Inte så mycket glädje direkt.

Eftermiddagens plan var enkel, jag skulle ta Kajsa i barnvagnen och gå till bussen som skulle ta oss in till stan. Där skulle vi möta upp Martin som lägligt skulle ha slutat jobbet och därefter åkt och köpt en syskonvagn.
20 minuter hade jag räknat ut att det skulle ta att gå till hållplatsen. Och det gjorde det också. Vad jag inte tagit med i beräkningen var skoskav och en korsrygg nära att gå av. Något mör står jag där och ska korsa stora vägen, och vad får jag se? Bussen såklart, passera i 90 knyck. Tack för den liksom. Och vad gör jag? Ställer mig och stortjuter såklart.
Vad får jag se då? Buss nummer två som kör förbi. Här har jag alltså tagit förgivet att buss nr 1 varit aningen för tidig. Istället var buss 1 försen och buss 2 alldeles i tid. Det är ju så himla vettigt att lipa bort sina chanser att hinna med bussen. Joråsåatt...
Oförmögen att ens tänka tanken att gå tillbaka hem, ringer jag M. Det gör jag jämt i såna lägen. Tror att han ska komma som den där jävla riddaren på vita hästen. Och det gjorde han ju också, fast i en svart Volvo, en kvart innan han skulle sluta jobbet.
Har jag sagt att jag älskar den där mannen så jag går av?

Published with Blogger-droid v1.7.4