Att klappa sig själv på axeln.

Äntligen är den här dagen slut, dagen som hela tiden varit en enda lång transportsträcka till just hit, när ungarna somnat och jag får en lugn stund över för mig själv. För ja, jag visste ju att jag skulle satsat pengar. Tio minuter efter att Kajsa somnat där runt sex-hugget imorse, just som jag börjat falla i slummer och dreglet precis börjat rinna längst mungipan, då börjar Vidar knorra och rossla för ett två minuter senare begära frukost.
Den där autopiloten man brukar ha, den som gör att allting går på rutin, som man gör utan att tänka. Den har liksom aldrig slagit in idag. Minsta lilla har jag fått lista av och sedan bockat av med en lättnadens suck. Klä på barn - check! Byta blöja - check! Laga mat - check! Fruktstund - check! Borsta tänderna - check! Osv...
Men efter fem koppar kaffe lyckades jag till och med med konststycket att klä på ungarna och gå ut en stund i solen. För ja, alla har gnällt och tjatat om snö och sånt där, men vi har haft sol och knallblå himmel mest hela dan. Imorse stämde det rätt illa med mitt humör och hade gladeligen bytt med nån som behövde solen lite mer.
Hur som helst, ibland måste jag erkänna att jag förtjänar en bragdmedalj. Eller okejrå, alla i samma situation som med noll (I tell you, NOLL! timmars sömn) ändå får vardagen att gå ihop. Eller för all del, en resa till solen, eller en godispåse eller en lyxmiddag eller en himla fotmassage. Sådetså!