Vi sitter här framför teven och rycker plötsligt till när vi hör Kajsa skrika inifrån sovrummet. Vi tittar chockade på varandra och jag flyger upp. Vad är det som händer liksom? Skrik!? Men för tusan, hon har ju sovit sen sju - vad har hänt??
Går in, kollar läget. Måste ha varit en dröm, nu sover hon sött igen.
Jag gick tillbaka till en undrande Martin. Bebisskrik så här dags?
Nej, det har aldrig hänt. Vi kom på det att vi faktiskt aldrig (bortsett från hennes tre första veckor och en natt då hon fick för sig att vilja ha mat vid två) vaknat av att hon skriker under natten, och på morgonen när hon vaknar så väcker hon mig genom sitt bebisprat. Alltså är vi väldigt väldigt ovana vid Kajsaskrik när vi lagt henne i sängen.
Kanske är det inte så jättekonstigt att vi redan börjat prata om barn nummer två?
2 kommentarer:
åhååå, det blir tätisar alltså? ;o)
HIhi ja vi har väl varit överens om det hela tiden att vi vill ha rätt tätt mellan dem. Dels för att det är lika bra att "köra på", men framför allt för vi vill att de ska ha ut nåt av varandra, jag har själv alltid velat ha syskon som man stått nära och varit kompis med men det går ju inte super när det är sju år emellan...
Så får vi hoppas att allt det där tjatet om att "ett barn stärker förhållandet, två barn stjälper" det beror väl helt på vad man gör det till. Ni tycks ju klarat det rätt galant, även fast jag är helt övertygad om att det kan vara skitjobbigt emellanåt. =)
Skicka en kommentar