Om jag nu skulle ha den turen skulle jag vilja ha den här bilden.
Varför? För att den får mig att skratta högt varje gång jag ser den, vore ju då himla fint att se den uppe på väggen varje dag.
2011-11-30
Jag tävlar om en illis!
För första gången nånsin är jag med och tävlar i en bloggtävligt, om en illis! Inne hos Art by TINA. Så himla himla fint initiativ tycker jag, och faktiskt den enda tävling jag på riktigt känner att jag bara måste tävla i (och få vinna).
Om jag nu skulle ha den turen skulle jag vilja ha den här bilden.
Varför? För att den får mig att skratta högt varje gång jag ser den, vore ju då himla fint att se den uppe på väggen varje dag.
Om jag nu skulle ha den turen skulle jag vilja ha den här bilden.
Varför? För att den får mig att skratta högt varje gång jag ser den, vore ju då himla fint att se den uppe på väggen varje dag.
Ty man ska aldrig ljuga för sina barn.
Kajsa frågade mig nyss om Emil var hemma. "Mamma, Nemil emma nu?" Sa hon. Och det är inte utan att jag skäms en smula, för ni förstår, efter att Kajsa var sjuk och vi kollade på Emil i Lönneberga dygnets alla timmar så vill hon göra det nu också. Det här försöker vi alltså bringa ordning på, inte enbart för att jag kräks lite över hela Lönneberga så trött som jag är på det, utan för att ungen måste göra annat än att sitta framför tv:n, typ leka.
Jag har sagt det tidigare det här om värderingar; innan barnen kom tänkte jag att jag aldrig skulle låta dem sitta framför tv:n för att det skulle underlätta för mig att göra vardagliga sysslor. Den värderingen raserades rätt snart när jag insåg hur förbaskat skönt det var att få duscha i lugn och ro utan att ha en unge som hela tiden ville hoppa ner i badkaret.
Men alltså, det finns ju gränser och gränsen den är nådd nu.
Därför började vi för ett tag sedan säga att Emil var ute när K ville att vi skulle sätta på det åt henne mitt på dan. "Nej Kajsa, Emil är ute (han kan vara i skolan, i lekparken eller också så sover han), han vill inte vara i tv:n just nu", har vi sagt jag vet inte hur många gånger. Framåt kvällen när hon frågat för elfte gången samma dag brukar han iblande få komma tillbaka in.
Men här om dan fick det vara nog. Då var det Emil som hade åkt på långsemester till Thailand.
Så när K för en stund sedan frågade om Nemil kommit hem så var svaret nej.
Emil får bestämt semestra ett tag till.
Nu sitter jag alltså här och undrar hur tusan vi ska ta oss ur denna härva av lögner?
Jag har sagt det tidigare det här om värderingar; innan barnen kom tänkte jag att jag aldrig skulle låta dem sitta framför tv:n för att det skulle underlätta för mig att göra vardagliga sysslor. Den värderingen raserades rätt snart när jag insåg hur förbaskat skönt det var att få duscha i lugn och ro utan att ha en unge som hela tiden ville hoppa ner i badkaret.
Men alltså, det finns ju gränser och gränsen den är nådd nu.
Därför började vi för ett tag sedan säga att Emil var ute när K ville att vi skulle sätta på det åt henne mitt på dan. "Nej Kajsa, Emil är ute (han kan vara i skolan, i lekparken eller också så sover han), han vill inte vara i tv:n just nu", har vi sagt jag vet inte hur många gånger. Framåt kvällen när hon frågat för elfte gången samma dag brukar han iblande få komma tillbaka in.
Men här om dan fick det vara nog. Då var det Emil som hade åkt på långsemester till Thailand.
Så när K för en stund sedan frågade om Nemil kommit hem så var svaret nej.
Emil får bestämt semestra ett tag till.
Nu sitter jag alltså här och undrar hur tusan vi ska ta oss ur denna härva av lögner?
2011-11-29
Rekordtidigt.
Jag ger mig själv en klapp på axeln och känner mig rätt nöjd över att ha fått till ett skapligt kort med barnen i juleskrud (utan att några blickar riktades mot kameran, men ändå) skickat in, fått hem och skrivit adresser. Tänkte rent av slänga dem på lådan tills jag kom på att det inte ens är december, måste väl vänta två, tre veckor till åtminstone.
Jag vågar nog sätta lite pengar på att när det väl är dags så har jag stirrat mig blind på kuverten och glömmer bort att skicka iväg dem.
Men nu finns i allafall bildbevis på min goda vilja och det är väl ändå det som räknas, visst?
Published with Blogger-droid v1.7.4
En liten hyllning till försäkringskassan.
Håll i er nu hörrni, för det jag ska berätta nu kommer ni sällan få höra igen.
Försäkringskassan alltså.
Jag skrev ju förra vecka om att jag mitt smartskaft inte ansökt om föräldrapenning för oktober och skulle således heller inte få någon utbetalning den här månaden. Katastrofalt, men helt och hållet mitt eget fel så jag hade verkligen inte väntat mig några sympatier hos försäkringskassan, dom är ju inte direkt kända för det menar jag.
Jag ringde i fredags och tiggde och bad, men damen svarade med svalt intresse att hon skulle se vad hon kunde göra, men att det inte var något att vänta. Återkom igen på tisdag.
Idag återkom jag och möttes av en varm röst som efter att jag förklarat mitt ärende sa att "givetvis Lisa, ska jag hjälpa dig så du får dina pengar utbetalda! "En minut senare ba: "Sådär, nu har jag fixat så du får dina pengar på torsdag, så då kan du ju lungt köpa julklappar." Jag höll på att trilla av stolen av chocken. Jag ville kyssa henne rätt på mun av glädje. Jag tror dock hon förstod min lycka genom antalet tackningar.
Åh vad den där kvinnan gjorde min dag! Och det där hoppat om en välfungerande f-kassa som kan ge god service har ännu inte slocknat helt.
Försäkringskassan alltså.
Jag skrev ju förra vecka om att jag mitt smartskaft inte ansökt om föräldrapenning för oktober och skulle således heller inte få någon utbetalning den här månaden. Katastrofalt, men helt och hållet mitt eget fel så jag hade verkligen inte väntat mig några sympatier hos försäkringskassan, dom är ju inte direkt kända för det menar jag.
Jag ringde i fredags och tiggde och bad, men damen svarade med svalt intresse att hon skulle se vad hon kunde göra, men att det inte var något att vänta. Återkom igen på tisdag.
Idag återkom jag och möttes av en varm röst som efter att jag förklarat mitt ärende sa att "givetvis Lisa, ska jag hjälpa dig så du får dina pengar utbetalda! "En minut senare ba: "Sådär, nu har jag fixat så du får dina pengar på torsdag, så då kan du ju lungt köpa julklappar." Jag höll på att trilla av stolen av chocken. Jag ville kyssa henne rätt på mun av glädje. Jag tror dock hon förstod min lycka genom antalet tackningar.
Åh vad den där kvinnan gjorde min dag! Och det där hoppat om en välfungerande f-kassa som kan ge god service har ännu inte slocknat helt.
2011-11-28
Kvällspyssel.
Tyckte det var på tiden att ta itu med de där ugglorna jag köpte på Panduro för några veckor sen, enligt den färdiga mallen ska de bli hemskt fina. Vi får väl se om jag besitter några pysselskills eller inte. Än så länge har det dock bara bestått av en jävla massa klippande.
(Den där gå-och-lägga-sig-klockan-22-rutinen vi införde för ett tag sen blev det inte så mycket med som ni kanske märker.)
Published with Blogger-droid v1.7.4
Låt oss prata om julklappar.
Eller om presenter också för den delen.
Hur tänker ni?
Själv hatar jag all denna hysteri som uppstår kring jul. Och många med mig. Alltid hör man folk säga att det är då inte riktigt klokt hur många julklappar som ligger där under granen varje år. Ändå fortsätter man, år efter år.
Sen vi fick barn har jag börjat tänka på det där ännu mer, på hysterin kring att köpa köpa köpa.
Jag tänker ungefär så här:
För oss är det självklart att våra ungar ska få några julklappar. Julen är barnens tid (säger hon som älskar att få julklappar, men det är en annan historia). Men väl genomtänkta såna. Hellre ett par få användbara än många, bara för öppnandets skull. Lite för att jag är så anti hela statusgrejen kring klappar i stil med 'hur många julklappar fick du?' Men främst eftersom jag anser att det är så himla onödigt, jag vill verkligen inte att våra ungar ska vänja sig vid att få en hel uppsjö av julklappar som när det väl är öppnade slängs åt sidan för att sedan påbörja nästa paketöppning. Hälften av grejerna kommer garanterat bli liggande längst ner i leksaksbacken utan att någonsin bli lekt med. Och där var de hundralapparna liksom.
Och med risk för att låta sjukt otacksam, men jag hoppas att folk förstår vad jag menar när jag säger att om man nu vill köpa en julklapp eller present så uppskattar jag enormt om man frågar vad barnen önskar sig. Faktiskt. Jag vet att många anser att det är jobbigt att rabbla upp saker som ungarna önskar sig, lite som att tigga till sig, trots att den andre personen just ställde frågan. Det är lätt att säga äsch, ingenting också får ungen en i raden av prylar som aldrig anvands. Bättre då att kunna vara med att påverka. Jag gillar när det ligger en tanke bakom köpen. Kläder som barnet behöver eller en långvarig leksak som barnet kan sitta med i timmar och leka med. Något kreativt och utvecklande. Duplo/lego till exempel. Eller tågbana eller en bondgård med djur där man kan låta fantasin flöda. Grejer som är söta, låter konstigt och bara... ehm.. är en pryl ger liksom ingenting.
