Okej såhär: Jag hamnade i en rätt, ehm, hetsk diskussion igår angående skrikmetoder. Det var Sandra som skrev om vidden av oliktänkande och fritänkande. Jag skrev "... dock är jag nog lite strängare på min syn angående skrikmetoder och föräldrar
som slår sina ungar, dem tycker jag faktiskt är sämre..."
Och herregud, jag inser ju att jag borde tänkt efter både en och tre gånger innan jag postade det där. Kanske skulle jag ha skrivit att jag är lite hårdare på min syn angående barnmisshandlare och att jag inte alls försår mig på föräldrar som använder sig av skrikmetoder.
Det hade blivit lite lättare så. Men skrivet är skrivet. Och jag tycker ändå att jag med det också erkänner att jag kanske inte är 100% fritänkande och fördomsfri, och att jag fortfarande, trots vad jag egentligen vill, i vissa lägen dömer folk utifrån deras föräldraskap.
Och såklart fick det här konsekvenser och väckte livliga diskussioner. Jag från min sida, som inte alls är särkilt påläst i ämnet egentligen, utan bara utgår från mitt sunda förnuft och min erfarenhet som tvåbarnsmorsa. Också från en annan som faktiskt hade konkret fakta och visste vad hon snackade om, samt en tredje som själv kört med skrikmetoden till bägge sina barn.
Och det här med att lika en som utövar skrikmetoden med en barnmisshandlare var väl väldigt korkat och väldigt mycket att hårddra. MEN. När jag resonerar kring ämnet så kommer jag fortfarande fram till följande:
En bebis har några grundläggande behov, och när bebisen skriker tänker jag, att då betar man liksom av de där behoven för att försöka komma fram till varför ens barn skriker. Har hen ätit? Torr blöja? Skriker fortfarande? Jamen då är det väl skrik på närhet, uppmärksamhet och trygghet då. Och vad är jag som förälder att inte tillgodose det då? Undrar jag.
För oss har det alltid varit en självklarhet att ta upp, vyssja, sjunga, gunga våra barn när de är ledsna och skriker i sängen. Bara 30 sekunder med en skrikande bebis i sängen känns som en evighet för oss, vad ska det då inte kännas som för en liten bebis?
Det känns helt främmande att göra en metod utav att låta sin bebis skrika i sängen, tills den tröttnar och inser att hen lika gärna kan vara tyst eftersom mamma eller pappa ändå inte kommer och tar upp och tröstar. Eller som det står att finna i Wikipedia: Namnet kommer av att man under avvänjningen går in till barnet var femte minut då det ännu inte har sommat och visar att man inte har övergett det, men undviker tydlig kroppskontakt och ett tröstande beteende.
Och återigen, det är just det där, att inte ge sitt barn tröst när det så uppenbarligen behöver det. För mig är det snudd på psykisk misshandel.
I övrigt: Amma tills ungen är 10. Amma inte alls. Ge burkmat. Sätt ungen framför tv:n som barnvakt emellanåt när man måste duscha. Köp dyra märkeskläder. Köp gamla avlagda, på loppis.
Jag skiter i det. Men då handlar det heller inte om att tumma på barnets trygghet.
Och som sagt: Jag är ingen expert. Haha hoho jaja liksom. Jag ger burkmat, låter mina ungar sitta framför teven för att kunna duscha eller bara få lite andrum jag också där i soffan. Ibland glömmer jag bort att borsta tänderna på Kajsa, ibland sprätter de omkring här hemma i pyjamas hela dagen lång och i påskas fick Kajsa smaka godis för första gången. Men allt sånt där vet ni ju, för jag är rätt frikostig med att dela med mig.
Men det här är mina synpunkter och åsikter, och såna måste jag få ha. Tills motsatsen bevisas så kommer jag stå fast vid att 5-minutersmetoden är en metod som inte borde tillämpas. Eller varför ens har metoder?
17 kommentarer:
Jag.håller.med.
:-D
Jag håller med dig. När Noah skriker så betyder det något, och just hans behov av närhet och trygghet tullar jag aldrig på. Han ska alltid vara säker på att jag finns där. Men visst, i vissa lägen så skriker han inte för att han behöver närhet och trygghet, utan för att det är något annat. Men jag har aldrig kunnat lämna honom.
