2011-01-12

Om hur läget är.

När jag träffade Martin för drygt fyra år sedan visste vi rätt omgående att det här var det rätta. Vi sa tidigt att vi skulle skaffa barn, det fanns bara så himla många saker vi ville göra först. Men vi begränsade oss till en resa.
I samma veva vi bestämde att vi skulle försöka bli med barn så bestämde vi också att vi ville ha ett syskon, helst med två år emellan.
I alla fall om vi fick som vi ville. Det är nämligen ett jag varit säker på så länge jag velat ha barn - att jag vill ha barn i nära ålder.

Och så blev det. I min mage bor nu mera ett syskon till Kajsa. Och jag är så oändligt glad över att saker och ting faktiskt kan gå precis enligt planerna trots att kroppen är så förbaskat nyckfull. Att Kajsa ska få ett syskon när hon är knappt två år, var ju verkligen inte en självklarhet. Det hade ju lika gärna kunnat gå två år till. Eller aldrig mer. Bara för att första ungen fick himla lätt så är ju inte det en garanti för att det ska fortsätta så liksom.

Hur som helst.
Kanske var det redan på nyårsdagens morgon på väg till jobbet som jag begrep att jag faktiskt var gravid. Att börja grina av att läsa en reklamskylt utanför turistinformationen som med löpande text sände ut massa fina meddelanden om att vi skulle vara rädda om varandra, är nog ett rätt tydligt tecken. Eller att jag samma dag plötsligt fick springa och kissa stup i kvarten. Eller att jag började hulka över handfatet varje gång jag borstade tänderna.

Nu hoppas jag bara att mitt illamående som går i vågor hela dagarna och att den kroniska tröttheten ska försvinna. Jag var så himla kass på att anteckna när jag var gravid med Kajsa, men jag har för mig att tröttheten lade sig någon gång i vecka 15. Och så håller jag tummarna för att jag ska må lika bra den här gången som jag gjorde sist.

Och nej, jag kunde inte riktigt hålla snattran, så det är inte så himla långt gånget än, men om allt går enligt planerna och om jag räknat någorlunda rätt så borde bebisen komma alldeles i början av september. Vilket innebär att jag är i vecka tio.
Och ja, lycka. Lycka.

4 kommentarer:

Fifi sa...

Men herre gud, grattis! Åh, vad glad jag blir, samtidigt som jag vill grina lite. Ja, det är väl en sund reaktion antar jag. Men vad fantastiskt!

kram

s sa...

ååååååh grattis!!! jag som tänkte på er idag, att jag inte träffat kajsa sen hon bara va en liten plutt som låg o sov i en vagn!
all lycka till er! KRAM!

nataber sa...

GRATTIS GRATTIS GRATTIS! Så himla kul! Inte undra på att Martin hade ett litet finurligt leende på läpparna i lördags med den nyheten i kroppen. ÅÅÅH va roligt! KRAM

Lotta sa...

Ja, grattis igen. :o) Det är så HIMLA roligt!!