Och där kom den, lite som ett brev på posten. Höstens melankoli. För varje år som går kommer jag bättre överens med den och börjar rent av gilla den en smula. Men alltid samma sak. Analyseringen av sommaren, vad tusan har jag gjort? Alltid samma slutsats, inte en bråkdel av det jag velat. Och så kommer saknaden av något som jag inte riktigt vet vad, mina vänner kanske.
I år är enda gången på elva år som jag inte varit på festival. Känns tomt och lite märkligt. Känner avsaknaden av musik och gemenskapen, känner att jag nog skulle vilja vara på Roskildes spelområde, äta festivalmat, dricka ljummen öl från plastmuggar, upptäcka ny musik och mötas upp på Gringo bar för att dricka en mojito. Flummigt, fritt och alldeles underbart.
Jag vet inte, men jag tror det är balansen. Freakar ur lite emellanåt när jag inser att jag snart har två ungar, en fästman, hus, kombi och katt. Jag älskar Svenssonlivet men ibland måste jag bryta mig loss lite också, vara jag jag jag. Och den är jag helst på Roskilde, ihop med alla skruvade vänner.
Vem vet, nästa år kanske?
Nu nöjer jag mig med att lyssna på fantastisk musik via spotify. Kanske läser jag lite, eller så tar jag tag i det där hej-och-välkommen-till-världen-bakandet som jag tänkt göra i ett par veckor nu. Annars sprätter jag bara omkring här hemma och njuter av tystnaden och egentiden.
Hur som helst så ska jag ge tusan i att gräva ner mig, det stadiet har jag lite passerat känner jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar