Till dig, kassabiträdet på den där matbutiken på Kungsgatan:
Mina besök hos er skulle bli så himla mycket trevligare om jag bara slapp prata med dig. Vi känner inte varandra, är inte ens ytligt bekanta. Det bara råkar vara så att du och min kille gjorde lumpen ihop för en sisådär 15 år sedan. Men det, kära du innebär inte att du har någon som helst anledning att tala om för mig hur dåligt du har sovit för att din hund har kräkts hela natten, eller att du har ont i halsen eller att du är sliten efter en mycket hård helg. Jag vill faktiskt inte veta någonting om dig.
Men ändå: Vareviga gång du sitter i kassan så frågar du hur det är med mig, och trevlig som jag är - hur ogärna jag än vill det - så måste jag fråga dig det samma bara för att vara trevlig.
Jag hatar att vara trevlig!
Det vore så mycket bättre om du bara (om du nu promt känner ett behov av att fråga hur det är med mig) kunde svara bra, tack! eller något annat väldigt kortfattat och sedan fortsätter scanna in mina varor och sen tack och hej.
Tack och hej! Det är liksom det enda jag begär, okej?
När jag bodde där uppe och var daglig besökare så kunde jag liksom gömma mig bakom hyllorna när han gick förbi, eller på ett enkelt sätt byta kassa när jag upptäckte att det var just han som satt där bakon linen. Men alltså, det är inte så himla lätt att försöka gömma sig när man kommer dragandes på en enorm rullstol, det är faktiskt helt omöjligt. Så det enklaste vore helt enkelt om han bara kunde stanna hemma med sin kräkhund för gott så jag slapp se honom.
Så. Tack.
2 kommentarer:
Man orkar liksom inte vara trevlig jämt och ständigt och jag tycker inte att det är för mycket begärt att man ska få handla och betala under tystnad.
Jag ser mig själv framför mig om drygt en månad, sittande på toan med tårarna sprutande, usch! Som sagt, bäst att njuta nu! Jag har läst att man kan trycka lätt med ett mjukt papper mot mellangården, får väl hoppas att det hjälper.
Skicka en kommentar