Och när jag säger så där kan jag tänka mig att många menar att det är ju ändå barnen som ska få presenten och uppskatta den, och givetvis. Men det är nu vi som föräldrar kan vara med att påverka. Låt oss säga att våra ungar vänjer sig vid berg liknande Mount Everest varje år så kommer de ju förr eller senare också förvänta sig det. Och om det nu mot förmodan skulle hända så skulle jag bli lite rädd för mig själv faktiskt.
Små, spontana presenter i alla ära, men då i så fall någon bok eller pussel som ju alltid kommer till användning. Resten ligger liksom bara och samlar damm och tar väldigt mycket plats i ett redan litet barnrum.
Och nu när jag ändå håller på. Tradera. Det må av vissa tyckas snålt, fattigt och inte fanvetjag, men hurra säger jag! I år har jag knappat hem duplo till Kajsa. Min plånbok jublar, miljön blir glad och jag slipper trängas med folk inne på leksaksaffären. Trippelwin!
Bara för att det är en julklapp innebär det ju inte att den måste vara ny och oanvänd.
Hur tänker ni?
Själv hatar jag all denna hysteri som uppstår kring jul. Och många med mig. Alltid hör man folk säga att det är då inte riktigt klokt hur många julklappar som ligger där under granen varje år. Ändå fortsätter man, år efter år.
Sen vi fick barn har jag börjat tänka på det där ännu mer, på hysterin kring att köpa köpa köpa.
Jag tänker ungefär så här:
För oss är det självklart att våra ungar ska få några julklappar. Julen är barnens tid (säger hon som älskar att få julklappar, men det är en annan historia). Men väl genomtänkta såna. Hellre ett par få användbara än många, bara för öppnandets skull. Lite för att jag är så anti hela statusgrejen kring klappar i stil med 'hur många julklappar fick du?' Men främst eftersom jag anser att det är så himla onödigt, jag vill verkligen inte att våra ungar ska vänja sig vid att få en hel uppsjö av julklappar som när det väl är öppnade slängs åt sidan för att sedan påbörja nästa paketöppning. Hälften av grejerna kommer garanterat bli liggande längst ner i leksaksbacken utan att någonsin bli lekt med. Och där var de hundralapparna liksom.
Och med risk för att låta sjukt otacksam, men jag hoppas att folk förstår vad jag menar när jag säger att om man nu vill köpa en julklapp eller present så uppskattar jag enormt om man frågar vad barnen önskar sig. Faktiskt. Jag vet att många anser att det är jobbigt att rabbla upp saker som ungarna önskar sig, lite som att tigga till sig, trots att den andre personen just ställde frågan. Det är lätt att säga äsch, ingenting också får ungen en i raden av prylar som aldrig anvands. Bättre då att kunna vara med att påverka. Jag gillar när det ligger en tanke bakom köpen. Kläder som barnet behöver eller en långvarig leksak som barnet kan sitta med i timmar och leka med. Något kreativt och utvecklande. Duplo/lego till exempel. Eller tågbana eller en bondgård med djur där man kan låta fantasin flöda. Grejer som är söta, låter konstigt och bara... ehm.. är en pryl ger liksom ingenting.
Och när jag säger så där kan jag tänka mig att många menar att det är ju ändå barnen som ska få presenten och uppskatta den, och givetvis. Men det är nu vi som föräldrar kan vara med att påverka. Låt oss säga att våra ungar vänjer sig vid berg liknande Mount Everest varje år så kommer de ju förr eller senare också förvänta sig det. Och om det nu mot förmodan skulle hända så skulle jag bli lite rädd för mig själv faktiskt.
Små, spontana presenter i alla ära, men då i så fall någon bok eller pussel som ju alltid kommer till användning. Resten ligger liksom bara och samlar damm och tar väldigt mycket plats i ett redan litet barnrum.
Och nu när jag ändå håller på. Tradera. Det må av vissa tyckas snålt, fattigt och inte fanvetjag, men hurra säger jag! I år har jag knappat hem duplo till Kajsa. Min plånbok jublar, miljön blir glad och jag slipper trängas med folk inne på leksaksaffären. Trippelwin!
Bara för att det är en julklapp innebär det ju inte att den måste vara ny och oanvänd.
Gör ett nytt försök.
Bloggerdroid vill tydligen inte publicera mina inlägg idag. Gör ett nytt försök:
Efter att ha lämnat Kajsa på dagis bytte jag från babyskydd till barnvagn och gick en promenad i SOLEN (!), väl hemma igen fortsatte Kotten att sova i vagnen ute på altanen så jag kokade mig en kopp kaffe och gjorde lite frukost. (Jag har inte direkt nån aptit på morgnarna utan äter bara lite yoghurt för att hålla Kajsa sällskap.)
Nu sitter jag här i lugn och ro, äter min frukost och tänker att så här borde jag tamej tusan göra varje morgon då K är på dagis. Låta tvätt och sånt tråk vänta lite och bara njuta av lite egentid. Samt att äta minst två pepparkakor till kaffet. Nyåkers pepparkakor för övrigt. Peppisar är nämligen en utav få saker jag föredrar köpta istället för hemgjorda.
Ja det vore nåt det.
Så stod det i inlägget jag postade runt tio imorse men inte ville publiceras. Nu är nu och alltså dags för det där tråket som jag lät vänta förrut. Egentligen skulle jag helt klart kunna tänka mig en balja kaffe till medan ungarna sover, men lite ordning får det väl ändå vara på hemmafruandet.
Published with Blogger-droid v1.7.4
2011-11-27
Det där om sömn. (Tjatigt, jag vet)
Jamen okej, låt oss prata om sömn. Igen. De senaste dagarna har jag läst kloka bloggare som skrivit om det både här, här och här.
Jag tror det bottnar i Underbara Claras inlägg Att känna sig själv är snällt mot andra. (Finns det något smidigt sätt att länka istället för att behöva gå in på skrivbordet och kopiera den förbannade länkkoden hela tiden? Jagvetjagärintesåhajpåsånt.)
Och såhär. Jag lyssnar, jag förstår. Alla barn har olika behov, knappast någon nyhet. Alla föräldrar gör (förhoppningsvis) precis det som passar deras familj bäst. Inga konstigheter alls faktiskt. Att samsova eller inte samsova är i alla fall själva kärnan i det hela. Vissa väljer att samsova för att det är smidigt med amning, några för att det är mysigt, andra för att ge barnet trygghet. Eller för all del, en kombination av allt.
Några andra väljer att låta barnet sova i egen säng redan från start och menar att de då själva får bättre sömn och att det är viktigt att få det lilla barnet att känna sig trygg i sin egen säng.
Allting låter ju väldigt logiskt. Inga rätt eller fel.
Men så har jag läst kommentarer kring de här inläggen som bestämt tycker att samsovande barn är trygga barn. Och med det undrar jag om denne med det sagt tycker att barn som sover i egna sängar är direkt otrygga? För jag tolkade det indirekt så.
Och en annan kommentar tyckte att det var fel fel fel av Clara att som hon uttryckte det, skryta om att hennes lille son sov i egen säng, och menade att det kunde sticka i ögonen på folk som kämpar med att få sitt barn att sova överhuvudtaget.
Då är min spontana tanke att den där personen är fruktansvärt missunsam, jag menar, skriver man en blogg där man inkluderar sina barn så kommer man ju förr eller senare in på sömn, det torde väl vara rätt naturligt då det är en så stor del av hela småbarnsåren. Nog måste man väl då få skriva att man är tacksam över att ens barn sover om nätterna? Utan att hehöva ta hänsyn till andra föräldrar som tappert kämpar med sömnen.
Själv tillhör jag den skaran som har två kottar som alltid sovit i egen säng. Med Kajsa försökte vi ett tag att ha henne mellan oss när vi sov. Men jag vaknade stup i kvarten av att jag trodde att jag kvävt henne med mitt täcke, eller att jag eller M rullat över henne. Det har sina orsaker. En gång när hon faktiskt sov hos oss så vaknade jag upp en natt och konstareade att hon glidit ner så pass långt att hon låg i maghöjd på mig med hela täcket över ansiktet. Och ja, paniken i det.
Dessutom har Kajsa aldrig själv kommit så mycket till ro i våran säng. Vi testade att lägga henne i hennes egen säng och ungen sov. Sov bättre än någonsin, och sen den natten har hon sovit hela nätter däri, alltid. Och somnat har hon gjort utan några krusiduller.
Givetvis läser vi sagor och sjunger emellanåt, men det gör vi för att det är mysigt och för att vi tycker att det är viktigt att få henne nyfiken på böcker och sagor, inte för att vi måste för att hon ska somna.
Någon metod har det alltså aldrig varit frågan om. Sömn överhuvudtaget har aldrig varit något vi direkt diskuterat kring, just för att det hela flutit på så himla bra.
Och lille Vidar, han tycks följa Kajsas spår och sover hela nätter också han i vaggan. Utan att vi gjort något alls för att få det just så.
Många gånger tänker jag att det vore ju mysigt att sova ihop, med små varma mysiga kroppar som gnyr där lite i mörkret, men jag vet hur usel min sömn skulle vara. Och min sömn, det är lite som en hobby. En livsviktig hobby, jag fixar nämligen inte alls några längre stunder utan att få sova. Jag minns ju med fasa tillbaka på när Kajsa alldeles nyligen var sjuk och jag knappt sov på en vecka. En dag till och vitrockarna hade kommit. Jag kan inte för allt i världen sätta mig in i hur förbenat jobbigt det måste vara att ha ett barn som aldrig vill sova.
Och med det sagt är jag alltså innerligt tacksam över att sömnen varit så problemfri här hemma. Kanske är det också därför jag har så svårt för det där 'sticket i ögonen', vad vet jag. Och så njuter jag till fullo de morgnar ungarna vaknar tidigt och kan tänka sig att somna om tätt intill mig istället.