Åh, vad jag håller med dig! Om allt! Faktiskt!
Kramar
Lotta
Har ju inte ens fött ungen än, men håller med. Det här är väl dock en sista utväg när absolut inget funkar och barnet skriker konstant, utan vissa behov? Så tänker jag iallafall.
Min mormor berättade att när hon födde sitt första barn (min morbror) så FICK hon inte gå in till honom på HELA NATTEN när han skrek. Inte förrän typ 7 på morgonen. Alltså hon fick inte ens amma på hela natten för "barnet skulle lära sig rutiner". Fatta vad jävla sjukt. Min mormor led, men hon bodde med stränga svärmor från 1800-talet...
Word! Jag skulle aldrig kunna prova femminutersmetoden. Håller med om att det nästan är en form av misshandel, vad ger det barnet för signaler liksom? Och vad har den med sig när den blir äldre? Är mitt barn ledset ska det få tröst, och betyder det att han inte somnar själv i sin säng så är det inte mig emot. Han somnar på min arm och får massvis av trygghet och mys innan han somnar in.
Word!!
Sunt förnusft helt enkelt, det kommer man långt med. Det jag funderar över när det handlar om den här metoden är att små bebisar inte kan ha något tidsbegrepp. Eller? Han/hon kan ju knappast ha en aning om att det "bara" är fem minuter sedan mamma eller pappa var inne och klappade lite.
Kul att läsa dina låtlistor förresten... Nu ska jag bara ta mig tid att lyssna på dem också :)
Håller med dig.
Jag tycker att s.k. skrikmetodet är en form av psykisk misshandel... jag förstår bara inte hur man som förälder kan ignorera det lilla barnets signaler och förtvivlade gråt.
Alltså jag håller ju också med dig i sakfrågan. Jag vill inte använda skrikmetoder och jag har svårt att förstå hur andra klarar av att göra det. Men samtidigt vet jag att andra använder sig av det och jag orkar liksom inte bry mig. Jag har varit i betydligt hetsigare diskussioner med andra angående det här, men då var jag verkligen rädd för barnets säkerhet. Men i övrigt så känner jag att jag måste släppa på fördomarna och betygsätta folks sätt att ta hand om sina barn. Det är ju skitsvårt, jag vet. Men jag är så trött på dom små pikarna jag får om det som är "skadligt" för mitt barn. Och jag tycker inte man är en sämre förälder om msn använder sig av en skrikmetod. Jag tror dessutom i det här specifika fallet att metoden är något modifierad, eftersom jag har träffat både förälder och barn är jag verkligen inte orolig för barnens trygghet. Men det betyder ju inte att man behöver vara överens i frågan. Äh. Det här kan ju diskuteras i oändlighet. Och vi kommer alltid hamna på samma ruta, att alla föräldrar gör på sitt sätt och att det är svårt att förälder med alla som dömer en för allt!
Jag tycker du är bra och jag tycker hon är bra. Både som mamma, bloggare och person. :)
Får ju säga som alla andra, håller helt med dig! Att inte trösta sitt barn eller ge barnet närhet & trygghet är bland det värsta man kan göra. Tycker jag. & jag tycker faktiskt att de föräldrarna som sysslar med sånt, i just det avseendet, är elaka mot sina barn. & att vara elak mot sitt barn med flit, vidrigt.
har inte följt med i debatten (vart den nu hölls) men jag håller med dig, jag ser ingen anledning till att man ska låta ett litet barn ligga och skrika tills det tystnar. Det är något som fattas barnet när det skriker är min absoluta övertygelse. Sen är ju mitt barn bara 3 månader men jag skulle aldrig låta det ligga och skrika bara för att det finns en metod som går ut på det. Hemskt. Bra skrivet!!
Åh, jag önskar innerligt att min unge hade blivit nöjd av närhet. Att det hade gått att vagga eller krama till lugn och ro. Dessvärre har det motsatt effekt och har alltid haft. Närhet=panik.
Så om hon får somna ensam är hon någon gång i veckan arg en stund. Ca 1-2 minuter med lugna avbrott där hon pratar med sig själv. Om vi är hos henne skriker hon i panik i upp till två timmar. Aldrig mindre än 1.
