Ett rätt menlöst inlägg om lingon och min morfar.

Min morfar var av den åsikten att det bästa som fanns här i livet (nåja) var att plocka lingon. Vartenda år vid den här årstiden rände han i skogen och plockade litervis av dem. Och när jag skriver litervis ter det sig nästan som en underdrift.
Jag hade, och har än idag svårt att se tjusningen med det hela. Lingon är ju liksom väldigt väldigt små och det måste alltså vara ett jävla sjå att överhuvudtaget få ihop till en liter.

Men vad jag hade ännu svårare att förstå var att alla de där lingonen som blev plockade varje år faktiskt gick åt. Morfar plockade och mormor gjorde sylt. Men fatta hur många burkar det blev! Vi hade överflöd i matkällaren med burkar med mormors etiketter på där det stod lingonsylt och årtal. Mina mostrar likaså. För att inte tala om hur full deras egen matkällare var.
Men vet ni, nu förstår jag hur det gick till. Det slog mig nämligen idag hur mycket lingon vi gör av med i den här familjen, och då är vi ändå bara tre stycken.

Jag saknar min morfar och alla hans lingoneskapader. Också saknar jag lingonsylten. Mormors sylt var nämligen ofantligt mycket godare än Bobs jävla skitsylt. (Eller vilken annan sylt som helst för den delen.)