2011-09-07

Om perspektiv och om gråten som förföljer.

Att vara hos barnmorskan brukar ge mig en kick, en känsla av att livet flödar och jag går alltid därifrån med ett leende på läpparna.
Det gjorde jag inte idag. Inte för att det var något fel på lillbusen i magen, nej då, den mådde toppen. Det var det där jag upplevde i väntrummet, innan jag fick komma in till barnmorskan som satte min värld i gungning.

Det första jag hörde var gråt. Det var en gråt så full av sorg att hjärtat på mig gick itu. Det var en hög, otröstlig gråt som hördes in i varje undersökningsrum.
Och så gick jag förbi henne, kvinnan som grät så förtvivlat. Hon satt på en stol och skakade av snyftningar alldeles ensam, och allt jag ville var att ge en kram, för att hon behövde det var alldeles uppenbart. Men det gör vi ju inte här i Sverige, varken jag eller du. Går fram till en främmande kvinna och ger henne en kram bara sådär.
Så vi, jag och alla andra gravida kvinnor satt där på våra stolar och lyssnade till ett förkrossande samtal där kvinnan skrek ut sin förtvivlan i sin mobil om att barnet rör inte på sig, dom hör inga hjärtljud, det är något som är fel! Läkaren kommer snart, du måste komma!

Jag tror inte jag var den enda som klappade och kramade om magen med extra ömhet när vi hörde henne säga sådär. Hennes rädsla för barnet, så många planer, förhoppningar och förväntningar som gick i kras där och då.
Jag kan inte beskriva känslan på annat sätt än att det var hemskt.

Så nu vill jag jag bara säga följande: Lite foglossning, halsbränna, trötthet och ryggont - Vad Fan Gör Det?
Jag gick därifrån med ljudet av min friska bebis pickande hjärta färskt i minnet. Det är det som betyder något. Det är det som betyder allt. Livet.
Jag ska inte klaga mer.

18 kommentarer:

Fifi sa...

Nu skäms jag lite över att jag har gråtit halva dagen utan anledning. Fy vad hemskt.

H sa...

Fy fan vad hemskt. :(

Cat sa...

Åh fy fan! Vilken mardröm. Jag undrar varför de inte lät henne sitta inne i ett rum istället för ute i korridoren bland alla andra.

Frau Chapman sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
s sa...

usch fy fan åt helvete vilken mardröm. och jag undrar också varför dom inte lät henne sitta i ett eget rum!?

Dalkullan sa...

Åh nej. Nu börjar nästan jag gråta här. Usch!

i min lilla lilla värld sa...

Fy fan va hemskt! Ush! Jag är såååå glad för att allt gick bra för mig och lilla Dixie

Mirijam sa...

Nej fy vad hemskt. Stackars stackars dom!

killmamman sa...

oj, så hemskt... har ju varit med om det ett par gånger som barnmorska och det är verkligen förkrossande, för alla...

nataber sa...

*hjärtknip*

puffan sa...

Fy vad hemskt! Hon borde verkligen fått vara ensam, eller i stöd av en barnmorska/sköterka/whatever tills hennes man (eller vem det nu var) kom...

Kan föreställa mig situationen, har själv varit med om det. Fast mitt hände precis i början (v 10-11), jag vet ju inte hur långt den där kvinnan gått. Kan tänka mig att det blir svårare att hantera ju längre in i graviditeten man kommer...

:(

Nelin sa...

Usch vad hemskt. Nu måste jag gå och pussa på min bebis en extra gång.

Josefine sa...

Åh herre gud. Sånt borde bara inte få finnas.

Johanna sa...

Å gud vad fruktansvärt. Jag ryser bokstavligen i hela kroppen nu. Usch.

Min mamma och pappa förlorade en bebis jättesent i graviditeten, innan jag föddes. Tänker på det ibland, det måste ha varit det vidrigaste som någonsin hänt dem. Hoppas att de tar sig igenom det där på ett så bra sätt som går, och att de får ett barn till slut, även om det såklart inte ersätter det som dog.

Elin sa...

Mitt hjärta brast när jag läste vad du skrivit. Nu har jag torkat tårarna som rann. En av de värsta sakerna som kan hända...
Stackars, stackars människa! Jag vill ge henne en kram.
Va dumma vi är som inte delar ut kramar till behövande.
Kram till dig och lilla bus i magen!
Snart kommer lilla livet ut.
Lycka till!!

Atomflickan sa...

Usch vad jobbigt att läsa. Vågar inte ens tänka tanken och föreställa mig känslan av att det skulle hända mig om vi bestämmer oss för att försöka få ett barn till.

Lisa sa...

Men hörrni, vad fina ni är! Jag kan inte riktigt sluta tänka på henne och hör fortfarande hennes gråt. Jag hoppas innerligt att de får en andra chans, barn är ju liksom det finaste som finns.

Kakans mamma sa...

Å nej vad hemskt! :( förstår det där med att man vill men man gör inte ngt..vi borde få ur den där kvasten som sitter fast i röven på oss, hela svenska folket.