Hur som helst, fortsätt vara de precis svinbra föräldrar jag är övertygad om att ni är, så ska det nog gå bra. Vare sig ungarna sover på huvudet, ståendes, i eran säng eller själva i vaggan. Men kom aldrig någonsin att påstå att mina ungar skulle vara mindre trygga bara för att de sover i egna sängar.
Tackohej!
Jag tror det bottnar i Underbara Claras inlägg Att känna sig själv är snällt mot andra. (Finns det något smidigt sätt att länka istället för att behöva gå in på skrivbordet och kopiera den förbannade länkkoden hela tiden? Jagvetjagärintesåhajpåsånt.)
Och såhär. Jag lyssnar, jag förstår. Alla barn har olika behov, knappast någon nyhet. Alla föräldrar gör (förhoppningsvis) precis det som passar deras familj bäst. Inga konstigheter alls faktiskt. Att samsova eller inte samsova är i alla fall själva kärnan i det hela. Vissa väljer att samsova för att det är smidigt med amning, några för att det är mysigt, andra för att ge barnet trygghet. Eller för all del, en kombination av allt.
Några andra väljer att låta barnet sova i egen säng redan från start och menar att de då själva får bättre sömn och att det är viktigt att få det lilla barnet att känna sig trygg i sin egen säng.
Allting låter ju väldigt logiskt. Inga rätt eller fel.
Men så har jag läst kommentarer kring de här inläggen som bestämt tycker att samsovande barn är trygga barn. Och med det undrar jag om denne med det sagt tycker att barn som sover i egna sängar är direkt otrygga? För jag tolkade det indirekt så.
Och en annan kommentar tyckte att det var fel fel fel av Clara att som hon uttryckte det, skryta om att hennes lille son sov i egen säng, och menade att det kunde sticka i ögonen på folk som kämpar med att få sitt barn att sova överhuvudtaget.
Då är min spontana tanke att den där personen är fruktansvärt missunsam, jag menar, skriver man en blogg där man inkluderar sina barn så kommer man ju förr eller senare in på sömn, det torde väl vara rätt naturligt då det är en så stor del av hela småbarnsåren. Nog måste man väl då få skriva att man är tacksam över att ens barn sover om nätterna? Utan att hehöva ta hänsyn till andra föräldrar som tappert kämpar med sömnen.
Själv tillhör jag den skaran som har två kottar som alltid sovit i egen säng. Med Kajsa försökte vi ett tag att ha henne mellan oss när vi sov. Men jag vaknade stup i kvarten av att jag trodde att jag kvävt henne med mitt täcke, eller att jag eller M rullat över henne. Det har sina orsaker. En gång när hon faktiskt sov hos oss så vaknade jag upp en natt och konstareade att hon glidit ner så pass långt att hon låg i maghöjd på mig med hela täcket över ansiktet. Och ja, paniken i det.
Dessutom har Kajsa aldrig själv kommit så mycket till ro i våran säng. Vi testade att lägga henne i hennes egen säng och ungen sov. Sov bättre än någonsin, och sen den natten har hon sovit hela nätter däri, alltid. Och somnat har hon gjort utan några krusiduller.
Givetvis läser vi sagor och sjunger emellanåt, men det gör vi för att det är mysigt och för att vi tycker att det är viktigt att få henne nyfiken på böcker och sagor, inte för att vi måste för att hon ska somna.
Någon metod har det alltså aldrig varit frågan om. Sömn överhuvudtaget har aldrig varit något vi direkt diskuterat kring, just för att det hela flutit på så himla bra.
Och lille Vidar, han tycks följa Kajsas spår och sover hela nätter också han i vaggan. Utan att vi gjort något alls för att få det just så.
Många gånger tänker jag att det vore ju mysigt att sova ihop, med små varma mysiga kroppar som gnyr där lite i mörkret, men jag vet hur usel min sömn skulle vara. Och min sömn, det är lite som en hobby. En livsviktig hobby, jag fixar nämligen inte alls några längre stunder utan att få sova. Jag minns ju med fasa tillbaka på när Kajsa alldeles nyligen var sjuk och jag knappt sov på en vecka. En dag till och vitrockarna hade kommit. Jag kan inte för allt i världen sätta mig in i hur förbenat jobbigt det måste vara att ha ett barn som aldrig vill sova.
Och med det sagt är jag alltså innerligt tacksam över att sömnen varit så problemfri här hemma. Kanske är det också därför jag har så svårt för det där 'sticket i ögonen', vad vet jag. Och så njuter jag till fullo de morgnar ungarna vaknar tidigt och kan tänka sig att somna om tätt intill mig istället.
Hur som helst, fortsätt vara de precis svinbra föräldrar jag är övertygad om att ni är, så ska det nog gå bra. Vare sig ungarna sover på huvudet, ståendes, i eran säng eller själva i vaggan. Men kom aldrig någonsin att påstå att mina ungar skulle vara mindre trygga bara för att de sover i egna sängar.
Tackohej!
Adventstider.
God morgon hörrni så här på 1:a advent och allt. Den här familjens två ungar bestämde sig för att vakna i svinottan så vi har redan hunnit med mysig adventsfrulle med färskpressad apelsin, ägg och drömyoghurt med vit choklad & persika med 5% fett. Är det helg i allmänhet och 1:a advent i synnerhet så äre.
Jag tycker att vi förtränger att det är 12 plusgrader och regn utanför fönstret och det faktum att det idag för ett år sedan såg ut såhär:
Nåja, hoppas ni får en finfin dag hur som helst.
Ps. Jag har så mycket jag vill skriva om, dels vill jag ge min syn på sömn. Det har nämligen varit väldiga diskussioner kring det den senaste tiden och en del kommentarer till diverse inlägg får mig lite att koka inombords. Som att samsovande barn får mer trygghet än de barn som sover i egna sängar till exempel.
Sen vill jag skriva några rader om hur jävla fantastiska jag tycker att ni är och hur himla glad jag är över att jag för snart fyra år sedan började blogga.
Men senare gott folk, senare. Nu ska jag ehm.. kolla på Emil i fakking Lönneberga med min dotter.
Jag tycker att vi förtränger att det är 12 plusgrader och regn utanför fönstret och det faktum att det idag för ett år sedan såg ut såhär:
Nåja, hoppas ni får en finfin dag hur som helst.
Ps. Jag har så mycket jag vill skriva om, dels vill jag ge min syn på sömn. Det har nämligen varit väldiga diskussioner kring det den senaste tiden och en del kommentarer till diverse inlägg får mig lite att koka inombords. Som att samsovande barn får mer trygghet än de barn som sover i egna sängar till exempel.
Sen vill jag skriva några rader om hur jävla fantastiska jag tycker att ni är och hur himla glad jag är över att jag för snart fyra år sedan började blogga.
Men senare gott folk, senare. Nu ska jag ehm.. kolla på Emil i fakking Lönneberga med min dotter.
2011-11-25
Okej, nu vet jag.
Sus skrev en kommentar apropå det här inlägget som löd: Syrenerna gör alltid sina knoppar på senhösten. De har kvar dem hela vintern och de slår ut om våren om inte hela trädet fryser. :) Så är det.
Vi kan väl säga att jag skäms en smula nu. Känner mig inte riktigt som den vassaste kniven i lådan så att säga. Har alla ni vetat om det här tidigare? Utan att ni sa något? Ni kanske bara ville hålla god min och låta mig fortsätta att tro att moder jord gått helt bananas som snart låter syrenbuskarna slå ut i blom?
Men nu vet jag. Våra syrenbuskar är normala, de ska knoppa mitt i jävla vintern (som ju inte är nån vinter) det är inget konstigt alls. Bra så. Men hur har det lyckats undgå mig alla andra höstar?
Vi kan väl säga att jag skäms en smula nu. Känner mig inte riktigt som den vassaste kniven i lådan så att säga. Har alla ni vetat om det här tidigare? Utan att ni sa något? Ni kanske bara ville hålla god min och låta mig fortsätta att tro att moder jord gått helt bananas som snart låter syrenbuskarna slå ut i blom?
Men nu vet jag. Våra syrenbuskar är normala, de ska knoppa mitt i jävla vintern (som ju inte är nån vinter) det är inget konstigt alls. Bra så. Men hur har det lyckats undgå mig alla andra höstar?
2011-11-24
Ordning och reda, löning på fredag. Eller nähe..
Skrev jag nyligen något om att det kommer in pengar på kontot imorgon?
Om jag hade väntat mig det hade det kanske varit en bra idé att anmäla föräldrapenning för förra månaden också.
Det är inte direkt så att jag jublar här hemma nu. Rätt långt ifrån faktiskt.
Om jag hade väntat mig det hade det kanske varit en bra idé att anmäla föräldrapenning för förra månaden också.
Det är inte direkt så att jag jublar här hemma nu. Rätt långt ifrån faktiskt.
Klick klick.
Idag gick jag med nästan löjlig förväntan (som jag gjort i några dagar nu) mot brevlådan för att förhoppningsvis få se ett kuvert från fotofabriken. Och jodå, idag så. Dagiskorten på Kajsa hade kommit. Jag kunde inte hålla mig utan började öppna det hårda kuvertet redan innan jag kommit innanför dörren. Nästan med samma iver som för en sisådär 13 år sedan, när man ivrigt slet upp klasskortet och småbilderna och kritiskt granskade sig själv. Låg frisyren rätt? Syntes min smilegrop? *hoppades inte*. Också började tjatet om att få behålla alla småbilder så man kunde byta till sig andras bilder i skolan dagen efter. Minns ni?
Idag var det dock inte med några kritiska ögon jag tittade på de där bilderna, utan med kärleksfulla.
