I drömmarnas land.

Imorse på väg till jobbet hade jag Patti Smith i lurarna. Jag fick en euforisk frihetskänsla och ville helst börja dansa där på gatan jag gick. Drömde mig bort lite till mitt tidigare rätt vilda liv om somrarna när vi drog från festival till festival. Tänkte att jag inget hellre ville än att vara på ett soligt Roskilde. Samma känsla varje år framåt våren.
Får de där rycken ibland. Panikartad tanke om att shit det är såhär det är nu. Svenssonliv. Snart tvåbarnsmorsa med kombi.
Nästa tanke: Vilken jäkla tur att jag bara får de här rycken att par gånger om året, att jag annars tänker att hur fan orkar de hålla på med festivalande fortfarande? och känslan av att vara lyckligast i världen som levt det livet om somrarna i total frihet. Att jag haft ett jobb som tillåtit att jag haft semester större delen av de varma månaderna. Och lyxen i att nu ha världens finaste familj och galna och bisarra historier att berätta för mina ungar när de blir större.
Men ändå, jag saknar det ibland. Jag saknar mina vänner. Ännu än gång: jag kräks på att alla ska vara så förbaskat utspridda.
Och nu, jag har varit så sjukt osocial en period. Förstår inte hur jag skulle hinna med att träffa vänner.
Jag jobbar oftast 12-timmarspass i veckorna och de dagar jag är ledig går till att plocka, städa, laga matlådor och tvätta för att sen äta middag ihop med familjen och sen stranda i soffan. Sådant man inte riktigt hinner med annars. Sen är det helg och då är det förbannat skönt att bara hänga med de mina. Åka på utflykter, hälsa på familjen eller bara stanna hemma för en slappdag.
Ni får kalla mig tråkig, men jag väljer hellre ordet familjär.

Dock tänker jag att det blir bättre nu. Ljusare och längre kvällar. Slänga ihop en sallad till middag, ringa runt lite och vips så har man schysst vardagshäng i parken.