vi känner inte varandra, är inte ens ytligt bekanta. Det bara råkar vara så att du och min kille gjorde lumpen ihop för en sisådär 15 år sedan. Men det, kära du innebär inte att du har någon som helst anledning att tala om för mig hur dåligt du har sovit för att din hund har kräkts hela natten, eller att du har ont i halsen eller att du är sliten efter en mycket hård helg. Jag vill faktiskt inte veta någonting om dig.
Men ändå: Vareviga gång du sitter i kassan så frågar du hur det är med mig, och trevlig som jag är - hur ogärna jag än vill det - så måste jag fråga dig det samma bara för att vara trevlig.
Jag hatar att vara trevlig!
Det vore så mycket bättre om du bara (om du nu promt känner ett behov av att fråga hur det är med mig) kunde svara bra, tack! eller något annat väldigt kortfattat och sedan fortsätter scanna in mina varor och sen tack och hej.
Tack och hej! Det är liksom det enda jag begär, okej?

När jag bodde där uppe och var daglig besökare så kunde jag liksom gömma mig bakom hyllorna när han gick förbi, eller på ett enkelt sätt byta kassa när jag upptäckte att det var just han som satt där bakon linen. Men alltså, det är inte så himla lätt att försöka gömma sig när man kommer dragandes på en enorm rullstol, det är faktiskt helt omöjligt. Så det enklaste vore helt enkelt om han bara kunde stanna hemma med sin kräkhund för gott så jag slapp se honom.

Så. Tack.

Working class hero.

Nu har jag gjort två av dygnets tre arbetspass, bara natten kvar. När jag går av kl tio imorgon bitti har jag jobbat 56 timmar på fyra dagar. För några år sedan var det inga konstigheter alls, snarare en regel än undantag att jobba av så många timmar som möjligt på så kort tid som möjligt. Men tiderna ändras, och nu känner jag mig rätt slutkörd. Och så saknar jag min unge. Jag har bara träffat henne en kortis om morgnarna sen i lördags och en liten stund igår eftermiddag. Men jag tänker att det är en bra start på månaden att ligga plus på jobbkontot och dessutom fint klirr i Berlinkassan i april.
Imorgon är jag ledig och kalas med fint familjehäng väntar. Åh, låt det bli morgon snart. Jag vill flytta hem igen!

Published with Blogger-droid v1.6.7