Och jag drabbades lite av shitvadstorhonär! och hjälpvarttartidenvägen? -tankar. Och när jag tittade på gruppkortet när hon sitter där hand i hand med en liten tjej på golvet så var det nära att det kom en tår. För det slog mig att jag vet så lite om tiden hon är där. Eller ja, jag pratar ju givetvis med pedagogerna, men att hon leker, skrattar och har kompisar i en miljö där jag aldrig är med. Fattar ni? Låter kanske lite djupare än vad menat var. Men vad jag egentligen skulle komma fram till är att hon är så stor. Dagiskort liksom.
Fotografen sa för övrigt till ena pedagogen att det var den tacksamaste ungen på hela avdelningen att fotografera då hon hoppade upp på stolen och smilade upp sig direkt. Det hade visst räckt med bara ett par knäpp innan han var nöjd.
/Mycket_skrytsam_och_stolt_mamma
Idag var det dock inte med några kritiska ögon jag tittade på de där bilderna, utan med kärleksfulla.
Och jag drabbades lite av shitvadstorhonär! och hjälpvarttartidenvägen? -tankar. Och när jag tittade på gruppkortet när hon sitter där hand i hand med en liten tjej på golvet så var det nära att det kom en tår. För det slog mig att jag vet så lite om tiden hon är där. Eller ja, jag pratar ju givetvis med pedagogerna, men att hon leker, skrattar och har kompisar i en miljö där jag aldrig är med. Fattar ni? Låter kanske lite djupare än vad menat var. Men vad jag egentligen skulle komma fram till är att hon är så stor. Dagiskort liksom.
Fotografen sa för övrigt till ena pedagogen att det var den tacksamaste ungen på hela avdelningen att fotografera då hon hoppade upp på stolen och smilade upp sig direkt. Det hade visst räckt med bara ett par knäpp innan han var nöjd.
/Mycket_skrytsam_och_stolt_mamma
Published with Blogger-droid v1.7.4
2011-11-23
Fredag nu skulle sitta fint.
Peppen inför fredagen är rätt skyhög här hemma.
Inte nog med att det är den 25:e och penningdags och stundande julklappsinhandling, dessutom är det dagen då julen kommer till vårat hem.
Stjärnor och gardiner ska upp i fönstren, dukar läggas på bord, mossan läggas i ljusstaken, amaryllis och julstjärnor i krukor och julmusik ska lyssnas på.
Kvällen ska spenderas i soffan med pepparkakor, ädelost och glögg med På spåret på tv:n. En skål med juleskum på bordet också.
Vilken idiot som helst begriper ju att det kommer bli en precis svinbra fredag. Eller som Martin sa när jag framförde mina (våra) planer: Fy fan så vackert!
Och ja, mycket.
Åh jul, kom till mitt hem! På spåret, kom till min tv!
Ett minus bara: Knopparna på syrenbuskarna i trädgården. I slutet av november?
Inte nog med att det är den 25:e och penningdags och stundande julklappsinhandling, dessutom är det dagen då julen kommer till vårat hem.
Stjärnor och gardiner ska upp i fönstren, dukar läggas på bord, mossan läggas i ljusstaken, amaryllis och julstjärnor i krukor och julmusik ska lyssnas på.
Kvällen ska spenderas i soffan med pepparkakor, ädelost och glögg med På spåret på tv:n. En skål med juleskum på bordet också.
Vilken idiot som helst begriper ju att det kommer bli en precis svinbra fredag. Eller som Martin sa när jag framförde mina (våra) planer: Fy fan så vackert!
Och ja, mycket.
Åh jul, kom till mitt hem! På spåret, kom till min tv!
Ett minus bara: Knopparna på syrenbuskarna i trädgården. I slutet av november?
2011-11-22
Man tager vad man haver.
Personligen kan jag ju tycka att det borde finnas bättre, och kanske framförallt trevligare substitut till napp när man nu inte har den nära till hands än pappas näsa. När jag var liten hade jag kanske fördragit min tumme? Men det är ju jag det.
Det är nya tider nu tydligen.
Om konsten att göda sig själv.
Fika på överbliven födelsedagsfika för tredje dan i rad. Om det hade varit slut nu vore det ju rätt okej, men det finns skamligt många kakor kvar i kylen.
Dessutom lyser spinningpassen med sin frånvaro då jag har en förkylning som ligger och lurar. Jobbar med att sockerchocka bort den.
Dessutom lyser spinningpassen med sin frånvaro då jag har en förkylning som ligger och lurar. Jobbar med att sockerchocka bort den.
Published with Blogger-droid v1.7.4
2011-11-21
En liten anekdot så här på kvällskvisten.
När jag var yngre jobbade jag några år på en vägkrog. Vi var en väldigt fnittrig skara som jobbade där, tämligen unga och alla kompisar med varandra. En väldigt rolig period i mitt liv faktiskt.
Det var många gånger väldigt svårt att hålla sig för skratt och jag minns med fasa den gången då jag stod i kassan, övertrött och dan, och bröt ihop fullständigt av skratt när kunden till min fasa stammade så grovt att han inte fick fram ett ord. Jag kände hur mitt högst ofrivilliga skratt kom smygande och plötsligt så bara kom det. Tårarna rann, jag fick inte fram ett ord och jag var tvungen att lämna kassan för att ta skydd i diskrummet. (Jag är en väldigt snäll människa egentligen, jag har bara väldigt svårt för det där med att inte skratta vid olämpliga tillfällen.)
Ve och fasa vilken jävla service va? Jag rodnar till och med lite nu faktiskt.
Men kul, det hade vi.
I allafall.
En dag under lunchtid när det var kö till toaletterna, potatisen började på att ta slut och stekbordet var överfyllt med hamburgare och jag stod där och slevade upp potatis på lunchtallrikarna som om det inte fanns någon morgondag såg jag honom i kön. Jag nöp min kompis som stod i kassan i benet och väste något i stil med "ptss, seru vem det är eller?" Och just som jag frågat henne det dyker han upp mitt framför oss, beställer sin mat och lämnar fram sitt kort, varpå min kollega ber om hans legitimation. Här säger han på bred göteborska: "det behöver du vella inte, du vet nog vad jag heter ändå?" Min kollega håller med och säger "jo det såklart, Kurt Ohlsson, va?"
Och där skulle man väl kunna säga att det brast för mig. Och för många andra i kön också för den delen. Och min stackars kompis hon var så förlägen att hon ville dö där på stört.
Och Lasse i all ära, men då skulle ni bara veta den gången jag serverade Sean Connery en räkmacka. Joho då. En räkmacka som jag gjort med mina bara händer dessutom. Mycket mallig är jag över detta. Mycket.
Vart jag ville komma med det här det vet jag inte riktigt. Kanske som en lite hyllning till Kur.. förlåt, Lasse Brandeby. (Hoppas den där Biff Lindströmen smakade bra.) Och kanske för att ta tillfället i akt att berätta att jag serverat självaste James Bond en räkmacka.
Det var många gånger väldigt svårt att hålla sig för skratt och jag minns med fasa den gången då jag stod i kassan, övertrött och dan, och bröt ihop fullständigt av skratt när kunden till min fasa stammade så grovt att han inte fick fram ett ord. Jag kände hur mitt högst ofrivilliga skratt kom smygande och plötsligt så bara kom det. Tårarna rann, jag fick inte fram ett ord och jag var tvungen att lämna kassan för att ta skydd i diskrummet. (Jag är en väldigt snäll människa egentligen, jag har bara väldigt svårt för det där med att inte skratta vid olämpliga tillfällen.)
Ve och fasa vilken jävla service va? Jag rodnar till och med lite nu faktiskt.
Men kul, det hade vi.
I allafall.
En dag under lunchtid när det var kö till toaletterna, potatisen började på att ta slut och stekbordet var överfyllt med hamburgare och jag stod där och slevade upp potatis på lunchtallrikarna som om det inte fanns någon morgondag såg jag honom i kön. Jag nöp min kompis som stod i kassan i benet och väste något i stil med "ptss, seru vem det är eller?" Och just som jag frågat henne det dyker han upp mitt framför oss, beställer sin mat och lämnar fram sitt kort, varpå min kollega ber om hans legitimation. Här säger han på bred göteborska: "det behöver du vella inte, du vet nog vad jag heter ändå?" Min kollega håller med och säger "jo det såklart, Kurt Ohlsson, va?"
Och där skulle man väl kunna säga att det brast för mig. Och för många andra i kön också för den delen. Och min stackars kompis hon var så förlägen att hon ville dö där på stört.
Och Lasse i all ära, men då skulle ni bara veta den gången jag serverade Sean Connery en räkmacka. Joho då. En räkmacka som jag gjort med mina bara händer dessutom. Mycket mallig är jag över detta. Mycket.
Vart jag ville komma med det här det vet jag inte riktigt. Kanske som en lite hyllning till Kur.. förlåt, Lasse Brandeby. (Hoppas den där Biff Lindströmen smakade bra.) Och kanske för att ta tillfället i akt att berätta att jag serverat självaste James Bond en räkmacka.
Monday morning.
Det var ju det här med att väcka sovande barn. Det tar emot, det gör det..
Och varför de nu bestämde sig för att vakna kl 06 för att sedan somna om efter 40 minuter i våran säng när det är dags att gå upp nu, det kan man också fråga sig.
God morgon på er, det är måndag med ny vecka och nya tag.
Hey ho, let's go!
Published with Blogger-droid v1.7.4
2011-11-20
20/11
Igår: Kalas
Idag: Kalas
Men först har Kajsa bestämt att vi ska bygga med Duplo och titta på Emil, och det får hon så gärna bestämma för det är hennes dag idag. Idag fyller hon nämligen 2 år.
Grattis på 2-årsdagen, älskade lilla onge!
