Story of my life pt 2.

...

Jag hade just blivit tillsammans med Marcus. Jag 16, han 21. Det var fest vareviga helg med hemkört och passionssoda. Nationalteatern på stereon. Tipp med shotar, äckliga rödvinsfyllor och nya bekantskaper. Bekantskaper som skulle bli till innerlig vänskap. Resor till Perstorp och alltid nya roligheter på gång.
Jag, Baleo och Johan var alltid uppe till gryningen och lyssnade på Karenina och pratade om livet. Om drömmar och om kollektivet vi skulle bo i, om festivaler vi skulle åka på och resor som skulle resas.

...

Vi hade precis kommit ut till bilen. Jag skulle till skolan, han till jobbet.
Vi hörde motorcyklar närma sig och vi dröjde oss kvar en stund. Och upp på gårdsplanen kommer de, våra vänner som rest runt i Indien i över ett år och sen åkt hem där ifrån på deras Enfields.
Jag ringde och sjukskrev mig från skolan den dagen, och min kille gjorde detsamma.
Vi satt på ett Cheva-flak och hade frukostpicnick. När kaffet var slut gick vi på ölen. Vi satt där ute på flaket och lyssnade på Neil Young tills kylan tvingade oss att gå in och fler folk kom för att fira våra vänners hemkomst.
(Dagen efter fick jag ett meddelande om att mina två klasskamrater inte ville ha mig med i deras grupparbete pga oansvarig Jag gjorde mitt arbete själv och fick mvg. Dom fick G. HA HAHA HA)

...

Roskilde. Bakfull. Mina vänner tjatade att jag skulle med och se ett band. Du kan inte missa det här Lisa, sa dom. Du kommer älska det! Jag lät mig övertalas men satte mig längst bak vid gröna scenen, drack en ljummen Tuborg medan jag svettades ut gårdagens alkoholintag. Bandet drog i gång och jag kom på mig själv med att sitta där på marken och dansa. Jag trängde mig fram, bara allra, allra längst fram var gott nog. Det var Flogging Molly, bland de bästa liveband jag sett.

...

Vi åkte på festivalturné genom Europa ner till Slovenien med vår blå festivalbuss. Bildade konvojer med lastbilar och lyssnade på Convoj och sjöng så vi blev hesa.
En natt kom in på en gata full av neonljus överallt, vi hade hamnat i Redlight district i Amsterdam och kände oss hemskt malplacerade när vi åkte förbi alla små bordeller med vår buss.
Resan bestod av blandad kompott. Festivalhäng varvades med allvarligare grejer som att besöka Auschwitz och kolla in saltgruvorna i Polen.

...

En sommar senare, och ännu en festival i Tyskland efter en hel sommar ihop med min kille och festivalgänget. Jag kände mig sorgsen, tom och instängd. Jag kunde inte sätta finger på vad det var. Drömde märkliga drömmar. Pratade med en tysk hela natten lång medan våra bussgrannar spelade Iris om och om igen. Jag började inse vad det var jag kände. Jag hade beslut att fatta, kliv jag måste ta och mod att samla.

...

Vi var i Perstorp, på festivalfesten. Jag ringde min bästa vän H. Grät i förtvivlan, panik, lättnad och glädje. Skrek till henne att jag hade gjort det. Jag hade lämnat den finaste kille jag visste efter ett sex år långt förhållande. Jag sa 'jag kommer nu. Kommer till stan. Får jag vara med er? Lämna mig inte ensam, jag har inga andra. Snälla!' (För det var just det jag trodde, att jag genom att göra slut med Marcus per automatik sa upp bekantskapen med våra gemensamma vänner, som från början var hans. Brist på självkänsla och tron på mig som en ensam individ som faktiskt uppskattades även utan honom också. Fattar ni?)
Hon sa att hon saknat mig.
Nerifrån källaren hörde jag den låt som spelas otaliga gånger där i Perstorp, och jag reflekterade över hur klyschigt det var att jag fick höra den just då. Just idag är jag stark med Kenta.


Hela min spellista hittar ni här: Mitt 2000-tal, del 1.