2010-03-06

En skvätt sentimentalitet.

En av många anledningar till att Martin är den finaste jag vet och den bästa pappan jag kan tänka mig är att han besitter ett enormt tålamod och ett lugn utan dess like. Så är han väldigt klok också.
Härom kvällen till exempel, när Kajsa var helt otröstlig, och han såg på mig att jag var väldigt uppgiven. Då tog han Kajsa från min famn, satte på *Barnen på Bråkmakargatan på vinyl och satte sig med henne i gungstolen. Hon tystnade straxt och efter tio minuter sov hon. De var så fina där de satt att det värkte i hjärtat.(Att han såg ut som en gammal sagoberättare där han satt i gungstolen och jag var rätt full i skratt kan vi bortse ifrån.)

Astrids sagoröst, nog är vi väl många som somnat till den som barn alltid. Hos mig väcks alltid tusen minnen och känslor när jag hör henne berätta. Det påminner mig så väldigt mycket om min egen barndom, när jag satt i mormors knä och hon läste Lotta på Bråkmakargatan för mig. Nu när jag lyssnade kunde jag i stort sett hela berättelsen utantill och jag mindes alla bilder i boken som om det var igår.


Nu är den där fantastiska pappan på jobbet eftersom han har jour. Men här hemma väntar två tjejer väldigt mycket efter honom, det är ju så himla mycket festligare att spendera en söndag ihop alla tre. I väntan så fördriver vi tiden med att hänga i soffan och glo på Vasaloppet, vilket nöje!

* Ja den heter så, även fast den handlar om Lotta, don`t ask me why..

2 kommentarer:

Anna sa...

Ja, han är verkligen fin han. Min älskade lillebror, nu också pappa. Och NI är också jätte fina tillsammans!

Lisa sa...

Hihi tack. =)
Det måste ligga i Österbergs gener det där med att vara så himla fin och klok tänker jag. =)