Jag kan därför tycka att den här debatten är oerhört sorglig. Så förbannat mycket skuld jag har känt och ångest jag har haft. Alla åsikter att försöka finna en väg bland.
Du skriver:
"En bebis har några grundläggande behov, och när bebisen skriker tänker jag, att då betar man liksom av de där behoven för att försöka komma fram till varför ens barn skriker. Har hen ätit? Torr blöja? Skriker fortfarande? Jamen då är det väl skrik på närhet, uppmärksamhet och trygghet då. Och vad är jag som förälder att inte tillgodose det då? Undrar jag."
Ja, jag kan omöjligt veta vad mitt gull känner den lilla stund innan hon somnar. Men jag kan lova, till 100% att det är inte närhet hon efterfrågar. Det har vi försökt att utesluta så många gånger.
Jag hoppas att du förstår att jag inte kritiserar din åsikt. Jag var (och i många fall är) en bärare av den själv. Men jag kan önska generellt, att det fanns en mycket större förståelse för att det finns vissa barn som helt enkelt inte vill ha närhet alltid. Inte ens när de är arga eller ledsna.
För att förebygga mothugg: jag är alltså av den fasta övertygelsen att en ska försöka tillgodose ens barns behov. Om det handlar om att ge närhet ska en ge det. Om det handlar om att ge styrka att klara sin situation (som vi har fått lära oss att göra) ska en ge det.
Word!
Jag skiter i vad andra gör med sina barn, tänker att även om jag inte förstår det eller skulle göra likadant, så har de ändå fokus på barnets bästa. Men just skrikmetoder. Jag tycker att de innebär misshandel. Jag tycker att det är misshandel att inte lyssna på sitt barns behov, att lämna ett barn ensamt när det skriker och är rädd. Att låta ett barn skrika tills det ger upp och tystnar, för mamma eller pappa kommer inte ändå, det är något jag aldrig kommer tycka är ok.
Men precis! Alltså skrikmetoder. Jag fattar inte ens hur man pallar rent praktiskt, det GÅR ju inte att lyssna på en bebis som skriker och bara ignorera.
Det Duktiga Tjejen berättar är ju helt fruktansvärt. Oscars föräldrar har också berättat att när han var bebis fick de instruktioner av läkarna att bara mata var tredje timme. Hur mycket han än skrek däremellan.
Men som Matilda skriver, det är ju inte riktigt någon skrikmetod, utan handlar väl också om det grundläggande som alla är överens om - respekt för barnets behov. Oavsett om det nu är närhet och tröst eller att få vara ifred.
Bra skrivet! Ja, du vet ju vad jag tycker.
Sandra: Bra där. =)
Atomflickan: Men eller hur! Ibland skriker de ju för att de är arga och ingenting passar, och ibland vill dem ju inte ens bli burna eller kramade. Men att göra det till en vana, att med flit inte visa någon närhet eller tröst, det är ju vansinne.
Lotta: Det känns så himla konstigt att det för andra inte är någon självklarhet liksom..
D T: Jag tycker inte ens att man ska ta till det som sista utväg. Jag menar, att tydligt visa att man inte tänker ta upp och trösta eller på annat sätt visa närhet, det mår nog ingen unge bättre av. Sen förstår jag för all del att man inte kan bära runt på bebisen hela tiden, det funkar ju inte. Men då finns det ju andra sätt. Typ sitta brevid, vyssja, klappa och sjunga. Eller bara vara liksom.
Maria: Jamen eller hur! Sen tänker kanske jag lite väl mycket utifrån mina förutsättningar. Mina ungar har varit rätt lätthanterliga, dvs, det har inte varit några direkta svårigheter förutom de första veckorna hos bägge ungarna, och då gjorde vi inget annat än att bära, vyssja och sjunga. Men på senare tid har det liksom varit de där grundläggande behoven det handlat om, och alltså inte så svårt att trösta. Men att vara så avståndstagande och inte visa trygghet FÖR ATT BARNET SKA LÄRA SIG SOVA I EGEN SÄNG, fattar inte.