Idag: Kalas
Men först har Kajsa bestämt att vi ska bygga med Duplo och titta på Emil, och det får hon så gärna bestämma för det är hennes dag idag. Idag fyller hon nämligen 2 år.
Grattis på 2-årsdagen, älskade lilla onge!
2011-11-18
Baka baka liten kaka.
Idag bakar jag kakor efter min mormors gamla kakbok "Sju sorters kakor". Däri står små noteringar i marginalerna och på ena uppslaget hittade jag en nagelfil (?) och ett gammalt tidningsutklipp. Rätt charmigt och gör bakningen ännu roligare när jag kan läsa små korrigeringar som min mormor gjort i recepten.
Published with Blogger-droid v1.7.4
2011-11-17
Ett väldigt långt inlägg om livet och om framtidsplaner, men kanske mest om åldersnoja.
Jo det var såhär; Jag och M satt imorse vid frukostbordet och diskuterade lite ditten och datten, där ibland resor. Vi vill som bekant resa och vi kände att vi måste ha en liten strategi där. Antingen kan vi välja att spara ihop så vi kommer iväg på nån charter en eller så emellanåt, annars så väljer vi att spara till en längre resa - en mer långsiktig plan. Och vi var rätt överens om det senare alternativet. Kanske bila lite i USA, det skulle sitta fint när ungarna blivit stora nog att uppskatta resandet och stora nog att roa sig lite i en bil utan att tjata ihjäl oss om när vi är framme. Det vore ju himla snajsigt på alla sätt och vis faktiskt.
Men så måste vi ju spara. Alltså det gör vi ju redan, det går ju inte ha ett hus utan att lägga undan pengar. Men de där pengarna de är ju till för om nåt skulle hända med kåken. Rätt mycket kan hända med ett hus, allt för mycket. Men hur jävla kul är det att bara spara pengar som är till för eventuella tråkigheter? Inte jättesuperkul va? (Och framförallt så kanske man inte kan hålla på att ta spontanledigt bara såhär mitt i veckan. Men det måste man ju såklart få unna sig. Hmpf..)
Men iallaafall. En långsiktig plan var det ja. Martin sa att om 7 år, då åker vi till USA om sju år är jag...? 40. FYRTIO? Och jag ba: Jag är för fan 35!? Ameh nä vafan. FYRTIO. När M är FYRTIO ska vi till USA. Herregud, då är vi ju inte unga längre.
Vad hände med det där att vara ung för evigt, undrar jag? Dom där "jag vill aldrig bliva stur"-pillrena som Pippi åt. Fick inte jag dem som liten? Inte M heller?
Jag tänker att när man är 35 så ska man ha livet ordnat för sig. Man ska ha hus och barn, tänkte jag skriva, och det har jag ju. Så långt allt bra. Men sen då. Yrke? Och vidare tänker jag att när man är 35 så har man koll på pensionsspar och försäkringar och sånt. Det har inte jag. Och här kommer en jättelång parentes: (Igår ringde en försäljare från ICA-banken och lurade på mig en försäkring typ extra allt. Alla olyckor, vart i världen jag än befann mig, på jobbet eller fritid. Upp till en miljon kronor skulle jag kunna få om jag skadade mig. Om jag trillar av pinn så får min familj 100.000 utan vidare omsvep. Hela kalaset skulle kosta mig 150 kr i månaden. Och jag ba: Visst. Skicka hem pappren bara. Och så sitter jag nu alltså med ännu en försäkring som jag inte klarat av att tacka nej till. För jag tänker alltid att TÄNK OM DET HÄNDER. Pengar läker inga sår vare sig på knän eller i själen, men det är alltid nåt. Och nu är jag alltså så överförsäkrad man bara kan bli. Har ingen aning om alls vad jag är försäkrad för faktiskt. Inte vart jag har försäkringar heller.)
Så alltså, för att bringa ordning på allt sånt, jobb, försäkringar och pensionsspar och allt så skulle det nog krävas en högskoleutbildning allra minst.
Också känner jag mig fortfarande som 20.
Är det okej att känna sig som 20 fortfarande vid 35 års ålder? Okej att lyssna på bajspunk emellanåt?
Jag tycker inte att 35 är någon ålder alls på andra, men på mig själv. Och jaja jag vet att det bara är en siffara. Men man kan väl inte leva ett helt liv i tron om att man är 20 heller. Eller?
Jag tänker liksom inte att man förändras så mycket på 7 år, men det kanske man gör? Jag har såklart gjort det från det att jag var 21 fram till nu, men jag tänker att det där med att förändras trappas liksom av lite ju äldre man blir. Från 21 till 27 hinner man få rätt mycket andra värderingar i livet, livet då var ett helt annat liv mot nu. Men dom kommande 7 åren. Jag kommer fortfarande vara mamma, bo i hus (förhoppningsvis) och jag kan på det hela taget inte se att jag kommer förändras så vidare värst mycket.
Tanken var nu att jag skulle komma på något klokt att skriva så här i sluttampen, något om hur fånigt det är att tänka just sådär som jag gjort. Att det vore ju vettigt om man kunde växa upp nån gång när man har två barn och så, men mitt huvud består mest av gröt just nu så vi avrundar här.
Och är det någon som nu orkat mala igenom hela den här texten så grattis, ni får en medalj!
Men så måste vi ju spara. Alltså det gör vi ju redan, det går ju inte ha ett hus utan att lägga undan pengar. Men de där pengarna de är ju till för om nåt skulle hända med kåken. Rätt mycket kan hända med ett hus, allt för mycket. Men hur jävla kul är det att bara spara pengar som är till för eventuella tråkigheter? Inte jättesuperkul va? (Och framförallt så kanske man inte kan hålla på att ta spontanledigt bara såhär mitt i veckan. Men det måste man ju såklart få unna sig. Hmpf..)
Men iallaafall. En långsiktig plan var det ja. Martin sa att om 7 år, då åker vi till USA om sju år är jag...? 40. FYRTIO? Och jag ba: Jag är för fan 35!? Ameh nä vafan. FYRTIO. När M är FYRTIO ska vi till USA. Herregud, då är vi ju inte unga längre.
Vad hände med det där att vara ung för evigt, undrar jag? Dom där "jag vill aldrig bliva stur"-pillrena som Pippi åt. Fick inte jag dem som liten? Inte M heller?
Jag tänker att när man är 35 så ska man ha livet ordnat för sig. Man ska ha hus och barn, tänkte jag skriva, och det har jag ju. Så långt allt bra. Men sen då. Yrke? Och vidare tänker jag att när man är 35 så har man koll på pensionsspar och försäkringar och sånt. Det har inte jag. Och här kommer en jättelång parentes: (Igår ringde en försäljare från ICA-banken och lurade på mig en försäkring typ extra allt. Alla olyckor, vart i världen jag än befann mig, på jobbet eller fritid. Upp till en miljon kronor skulle jag kunna få om jag skadade mig. Om jag trillar av pinn så får min familj 100.000 utan vidare omsvep. Hela kalaset skulle kosta mig 150 kr i månaden. Och jag ba: Visst. Skicka hem pappren bara. Och så sitter jag nu alltså med ännu en försäkring som jag inte klarat av att tacka nej till. För jag tänker alltid att TÄNK OM DET HÄNDER. Pengar läker inga sår vare sig på knän eller i själen, men det är alltid nåt. Och nu är jag alltså så överförsäkrad man bara kan bli. Har ingen aning om alls vad jag är försäkrad för faktiskt. Inte vart jag har försäkringar heller.)
Så alltså, för att bringa ordning på allt sånt, jobb, försäkringar och pensionsspar och allt så skulle det nog krävas en högskoleutbildning allra minst.
Också känner jag mig fortfarande som 20.
Är det okej att känna sig som 20 fortfarande vid 35 års ålder? Okej att lyssna på bajspunk emellanåt?
Jag tycker inte att 35 är någon ålder alls på andra, men på mig själv. Och jaja jag vet att det bara är en siffara. Men man kan väl inte leva ett helt liv i tron om att man är 20 heller. Eller?
Jag tänker liksom inte att man förändras så mycket på 7 år, men det kanske man gör? Jag har såklart gjort det från det att jag var 21 fram till nu, men jag tänker att det där med att förändras trappas liksom av lite ju äldre man blir. Från 21 till 27 hinner man få rätt mycket andra värderingar i livet, livet då var ett helt annat liv mot nu. Men dom kommande 7 åren. Jag kommer fortfarande vara mamma, bo i hus (förhoppningsvis) och jag kan på det hela taget inte se att jag kommer förändras så vidare värst mycket.
Tanken var nu att jag skulle komma på något klokt att skriva så här i sluttampen, något om hur fånigt det är att tänka just sådär som jag gjort. Att det vore ju vettigt om man kunde växa upp nån gång när man har två barn och så, men mitt huvud består mest av gröt just nu så vi avrundar här.
Och är det någon som nu orkat mala igenom hela den här texten så grattis, ni får en medalj!
Torsdag.
Spontana tankar så här långt på dan:
Det här med flextimmar och kompledigt och sånt, himla bra! Det gjorde så M igår bara sa helt apropå ingenting att han nog skulle ta ledigt idag, vilket i sin tur ledde till långhäng i storsängen och att jag hann handla och förbereda kalas för hela helgen utan att stressa. Så. Jävla. Skönt.
Det här med att ta ut ledighet istället för pengar är något jag alltid jobbat med, och jag är himla glad över att M också resonerar att ledig tid är betydligt mer värt än pengar, även om ekonomin med nyköpt hus och föräldraledigt inte är sådär överdrivet mycket att hurra över.
Nu har jag egentligen alltid varit sån, föredragit ledigt framför pengar. När jag jobbat in (när jag jobbade så jag kunde alltså) tillräckligt med tid eller tjänat in röda dagar eller så, så var jag snabb med att ta ut pengarna i ledighet istället. Tyvärr går det ju inte så mycket hand i hand det där, ledigt ger inga pengar och då finns det ju inte direkt något man kan göra. Allt kostar pengar, mer eller mindre. Men det är det som är så fint nu att man får ut så mycket av att vara ledig även utan pengar, för att umgås hela familjen, mysa i sängen, gå promenader och bara vara, det kostar inte en krona. Och jag tänker lite att det är bäst att passa på när tid ges. Om ett år eller så är det ganska svårt att klaffa ihop lediga spontana dagar mitt i veckan när bägge jobbar, och helgerna är ju som vi alla vet alldeles för korta.
Idag har jag också lärt mig att pumpa luft i bilen. Nu kan jag både pumpa däck, kolla olja, fylla på spolarvätska, konstatera om bilen gått varm (och vad man gör då) samt tanka. Herregud, vilka kunskaper jag beitter, visst? Tänker att jag borde få jobb på vilken bilverkstad som helt..
Jag har också hunnit förundras över att vi satt vid frukosten och planerade framtiden 7 år framåt. Det slog oss att om sju år är M 40 och jag 35. Vi slutade att planera då, de siffrorna kändes rätt svindlande. Mer om det i ett annat inlägg.
Det här med flextimmar och kompledigt och sånt, himla bra! Det gjorde så M igår bara sa helt apropå ingenting att han nog skulle ta ledigt idag, vilket i sin tur ledde till långhäng i storsängen och att jag hann handla och förbereda kalas för hela helgen utan att stressa. Så. Jävla. Skönt.
Det här med att ta ut ledighet istället för pengar är något jag alltid jobbat med, och jag är himla glad över att M också resonerar att ledig tid är betydligt mer värt än pengar, även om ekonomin med nyköpt hus och föräldraledigt inte är sådär överdrivet mycket att hurra över.
Nu har jag egentligen alltid varit sån, föredragit ledigt framför pengar. När jag jobbat in (när jag jobbade så jag kunde alltså) tillräckligt med tid eller tjänat in röda dagar eller så, så var jag snabb med att ta ut pengarna i ledighet istället. Tyvärr går det ju inte så mycket hand i hand det där, ledigt ger inga pengar och då finns det ju inte direkt något man kan göra. Allt kostar pengar, mer eller mindre. Men det är det som är så fint nu att man får ut så mycket av att vara ledig även utan pengar, för att umgås hela familjen, mysa i sängen, gå promenader och bara vara, det kostar inte en krona. Och jag tänker lite att det är bäst att passa på när tid ges. Om ett år eller så är det ganska svårt att klaffa ihop lediga spontana dagar mitt i veckan när bägge jobbar, och helgerna är ju som vi alla vet alldeles för korta.
Idag har jag också lärt mig att pumpa luft i bilen. Nu kan jag både pumpa däck, kolla olja, fylla på spolarvätska, konstatera om bilen gått varm (och vad man gör då) samt tanka. Herregud, vilka kunskaper jag beitter, visst? Tänker att jag borde få jobb på vilken bilverkstad som helt..
Jag har också hunnit förundras över att vi satt vid frukosten och planerade framtiden 7 år framåt. Det slog oss att om sju år är M 40 och jag 35. Vi slutade att planera då, de siffrorna kändes rätt svindlande. Mer om det i ett annat inlägg.
2011-11-16
Låt oss tala om snöskyfflar.
Jag bekymrar mig nämligen en del över dem faktiskt. Jo det gör jag. Jag menar, varje år läser man ju om rikspuckon som gnäller över att snöskyfflarna är slut i butikerna så snart himlen spottar ut sig metervis med snö. Och jag sällar mig alltid till den skaran som suckar högljutt över dessa människor som inte riktigt har begripit sig på att vi faktiskt bor i Sverige och att det hör och häpna även snöar en del här, i landet i norr. Att man då inte har kunnat vara så förutseende att man inte köpt en jävla snöskyffel när tid fanns, när de fortfarande fanns i butiker, har jag alltid tyckt är rätt märkligt.
Fram tills nu.
Nu oroar jag mig lite över att vi ska vakna en morgon väldigt snart och upptäcka att oh fan, det har snöat! Snöat så inibomben mycket att vi knappt tar oss ut till bilen. För nej, vi har inte köpt någon snöskyffel än, men jag tänker tanken varje gång jag går in i en affär och ser en sån där skyffel, att vi måste köpa en jävla skyffel nån gång. Men det blir aldrig av. För herregud så tråkigt att köpa nåt man inte ens vet om man kommer ha användning för eller ej.
Jag tänker att jag kanske kommer vara ett av de offer som låter sig intervjuas av tv4för att argt förkunna om hur förjävligt det är att butikerna inte kan ta hem ordentligt med snöskyfflar när dom vet att det kommer snö här i Sverige om vintrarna och att folk faktiskt behöver dom som mest nu.
Och ja, skyfflar har vi pratat om i det här inlägget, om någon nu har missat det. Snöskyffel, dagens ord.
Fram tills nu.
Nu oroar jag mig lite över att vi ska vakna en morgon väldigt snart och upptäcka att oh fan, det har snöat! Snöat så inibomben mycket att vi knappt tar oss ut till bilen. För nej, vi har inte köpt någon snöskyffel än, men jag tänker tanken varje gång jag går in i en affär och ser en sån där skyffel, att vi måste köpa en jävla skyffel nån gång. Men det blir aldrig av. För herregud så tråkigt att köpa nåt man inte ens vet om man kommer ha användning för eller ej.
Jag tänker att jag kanske kommer vara ett av de offer som låter sig intervjuas av tv4för att argt förkunna om hur förjävligt det är att butikerna inte kan ta hem ordentligt med snöskyfflar när dom vet att det kommer snö här i Sverige om vintrarna och att folk faktiskt behöver dom som mest nu.
Och ja, skyfflar har vi pratat om i det här inlägget, om någon nu har missat det. Snöskyffel, dagens ord.
Sån dag idag.
Jag väntar på att det ska komma nåt produktivt ur den här dan. Att det är jag själv som måste dra igång det där produktiva glömmer jag bort gång på gång.
Jag suckade när jag klädde på ungarna för att skjutsa K till dagis. Jag suckade när vi kom hem och grannen ringde på dörren. Jag suckade när jag slängde ett öga på frukostdisken.
Struntade i den och gick och la mig hos Vidar i sängen, ställde klockan utifall att. Det där utifall att visade sig vara ett smart drag, halv tolv väcktes jag av klockan och jag suckade när jag klädde på V för att hämta syrran. Suckade när jag fick bära in en sovande Kajsa och lägga henne i sängen.
Nu är nu och jag tänker att jag borde passa på att greja lite inför det stundande 2-årskalaset och kanske ringa de där två viktiga samtalen. Åtminstone borde jag hoppa in i duschen eller iallafall byta min nerkräkta tröja, men inte ens det tar jag mig för. Jag sätter mig här istället och kommer på att den förra husägaren snart kommer hit för att, som det hette "låna hem räkneskapspärmen för att kopiera ett papper till deklarationen" när han (dom?) i själva verket under natten garanterat har anlagt en giraffhals för att kunna se om vi ändrat nåt, och i så fall vad? Innerst inne hoppas de på att jag ska bjuda in dem och visa runt. Men eftersom hela jag dagen till ära är en enda stor suck så kommer jag stå beredd med pärmen i handen och hoppas på att V skriker så jag kan skylla på att han måste få mat. Tycker att det här borde vara ett avslutat kapitel för dem, att de borde gå vidare och låta oss vara i fred här i VÅRAT HUS. Men nej, tydligen resonerar de inte inte så.
Suck.
Suck.
Suck.
Jag suckade när jag klädde på ungarna för att skjutsa K till dagis. Jag suckade när vi kom hem och grannen ringde på dörren. Jag suckade när jag slängde ett öga på frukostdisken.
Struntade i den och gick och la mig hos Vidar i sängen, ställde klockan utifall att. Det där utifall att visade sig vara ett smart drag, halv tolv väcktes jag av klockan och jag suckade när jag klädde på V för att hämta syrran. Suckade när jag fick bära in en sovande Kajsa och lägga henne i sängen.
Nu är nu och jag tänker att jag borde passa på att greja lite inför det stundande 2-årskalaset och kanske ringa de där två viktiga samtalen. Åtminstone borde jag hoppa in i duschen eller iallafall byta min nerkräkta tröja, men inte ens det tar jag mig för. Jag sätter mig här istället och kommer på att den förra husägaren snart kommer hit för att, som det hette "låna hem räkneskapspärmen för att kopiera ett papper till deklarationen" när han (dom?) i själva verket under natten garanterat har anlagt en giraffhals för att kunna se om vi ändrat nåt, och i så fall vad? Innerst inne hoppas de på att jag ska bjuda in dem och visa runt. Men eftersom hela jag dagen till ära är en enda stor suck så kommer jag stå beredd med pärmen i handen och hoppas på att V skriker så jag kan skylla på att han måste få mat. Tycker att det här borde vara ett avslutat kapitel för dem, att de borde gå vidare och låta oss vara i fred här i VÅRAT HUS. Men nej, tydligen resonerar de inte inte så.
Suck.
Suck.
Suck.
2011-11-15
Fin höstdag i bilder.
Vi hängde ett tag lekparken, där gungades det så det stod härliga till. "Meeja mamma MEEEJA!" Skrek hon. Och så skulle vi sjunga också, Imse vimse spindel tio gånger ungefär. Min skönsång lockade till min stora förfäran fram några leenden hos rastande hundägare. 
Lillebror hade det bra där han låg i vagnen.
Nere vid sjön var det himla vackert, men ack så kallt.
Sjukt nöjd över att vi har det så fint i området.
Hemma i köksfönstret står en tapper pelargon som snart ska få flytta ner till källaren för att överleva vintern.
Utsikten från middagsbordet. Fint som snus.
I väntan på fadern.
Slapp eftermiddag i soffan efter ett par timmar i friska luften. Vad som är på teven? Emil såklart. Och ja, Kajsa älskar sin mössa och här hemma anses det inte vara så hemskt farligt att bära mössa inomhus. (Eller så handlar det bara om att välja sina konflikter.)
Published with Blogger-droid v1.7.4
Man vet aldrig vart man kan hitta vad.
Vidars ena nappflaska är borta och jag ägnade rätt gott om tid åt att försöka hitta den igår kväll. Jag letade i garderober, kylskåp, under soffa, i barnvagn, i sängen, i byrån, i den tomma sypallen, i badkaret. Ja överallt där en fantasifull 2-åring kan tänkas lägga en nappflaska. (Alternativt var en förvirrad morsa kan tänkas ställa den.)
När jag letat överallt och lite till så kom jag mig för att kika ner på skohyllan. Och där. I min ena känga skymtade jag något grönt kunde tänkas vara V:s nappflaska, men det var det inte.
Istället hittade jag inte mindre än sju nappar och en mössa nedtryckta i skon. (Att placera sina bästa ägodelar bortsett från Skinky i en illaluktande känga kan ju helt klart vara det sämsta draget någonsin om man frågar mig.)
Men nån nappflaska, nej den hittade jag aldrig. När jag frågade Kajsa imorse om hon sett till den fnissade hon hysteriskt och gav mig en pillemarisk blick som jag inte riktigt vet hur jag ska tolka?
Ingen kan påstå att livet med en 2-åring i hemmet är tråkigt. Stundtals jävligt jobbigt, men aldrig tråkigt. Däremot rätt spännande, man vet liksom aldrig vad man ska mötas av när man stoppar ner foten i skon..
När jag letat överallt och lite till så kom jag mig för att kika ner på skohyllan. Och där. I min ena känga skymtade jag något grönt kunde tänkas vara V:s nappflaska, men det var det inte.
Istället hittade jag inte mindre än sju nappar och en mössa nedtryckta i skon. (Att placera sina bästa ägodelar bortsett från Skinky i en illaluktande känga kan ju helt klart vara det sämsta draget någonsin om man frågar mig.)
Men nån nappflaska, nej den hittade jag aldrig. När jag frågade Kajsa imorse om hon sett till den fnissade hon hysteriskt och gav mig en pillemarisk blick som jag inte riktigt vet hur jag ska tolka?
Ingen kan påstå att livet med en 2-åring i hemmet är tråkigt. Stundtals jävligt jobbigt, men aldrig tråkigt. Däremot rätt spännande, man vet liksom aldrig vad man ska mötas av när man stoppar ner foten i skon..
Published with Blogger-droid v1.7.4
2011-11-14
Funderingar kring 15-timmarsveckor på dagis, del 2.
För ett par månader sedan skrev jag om mina funderingar kring 15-timmarsveckor på dagis.
Imorse när jag vaknade 07:15 av väckarklockan, tittade ut och såg kylan med all sin frost och med vetskapen om att bägge ungarna förmodligen kommer sova i ytterligare två timmar, (ja det är sant, de senaste dagarna har de fattat hur skönt det är att sova. Magiskt!) ja då tänkte jag inte riktigt lika positivt om de där timmarna.
Snarare tänkte jag fy fan, det här är så jävla korkat att det inte går att likna vid något annat! Väcka två ungar, stressa i oss frukost, bylsa på ytterkläder under protester, gå ut och skrapa rutor på bilen och åka till dagis. Bara för att Kajsa ska få leka i tre timmar. IDIOTISKT! Samt att herregud, ungen kommer få gå så mycket på dagis när både jag och M jobbar, och då MÅSTE hon verkligen dit. Vore det inte skönare att vara hemma och njuta av den lediga tiden? Ha möjlighet att skrota runt i pyjamas, slötitta lite på teve för att sedan gå till lekparken en sväng?
Samtidigt trängs de där tankarna med mina tidigare värderingar. Jag tycker det är viktigt att Kajsa får komma iväg och träffa andra barn i hennes ålder. Få leka, bråka lite, lära sig att dela med sig. Viktigt för mig att få lite kvalitetstid med Vidar. Viktigt för Vidar att få några timmar av min fulla uppmärksamhet, den där odelade uppmärksamheten som Kajsa alltid fick innan V kom.
Men alltså, det är så jävla svårt. Jag har kommit till ett läge där jag inte vet varken ut eller in. Dagis eller inte dagis?
Men innan vi bestämmer något i den frågan ska jag ringa förskoleledningen och tigga och be om 5 timmar tre gånger i veckan istället för nu, 3,5 timmar fyra dagar i veckan.
Imorse när jag vaknade 07:15 av väckarklockan, tittade ut och såg kylan med all sin frost och med vetskapen om att bägge ungarna förmodligen kommer sova i ytterligare två timmar, (ja det är sant, de senaste dagarna har de fattat hur skönt det är att sova. Magiskt!) ja då tänkte jag inte riktigt lika positivt om de där timmarna.
Snarare tänkte jag fy fan, det här är så jävla korkat att det inte går att likna vid något annat! Väcka två ungar, stressa i oss frukost, bylsa på ytterkläder under protester, gå ut och skrapa rutor på bilen och åka till dagis. Bara för att Kajsa ska få leka i tre timmar. IDIOTISKT! Samt att herregud, ungen kommer få gå så mycket på dagis när både jag och M jobbar, och då MÅSTE hon verkligen dit. Vore det inte skönare att vara hemma och njuta av den lediga tiden? Ha möjlighet att skrota runt i pyjamas, slötitta lite på teve för att sedan gå till lekparken en sväng?
Samtidigt trängs de där tankarna med mina tidigare värderingar. Jag tycker det är viktigt att Kajsa får komma iväg och träffa andra barn i hennes ålder. Få leka, bråka lite, lära sig att dela med sig. Viktigt för mig att få lite kvalitetstid med Vidar. Viktigt för Vidar att få några timmar av min fulla uppmärksamhet, den där odelade uppmärksamheten som Kajsa alltid fick innan V kom.
Men alltså, det är så jävla svårt. Jag har kommit till ett läge där jag inte vet varken ut eller in. Dagis eller inte dagis?
Men innan vi bestämmer något i den frågan ska jag ringa förskoleledningen och tigga och be om 5 timmar tre gånger i veckan istället för nu, 3,5 timmar fyra dagar i veckan.
2011-11-13
Vad blev det för mat?
Tack för alla fina middagstips!
Det var många som tyckte thaimat var en bra idé, det gjorde jag också men M avskyr kokosmjölk. (Svintråkig, jag vet.) Jag var inne på tapas, som vi bägge älskar men aldrig gjort själva, dock var det lite kort om tid för att planera alla smårätter.
Jag tog fasta på det där att göra som vanligt fast med Oatlys produkter. Det blev fylld köttfärslimpa med bacon och Västerbottenost (hårdost gick tydligen) och ugnsrostade rotfrukter med trattkantarellssås till. Blev en klar hit och mycket uppskattat. Till efterrätt fick det bli det här receptet som Helena tipsade om, även det blev ruskigt gott och slank ner lätt även fast magen var full. (Tusen tack! Den där laxen med nudelsalladen låter också sjukt gott och ska definitivt testas.)
Nu är vi glada och nöjda samt har ett välstädat hem som är dammsuget in i minsta vrå då vår vän är kattallergiker. Så himla bra, då kan jag ägna måndagen åt roligare saker än att städa.
Hoppas ni haft en lika fin helg som jag haft! Så här social som jag varit de senaste fyra dagarna har jag nog inte varit på det senaste halvåret sammanslaget. Mycket, mycket fint.
Nu ska jag försöka övertala min snubbe att kolla på nån serie med mig, men med tanke på att han just fått det senaste Zelda till Wii:t så är det väl föga troligt. Kanske om några veckor eller så..
Det var många som tyckte thaimat var en bra idé, det gjorde jag också men M avskyr kokosmjölk. (Svintråkig, jag vet.) Jag var inne på tapas, som vi bägge älskar men aldrig gjort själva, dock var det lite kort om tid för att planera alla smårätter.
Jag tog fasta på det där att göra som vanligt fast med Oatlys produkter. Det blev fylld köttfärslimpa med bacon och Västerbottenost (hårdost gick tydligen) och ugnsrostade rotfrukter med trattkantarellssås till. Blev en klar hit och mycket uppskattat. Till efterrätt fick det bli det här receptet som Helena tipsade om, även det blev ruskigt gott och slank ner lätt även fast magen var full. (Tusen tack! Den där laxen med nudelsalladen låter också sjukt gott och ska definitivt testas.)
Nu är vi glada och nöjda samt har ett välstädat hem som är dammsuget in i minsta vrå då vår vän är kattallergiker. Så himla bra, då kan jag ägna måndagen åt roligare saker än att städa.
Hoppas ni haft en lika fin helg som jag haft! Så här social som jag varit de senaste fyra dagarna har jag nog inte varit på det senaste halvåret sammanslaget. Mycket, mycket fint.
Nu ska jag försöka övertala min snubbe att kolla på nån serie med mig, men med tanke på att han just fått det senaste Zelda till Wii:t så är det väl föga troligt. Kanske om några veckor eller så..
2011-11-12
Jag behöver er akuta hjälp här!
