2011-04-02

Om Huset.

Att vi letar som galningar efter hus är väl knappast någon nyhet. Det är många i vår närhet som gör det just nu, några har rent av hus på gång. Fatta roligt liksom! Och fatta hur stort det är, husägare! Men så känner jag lite hopplöshet inom mig, vi då?
Alltså jag tror vi måste sluta analysera sönder husen vi kollar på. Antingen är det för litet, tomten är för skogig, alldeles för mycket att renovera eller så finns där inga bra promenadarstråk utan att korsa stora vägar eller så har vi grannen för tätt inpå eller inga grannar alls. Eller för dyrt. Såklart. Oftast är det ju just det, så jävla dyrt.
Vi tänker liksom ett rött tvåvåningshus med vita knutar, helst balkong OCH altan, stort nog för en familj med 4-5 familjemedlemmar, inte i toppskick - vi vill renovera lite själva men inte omedelbart utan lite mer pö om pö(?), lagom stor trädgård med äppelträd och plats för odlingar och ett växthus. Men inte för stor för då blir det sjukt mycket jobb. Ett stort kök är ett måste, helst med skafferi och plats för stora köksmöbler med kökssoffa (och när man står vid köksbänken och bakar limpor eller lagar mat ska man ha utsikt över den där fina trädgården och ha uppsikt över ungarna som leker där ute). Nära bussförbindelser och relativt nära dagis och affär. Utan att ligga i stan.
Höga krav? Jo mycket möjligt. Men alltså köper man ett hus så måste man väl ha höga krav, det måste ju kännas vi liksom, eller? Bor man in sig? Men tänk om man ångrar sig?

Men i alla fall. Så dök det där perfekta huset upp. Martin skriv i ett mess till mig att 'nu har jag hittat det perfekta huset, vill inte bo i något annat!' Och så länkade han. Och jag tittade, och ja. Perfekt! Men för dyrt. Jag vet inte hur många timmar vi ägnat åt oss att fantisera om det där huset, målat upp allt i minsta detalj. Tänkt att vad tusan, ska vi inte kolla banken då? Finns möjlighet till så mycket pengar? Men alltid i slutändan kommit fram till att det är på tok för dyrt.
Och så försökte vi släppa det där, vårat drömhus.
Men så kom M hem från jobbet och berättade att hans jobbarkompis just köpt Huset. Alltså jag dog lite. Min vidrigaste sida kom fram, och jag hatar det, men alltså avund. Mår lite dåligt av att några i vår närhet (tack och lov bara Ms jobbarkompis med ändå) faktiskt ska leva i våran dröm. Ehm? Nu känner jag mig som en vidrig människa, jag hatar den här känslan över allt annat. Men samtidigt, skönt att det inte var någon närmre, för tänk om jag känt samma sak då? Alltså jävlar vad jag mått dåligt över att inte kunna glädjas för deras skull liksom.
(Nu kan jag inte till fullo påstå att jag kan glädjas åt ett par av mina vänners eventuella flytt, men det beror snarare på att de, om det nu blir som det blir, ska flytta typ hundra mil ifrån mig. Det stödjer jag inte på något vis.

Men vi då? Jag måste få bo i hus.nu. Dör annars.

4 kommentarer:

Cat sa...

Det där låter precis som mitt drömhus. Och krånglet med att hitta det är precis samma, är det inte det ena som är fel så är det det andra. Men skulle du hitta det där drömhuset och det råkar finnas ett grannhus (som inte ligger för nära ;)) så får du kasta ut de som äger det och säga till mig :)

Fifi sa...

Det är klart att man måste ställa höga krav när man ska köpa något som ger en skulder för resten av livet!

Jag förstår dig till fullo. När vi sökte hyresrätter och inte fick någon blev jag helt bitter och gick omkring i de områdena jag ville bo i, kikade in hos folk och undrade varför de fick en fin trea/fyra och inte vi. Jag tyckte att det var så himla orättvist och tänkte att de säkert inte förtjänade den/behövde den lika mycket som jag. Och det måste vara ännu värre när någon man känner snor åt sig ens drömboende! Usch!

Lisa sa...

Cat: Ja det lovar jag att göra, på så vis försäkrar jag mig ju också att vi får bra grannar. =)

Fifi: Skönt att höra att jag inte är helt ensam om såna där fula tankar. Missunsamhet är ju liksom det absolut värsta jag vet hos folk, och så går jag här och känner samma sak själv.
Jag sa till Martin att 'ameh, dom har ju inte ens barn!' som om det skulle göra skillnad liksom. Men jag tänker att det där huset verkligen vill ha ett gäng busiga ungar boendes i sig. Och att de absolut inte alls förtjänar eller uppskattar att bo där lika mycket som vi.

Fifi sa...

Likadant för mig, jag avskyr missunsamhet och tycker inte om att jag själv är missunsam. Och jag har också tänkt så där när folk som inte har barn får stora lägenheter just där jag vill bo, det känns ju så orättvist!