När tre blev fyra.

Klockan 02:39 i fredags morse föddes han alltså, vår lille son *Vidar.

I torsdags förmiddag var jag på vanlig rutinkontroll hos barnmorskan, allt såg fint ut men både hon och jag hävdade att det nog skulle dröja ytterligare några dagar innan han ville göra entré, det fanns inga direkta tecken på att det satt igång och ungen var inte ens fixerad.

Jag åkte hem och hade som sagt en väldigt lugn dag med mycket vila.
Runt 18-tiden när jag gav Kajsa mat kände jag den. Den första värken, inte så vidare smärtsam men av helt annan karaktär än de förvärkar jag känt av lite till och från i ett par dagar. Vi började diskutera hur vida vi skulle lämna Kajsa hos M:s föräldrar eller avvakta. Men eftersom det var just det problemet jag fasat mest för under hela graviditeten - att vi skulle bli tvugna att väcka en sovande Kajsa och dra iväg med henne så hon skulle bli orolig - så bestämde vi att det var lika bra att lämna henne hos barnvakten på momangen. Och det visade sig vara en himla tur. Klockan 19 började värkarna komma någorlunda regelbundet och jag slängde några blickar på klockan mellan lagda ord i Wordfeud och packade det sista i bb-väskan.
Martin började oroa sig att vi drog ut på tiden men jag vägrade åka upp för tidigt och riskera att vända eller bli sittandes på förlossningen en evighet. Så länge värkarna var hanterbara skulle vi stanna hemma.
Vid 22-tiden ringde jag upp till förlossningen och sa att vi var på G. Runt 23 blev vi inskrivna och strax efter det blev jag undersökt. Öppen 6 cm. Hurra!
Vi började diskutera smärtlindring och jag kände mig stark som tusan och sa att jag minsann bara skulle köra på lustgasen. Sagt och gjort, lustgasen kom att bli min bästa vän under de kommande timmarna.
Strax efter två satte krystvärkarna igång och det var dags att lämna ifrån sig lustgasen och bara fokusera på att få ut den där ungen.
Jag tog i så jag på riktigt trodde jag sprack all the way och skrek rakt ut att 'ni skulle ju för fan se till att jag inte sprack!'

Plötsligt avtog den där överjordiska smärtan som inte kan liknas vid något annat och
rummet fylldes av det näpnaste lilla skrik jag hört och så lades en slemmig, skrikandes liten krabat upp på mitt bröst och jag fick för andra gången i mitt liv känna på den där rena, äkta storartade kärleken man bara kan känna till sitt barn.
Inga tankar i världen på vad det var för kön, det spelade liksom ingen som helst roll. Det var först när M skulle klippa navelsträngen som han nöjt upplyste om att den minsann hade en snopp.

Och så lades den där lilla kotten upp på vågen, och ja, 4880 g och 54 cm lång. Många kilo kärlek var det att krysta ut vill jag lova. Och efter det konstaterandet gjorde de där två stygnen jag fick sy absolut ingentig. Herregud, nästan fem kilo hade jag lyckats trycka ut utan någon bedövning och utan att knappt spricka någonting - jag var skitnöjd! Och full av adrenalin, vilken grej det är att föda barn alltså!

Vidar, vilken kille. Vidar Olof Leonard, den finaste lille kille jag kan tänka mig. Och kärleken, den har liksom inga gränser.




*Vi hade en del namn uppe på tapeten, där ibland Gordon. Som en liten hyllning till Gordon Ramsey-porrdvärgen ni vet. Det var nämligen det stående skämtet under hela förlossningen, frågor om vad som var värst - att bli uppäten av en grävling eller att föda barn - var en av alla som kom upp. Dock utan att besvaras..
Och snälla, kan någon upplysa mig om hur vida det hela är sant eller inte. ÄR DET SANT? Jag måste få veta. Min fösta tanke när jag fick höra ryktet om att det bara var någon som farit med osanning var 'synd'. Helt oklart varför jag tycker det är tråkigt att en dvärg inte blev uppäten av en dvärg liksom.