Story of my life, pt 1 - 90-tal.

Okej, nu så. Så här tänker jag: Små korta tillbakablickar som symboliserar vissa låtar. Det är många låtar och många minnen, så det blir bara ett litet urval. Såklart. Också kan ni klicka på hela min spellista med nostalgilåtar längst ner i inlägget. Om ni vill givetvis, men det vill ni.
Det blir ett inlägg för hela 90-talet, och två för 00-talet. Tror jag.

...

10 år. Vi hade precis fått en ny musiklärare, och efter att ha avskytt musiktimmen sedan vi fått stå ensamma framför musikläraren och sjungit Vem kan ro utan åror men darrig, falsk röst så fick vi nu börja sjunga bra låtar och musiken blev plötsligt kul igen. Efter skolan den dagen följde jag med min bästa kompis hem och vi berättade för hennes låtsasfarsa om vilken skitbra låt vi just lärt oss. Han gick in i vardagsrummet och rotade fram en vhs. Här, sa han, vi kopplar in videon på ditt rum Jessica så kan ni se filmen.
Det var Grease, den bästa film vi visste. Vi såg den tre gånger den dagen, och minst lika många dagen efter.

...

Det var sommaren 1994. Folk svettades och sa att det var den varmaste sommaren de kunde minnas. Jag själv njöt av ett sommarlov som spenderades på vårt sommarställe. Det var fotbolls-VM och jag var tokig i Tomas Brolin. Vi satt som klistrade framför vår lilla svartvita tv och tittade på varenda match Sverige spelade om det så var mitt på dagen och 30 grader varmt ute. Då vinklade pappa bara ut tv:n genom fönstret så vi kunde sitta i trädgården och titta. När vi tog det där bronset sprang vi ner till badet och slängde oss i sjön mitt i natten och gjorde varsin Brolin-snurr från bryggan, jag, pappa och min bror. Och såklart sjöng vi den här.

Det är mycket möjligt att jag romantiserar det här minnet något, egentligen ville jag kanske bara hänga på vinden och lyssna på Ace of Base, men det är i allafall ett fint minne, och ska jag nämna en favoritsommar i min barndom så blir det den här.

...

11 år. Jag hade just fått två nya kompisar. Cattis och Helena. Vi var dödligt kära i Take That och framförallt i Marky. Mark Owen med bröst och brynja som en frukostflinga. Vi tapetserade våra väggar, hängde i tidningsaffären nere på stan på jakt efter de senaste utländska skvallertidningarna. Hängde framför Mtv varje ledig minut och sprang fram så vi satt en decimeter framför tv:n så snart det visades en TT-video. Vi Föraktade East 17 för det skulle man, det var ju Take Thats ärkefiender. Egentligen älskade vi deras Stay another day.
När TT gick ut och berättade att de skulle splittras låste vi in oss på våra rum och grät floder och kunde inte alls begripa hur livet skulle bli nu.

...

Jag gick på buss 410 mot Svärtinge. Jag var 15 år och dödligt förälskad på väg till min första riktiga kille. Det var en miljon fjärilar där inne i min magen och jag kunde knappast tro att det var sant. Jag skulle hem till honom! Han jag sneglat efter på min kompis skola.

Jag ligger på hans säng i hans pojkrum medan han duschar. Jag lyssnar om och om igen på en låt från hans nyköpta skiva. Jag älskade den. Det var hårdrock, men jag älskade den ändå. Åtminstone låtsades jag göra det, för honom.
For as long as we're together than forever carry on..


Jag är hemma på mitt rum i Ektorp. Lamporna är släckta, alla sover men min stereo lyser blå. Ur högtalarna kommer smäktande ballader om krossade hjärtan. Jag genomgick, vad jag trodde, mitt livs sorg. I mitt 15-åriga huvud hade jag målat upp hela våra liv tillsammans. Men han hade dumpat mig.
Efter tre veckor.

...

Jag hade hittat min mammas gamla mörkgröna mockarock i klädkammaren. Kängor på fötterna och var på väg till Världens bar, cafeét i Västgötebacken där vi alltid sågs jag och mina vänner. Rökte marlboro lights, drack cola och spelade kort. I mina hörlurar gick låtar som Nån annan, Vacker död stad och Ingen neråtsång. Jag kände mig fri. Snart skulle jag på mitt livs första festival, Hultsfred, 16 år gammal.

Hela min 90-talslista hittar ni här: Mitt 90-tal.