Hos oss har det kommit naturligt. Hade ungarna inte trivts med att sova i egna sängar så hade de väl fått sova hos oss tills det blir femton. Eller okejrå, men du fattar..
Kajsa: =)
Cat: Ja men så tänker jag också, det måste ju kännas som en evighet för dem ju. Och det sunda förnuftet ska man aldrig underskatta.
Emma: Nej, men skulle ju bli knäckt på kuppen, tänker jag. Speciellt genom att med flit inte bära upp barnet..
Sandra: Jag beundrar verkligen hur stark du är och hur fördomsfri du faktiskt är. Jag tänker ofta att jag skiter i andra och sköter mitt, men det blev tydligt att jag inte gjorde när det här ämnet togs upp. Och det står jag för. Allt annat i din text skriver jag ju under på, men det var som jag ju skrev inget som jag tänker ungarna på något sätt kan ta skada av. Och jag känner ju inte personen ifråga som använt skrikmetoden, men skriver hon att hon gjort det utan att förklara närmre så tänker jag 5minutersmetoden som just sådan och inte med modifieringar, så det var det jag utgick ifrån.
Men som du säger; frågan kan diskuteras i oändlighet, men fram tills jag själv stöter på kandidater vars ungar fullt ut är trygga, så kommer jag nog fortfarande vara lika fördomsfull i just den här frågan. =)
Och ja, jag gillar ju dig också. Skarpt. Hehe.
Zahra: Ja men precis! Jag känner likadant.
Miss Baglady: Ja det är just det,, att det faktiskt finns en metod som säger att man ska låta barnet ligga och skrika som känns rätt skrämmande. Vad är det för fel med att samsova? Våra ungar har som sagt alltid sovit i egna sängar, men vi märkte efter att försökt samsova att både barnet och vi kom bättre till ro i varsinna sängar. Hade Kajsa kommit ännu sämre till ro i egen säng, ja då hade hon ju såklart fått komma upp igen.
Matilda: Ja alltså, det är så jävla svårt det här, det inser jag nu. Jag utgår ju bara utifrån mina egna preferenser. Och mina ungar har varit så himla lätta att förstå sig på att det aldrig varit några konstigheter.
Givetvis är alla baran olika, och jag jag förstår verkligen att alla ungar inte jämt vill ha närhet. Men om man utgår från skrikmetoden som sådan, så innebär den ju att alldeles oavsett så ska man låta barnet ligga där och skrika, och i praktiken inte alls ta upp och trösta, och alltså inte ens komma fram till om det är däri problemet ligger.
Att din lilla tös skriker så förtvivlar är såklart jättejobbigt, och skitsvårt. Herregud, vad jag fattar det. Men det låter ändå som att ni gör allt för att tillgodose hennes behov? Och uppenbarligen har ni ju fattat att det inte är närhet hon vill ha, och alltså burit, tröstat och vyssja. Det motsatta från skrikmetoden. Jag tror att det jag är ute efter är precis som Colombialiv skriver, att ta hänsyn och visa respekt för barnets behov, och det i allra högsta grad, verkar det ju som att ni gör.
Och tack för att du var öppen och lämnade en kommentar, jag behövde det. Och intressant att läsa om andras åsikter och synpunkter.
Fifi: Exakt så känner jag också. Det är det där att lämna barnet utan att ens försöka ta reda på varför det skriker..
Colombialiv: Nä, man blir ju tokig av bebisskrik, inte bara för att det är påfrestande att man inte vet var bebisen vill, för bebisens skull menar jag, om hen har ont eller mår dåligt, utan även tröttsamt för huvvet liksom.
Det du skriver om instruktioner om att bara ge mat var tredje timme - när vi åkte hem med Kajsa från BB så sa de till mig att bara amma var fjärde. Och nu snackar i i Sverige år 2009. Kajsa skrek och skrek, och naturligtvis gav jag henne mat ändå, jag gjorde inget annat. Men det visade sig ju att det aldrig kom nån mat. Hon gick ner ett drygt halvt kilo på tre dagar. Jag fattar inte hur de kunde säga sådär till mig. Ett spädbarn gör väl inget annat än att äta, likosm?
Mama Bear: Hehe mm. Detsamma till dig! ;)
Skicka en kommentar