Har ni hört om morsan som låser in sitt barn i bilen?

Jo men visst. Det ska till en Lisa till det hela, en gravid sådan också. Och visst det är lätt hänt. Men att det är lätt hänt spelar mindre roll när man i panik tjutandes springer runt på tomten som en förvirrad höna och inte alls vet vad man ska ta sig till.

Såhär:
Jag skulle in till barnmorskan idag kl tio, Kajsa en sväng till mormor. Jag öppnar passagerarsidan och gör som jag brukar, slänger in väska och bilnycklar så jag har händerna fria när jag ska lasta in Kajsa och vagn. Igen med bildörren, in med Kajsa och spänner fast henne, och där. Klick. Utan att jag reflekterar över det så hör jag klicket när min armbåge kommer emot låsknappen, men av bara farten så smäller jag igen även Kajsas dörr.
Jag går runt bilen till min sida och konstaterar att nähe, jag kommer ju inte in. Men äsch, väskan och mobilen får ligga kvar tills M kommer hem.
Men sen hörrni, trillar den där jävla polletten ner. Kajsa sitter i bilen. Mina nycklar till huset ligger i bilen, liksom min mobiltelefon OCH bilnycklarna. När jag inser det faktum att jag låst in min dotter i bilen utan kunna komma åt henne utbryter alltså paniken.
Alla människor vet att man inte tänker en vettig tanke under sådana förhållanden så jag sätter mig på trappen och försöker andas. Kollar läget, inget fönster är öppet, stort minus. Börjar fundera över vilket som är bäst, att knacka en bilruta eller en ruta till huset (för att komma åt en extranyckel till bilen), jag har hört att bilrutor är hemskt dyra, dessutom är det vår enda bil som vi är i väldigt stort behov av så jag utesluter det alternativet. Funderar vidare om jag har någon ynka pytteliten erfarenhet av att bryta upp bilar? Men nä, minus igen. (Och här kan jag upplysa om att två spik inte kan ersätta en bilnyckel.)
Jag inser att jag måste ha en telefon för att ringa M. Springer över till grannen och lånar deras. Inser här att jag inte kan ett endaste nummer i huvudet förutom min bästa vän H och min mamma. Igen av dem svarar. Förbannar tekniken som gjort mig totalt hjärnslö. Dubbelminus.
Hur som helst så får jag sent omsider tag på M:s brors tjej och deras dotter som bor här i närheten. Och hur som helst så knäcker vi en ruta i källaren och Ellen, liten och smidig hoppar in i huset och öppnar så jag kunde få tag i en bilnyckel.

Sen satt jag en stund i bilen och skakade och tjöt ett tag för att jag är precis hopplöst förvirrad. Kajsa var, trots en halvtimme instängd i en bil, på väldigt bra humör vilket jag är hemskt tacksam över. Hade hon skrikigt där inne i bilen hade jag nog fått hjärnblödning. Och vädret, tänk om det hade varit 30 grader och strålande sol, då hade nog paniken nått oanade höjder..