Om perspektiv och om gråten som förföljer.

Att vara hos barnmorskan brukar ge mig en kick, en känsla av att livet flödar och jag går alltid därifrån med ett leende på läpparna.
Det gjorde jag inte idag. Inte för att det var något fel på lillbusen i magen, nej då, den mådde toppen. Det var det där jag upplevde i väntrummet, innan jag fick komma in till barnmorskan som satte min värld i gungning.

Det första jag hörde var gråt. Det var en gråt så full av sorg att hjärtat på mig gick itu. Det var en hög, otröstlig gråt som hördes in i varje undersökningsrum.
Och så gick jag förbi henne, kvinnan som grät så förtvivlat. Hon satt på en stol och skakade av snyftningar alldeles ensam, och allt jag ville var att ge en kram, för att hon behövde det var alldeles uppenbart. Men det gör vi ju inte här i Sverige, varken jag eller du. Går fram till en främmande kvinna och ger henne en kram bara sådär.
Så vi, jag och alla andra gravida kvinnor satt där på våra stolar och lyssnade till ett förkrossande samtal där kvinnan skrek ut sin förtvivlan i sin mobil om att barnet rör inte på sig, dom hör inga hjärtljud, det är något som är fel! Läkaren kommer snart, du måste komma!

Jag tror inte jag var den enda som klappade och kramade om magen med extra ömhet när vi hörde henne säga sådär. Hennes rädsla för barnet, så många planer, förhoppningar och förväntningar som gick i kras där och då.
Jag kan inte beskriva känslan på annat sätt än att det var hemskt.

Så nu vill jag jag bara säga följande: Lite foglossning, halsbränna, trötthet och ryggont - Vad Fan Gör Det?
Jag gick därifrån med ljudet av min friska bebis pickande hjärta färskt i minnet. Det är det som betyder något. Det är det som betyder allt. Livet.
Jag ska inte klaga mer.