Det är så väldigt mycket jag vill berätta och skriva om, men vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja, dagarna flyter ihop och veckan har varit ett enda töcken.
Men jag känner att jag vill ge en ärlig chans att berätta lite om Vidars första vecka.
Till att börja med så sover vi otroligt bra. En gång varje natt vaknar han och vill äta, sen sover han fram till sju ungefär. ÄN SÅ LÄNGE är bäst att tillägga, för jag vet att folk gärna påpekar en sån sak. (Jag vet att rutiner är till för att brytas och yada yada.)
Och när bägge ungarna har vaknat så hänger vi i storsängen en stund alla fyra tills det är dags för frukost, och den där stunden på morgnarna är helt klart den bästa stunden på hela dan. Jag vill aldrig riktigt gå ifrån den där sängen.
Sen är det liksom lite kaos mest hela dagen där vi försöker hinna med promenader, handling, matlagning, besök av folk som vill säga hej till videungen varvat med sjukhusbesök.
För jo, det är ju det att V fått sig en släng gulsot, så varannan dag åker vi upp för att kolla hans blodvärden som än så länge (peppar peppar) varit under gränsen för att behöva sola. Imorgon är det dags igen, och jag hoppas av hela mitt hjärta att det räcker med ett hudtest så lillen slipper mer nålar i händer och armveck. En och två gånger är liksom okej, men nu är vi uppe i en åtta gånger skulle jag tippa på och jag som brukar vara cool när det gäller sånt där börjar bli ordentligt blödig och tycker det är otroligt jobbigt att se liten ha en nål i armen medan han skriker förtvivlat.
Annars vill jag mest meddela att Vidar har begynnats med norra Europas längsta stortåar (om vi ser till hans ringa ålder). Vi slutar liksom aldrig att förundras över dem. Och så säger vi fler gånger än vi kan räkna 'åh vilket litet slätt och fint huvud han har och så runt! Och så leen han är och inga plitor och herreguuuud så fin han är!'
Ehm, ja. Vi är nyblivna föräldrar helt enkelt.
Och Kajsa, hon tar det hela med lugn. I början var hon rätt hårdhänt och vi tyckte oss se tendenser till att hon inte alls ville ha med sin lillebror att göra. Men nu tycker hon att den där lilla krabaten är himla spännande och nog lite söt rent av. Hon hämtar oss om han börjar skrika och hämtar nappen till honom och klappar honom mer än gärna på kinden och säger 'hej hej didar!' och hon är så söt att jag dör. Och ja jag är sjukt mallig och stolt och det där hemska badrummet ägnar jag knappt en tanke.
Tänk vad snabbt saker och ting ändras va!
Och här kommer några bilder på veckan som gått.
6 kommentarer:
Vad skoj att få se lite bilder! Otroligt söta barn ni har.
Segt med gulsot, hoppas det går över snart! Men sola? Är det så man botar gulsot? Vad är gulsot egentligen? *kan ingenting om spädbarnssjukdomar*
Kram kram
Fina bilder på er alla! Ja, du ser ju oförskämt snygg ut där med lustgasen!
Måste bara påpeka att med de där tårna skulle man kunna tro att V är mitt barn, för jag har väääääldigt långa tår!
Hoppas hans värden är bra nu!
Det var så fint att träffa er allihopa. :) Och så kom jag att tänka på Kajsa när hon "hoppar". Så sjukt söt! Hihi. Hoppas ni får positiva svar på sjukan imorgon!
Åh, vilket sött kort på Kajsa och Vidar!! Det där med stortårna kommer nog från vår släkt är jag rädd. Jag har sluppit dom men både Annika och Lena har dom...*fniss*
Johanna: Hihi, tack!
Alltså jag är inte så himla insatt i gulsotsgrejen jag heller. Men det är något förhöjt värde i blodet som spädbarn ofta får efter födseln, och deras små kroppar fattar liksom inte vart de ska göra av det där förhöjda värdet på egen hand, så då kan man få hjälpa till på traven genom att låta dem sola insvepta i filtar i nåt slags solarium. (Samt ge dem massor mat så de bajsar mycket.)
Om de, som i Vidars fall har högt värde, men inte tillräckligt högt för att behöva sola, kan man råda lite bot själv genom att låta bebisen vara mycket i dagsljus. Det är det vi håller på med på sjätte bilden, då kotten ligger och solar sig i vagnen i husets ljusaste rum. =)
Fifi: Haha oförskämt snygg? Jag ser ju rätt så förstörd ut, men å andra sidan så har du kanske lite rätt, det där är i början av alltihop då värkarna fortfarande var rätt hanterbara.
Jaså har du också stora stortåar? Vi har det i min familj också, min mamma har makalöst långa, så det är väl därifrån han fått dem. Hihi. Min mamma sa alltid 'stora blad står stadigt på jorden' apropå sina långa tår. =)
Helena: Och det var himla kul att se dig också! Nästa vecka får ni komma hit och spana in vårat (förhoppningsvis) färdiga, flaschiga badrum.
Lotta: HAHA ja garanterat därifrån! Jag har rätt långa jag med, men inte om man jämför med mor min. =D
nämen, jag har ju missat helt... grattis grattis grattis! och skönt att ni slipper sjukan mer nu :)
Skicka en kommentar