Det kan ha varit så att jag i torsdags preliminärbokade en söndagsmiddagsdejt här hemma (Alltså imorgon. Det här med planering är något vi inte riktigt begriper oss på, tydligen. Eller så vill jag bara slå ett slag för den där spontaniteten.) med en kompis och hans nya tjej. Idag spikades den där middagen och stressen (positiv dock) är ett faktum. I vanliga fall hade jag haft rätt svårt att bestämma vad vi ska bjucka på. Nu kan jag omöjligt komma på något. Dessutom tål hon ingenting med mjölkprotein i. Hur gör man då? Undrar jag. Oatlys havreprodukter? Blir det bra att laga mat på dem?
Vi har aldrig träffat den här tjejen vilket bara det gör mig lite nervös, också ska jag briljera med mat jag aldrig lagar annars. Vill ju gärna imponera lite liksom.
Se så, kom med tips nu! Och google har jag såklart konsulterat, men då hamnar jag bara på massa familjeforum där tips utan mjölkprotein blir typ blodpudding.
Och efterrätt också ja, måste ju för tusan göra efterrätt också! Inser att det kanske blir ännu svårare..
Vi har aldrig träffat den här tjejen vilket bara det gör mig lite nervös, också ska jag briljera med mat jag aldrig lagar annars. Vill ju gärna imponera lite liksom.
Se så, kom med tips nu! Och google har jag såklart konsulterat, men då hamnar jag bara på massa familjeforum där tips utan mjölkprotein blir typ blodpudding.
Och efterrätt också ja, måste ju för tusan göra efterrätt också! Inser att det kanske blir ännu svårare..
Hej fartdårar och annat patrask, jag hatar er!
Alltså det här att köra bil långt (eller okej, 4 mil enkel väg ungefär på motorväg) själv, med två barn i bilen är inget jag föredrar. Verkligen inte faktiskt. Speciellt inte under sådana förhållanden som det var nu, på väg hem från barnkalaset.
Det var mörkt, fruktansvärt dimmigt och halt. Eller ja halt och halt vet jag inte, men jag får anta det eftersom jag såg två bilar som var ute och saltade. Jag körde hur som helst så pass sakta att jag aldrig behövde ta reda på det. Men alltså, folk som inte har trafikvett, jag blir tokig! Kör som blådårar trots ovan nämnda väderförhållanden, som gör idiotiska omkörningar och mötande bilar som vägrar blända av vid möte.
Jag satt på helspänn där bakom ratten, livrädd för vad närmsta bilist skulle hitta på. För det är ju så, jag är säker på min egen bilkörning, har haft körkort i tio år och kört både ofta och långt. Jag anpassar hastigheten efter väg (och väder) och jag litar på min omdömesförmåga. Men inte på andras. Får liksom frossbrytningar när jag tänker på långtradaren som blåste om i 90 knyck precis innan avsmalningen i dimma, eventuell halka och kolmörker. (Jag körde i typ 70 på 90-väg så det var ju inte jättemycket han vann på det liksom.)
JAG HAR FÖR FAN TVÅ UNGAR I BILEN!
Det var nog allt. Var bara tvungen att avreagera mig lite, samt lugna mina nerver.
Det var mörkt, fruktansvärt dimmigt och halt. Eller ja halt och halt vet jag inte, men jag får anta det eftersom jag såg två bilar som var ute och saltade. Jag körde hur som helst så pass sakta att jag aldrig behövde ta reda på det. Men alltså, folk som inte har trafikvett, jag blir tokig! Kör som blådårar trots ovan nämnda väderförhållanden, som gör idiotiska omkörningar och mötande bilar som vägrar blända av vid möte.
Jag satt på helspänn där bakom ratten, livrädd för vad närmsta bilist skulle hitta på. För det är ju så, jag är säker på min egen bilkörning, har haft körkort i tio år och kört både ofta och långt. Jag anpassar hastigheten efter väg (och väder) och jag litar på min omdömesförmåga. Men inte på andras. Får liksom frossbrytningar när jag tänker på långtradaren som blåste om i 90 knyck precis innan avsmalningen i dimma, eventuell halka och kolmörker. (Jag körde i typ 70 på 90-väg så det var ju inte jättemycket han vann på det liksom.)
JAG HAR FÖR FAN TVÅ UNGAR I BILEN!
Det var nog allt. Var bara tvungen att avreagera mig lite, samt lugna mina nerver.
2011-11-11
Göd mig!
Det enda jag vill göra idag är typ att äta. Allt vill jag äta. Kakor. Glass. Chips med dip. Mat, och helst flottig sådan.
Tur är väl att vi inte har något av det hemma och att M har bilen till jobbet. Men när han kommer hem är det nog jag som åker iväg för att inhandla i allafall lite fredagsgotter. Kanske en potatisgratäng med något gott kött till middag. Eller fredagsmysets paradrätt, tacos. Eller en ädelostpaj kanske.
Åh, alla dessa val..
Tur är väl att vi inte har något av det hemma och att M har bilen till jobbet. Men när han kommer hem är det nog jag som åker iväg för att inhandla i allafall lite fredagsgotter. Kanske en potatisgratäng med något gott kött till middag. Eller fredagsmysets paradrätt, tacos. Eller en ädelostpaj kanske.
Åh, alla dessa val..
Hujedamej.
01:30. Det var då jag klev innanför dörren inatt. Joråsåatte. Lite segt idag, det är det. Men vad gör väl det när man hade en alldeles förträfflig kväll med allt det där jag så gärna ville ha och behövde. Och musiken var sjukt bra. Sjuhukt bra.
Kvällen var sjuhukt bra!
Och det där jättegråa vädret som är utanför fönstret - hurra! Säger jag om det. Känns liksom lite mer okejat med soffmys då..
Hälsningar
/nöjd_tjej_83
Kvällen var sjuhukt bra!
Och det där jättegråa vädret som är utanför fönstret - hurra! Säger jag om det. Känns liksom lite mer okejat med soffmys då..
Hälsningar
/nöjd_tjej_83
Published with Blogger-droid v1.7.4
2011-11-10
Peppen!
Okej, jag drar nu! Håll tummarna för att jag kommer ihåg hur man för sig bland folk och så.
Ser nu att jag glömt nagellack. Fan.
Published with Blogger-droid v1.7.4
Storasyster fixar biffen!
Var inne på toa och såklart började V att skrika där han satt i sin babysitter i köket. (Vilbajsens tid är sedan länge förbi.) När jag stressat färdigt hör jag att han tystnat, kommer ut och får se det här; Tre salvatuber och ett stycke Stinky - allt vad en bebis behöver tydligen. Om man frågar Kajsa.
Published with Blogger-droid v1.7.4
2011-11-09
Konsten att skriva ett äckligt positivt inlägg i 7 äckligt positiva punkter och med en massa parenteser.
* Lillkotten sov imorse till 09:30 och storkotten till 10:15. Jag upprepar, Tio och femton! (Har aldrig någonsin hänt, men jag antar att förra veckans bristfälliga sömn gjort inverkan även på de små.)
* Kajsas pannkaksätande.
* Min kille kom hem efter jobbet med en bukett blommor till mig! Med ett litet apgölligt kort i.(Helt apropå ingenting och utan att jag ens hintat om att det vore på tiden.)
* Jag åkte bil alldeles ensam och spelade svinbra musik på jättejättehög volym. Kan också hända att jag sjöng med till musiken fasligt högt.
* Jag gick på stan också alldeles själv och hittade inte mindre än ett par tights, ett par byxor och en klänning.
* Hade ett långt och innerligt telefonsamtal i lugn och ro med en vän. (Jag pratar liksom aldrig i telefon längre, inte sådär länge ni vet, om allt och ingentig. Förr var jag mycket bättre att spontanringa när jag kände för att prata av mig, men nu. Nej, det blir inte av.)
* Imorgon är dagen då min önskan om öl i immiga glas blir sann. Då ska den här gråa morsan dressa upp sig, smeta på läppstift och fixa frillan för att bege sig in till stan, gå på Calidus releasfest och hänga med fint folk. (Och ja, just releasfest är viktigt att få med, ty det låter lite tufft så där.)
Om man lägger ihop det här inlägget med de tre senaste är det nog lätt att tro att min blogg blivit hackad eller så med tanke på den väldigt positiva tonen i dem, men jag lovar, det är jag som skrivit. Lovar och svär!
Och vet ni, på vägen hem från stan, när det riktigt bubblade av glädje i mig så tänkte jag att jag nog borde köra i en 50 km/tim för att slippa typ fronta med en långtradare som jag var rätt övertygad om att göra eftersom livet just nu är för jävla fint. Men så tänkte jag vidare att efter förra veckans misär så kan jag väl tycka att jag förtjänar att ha lite flyt. Och ser man ett steg längre så är det ju inte några överdådliga saker det handlar om. En blomma, lite nya kläder och några öl med vänner - rätt mycket vardagliga grejer liksom.
Det är nog lite som man säger ändå, att man måste må dåligt för att uppskatta de små sakerna i livet. (Hej kliché!)
* Kajsas pannkaksätande.
* Min kille kom hem efter jobbet med en bukett blommor till mig! Med ett litet apgölligt kort i.(Helt apropå ingenting och utan att jag ens hintat om att det vore på tiden.)
* Jag åkte bil alldeles ensam och spelade svinbra musik på jättejättehög volym. Kan också hända att jag sjöng med till musiken fasligt högt.
* Jag gick på stan också alldeles själv och hittade inte mindre än ett par tights, ett par byxor och en klänning.
* Hade ett långt och innerligt telefonsamtal i lugn och ro med en vän. (Jag pratar liksom aldrig i telefon längre, inte sådär länge ni vet, om allt och ingentig. Förr var jag mycket bättre att spontanringa när jag kände för att prata av mig, men nu. Nej, det blir inte av.)
* Imorgon är dagen då min önskan om öl i immiga glas blir sann. Då ska den här gråa morsan dressa upp sig, smeta på läppstift och fixa frillan för att bege sig in till stan, gå på Calidus releasfest och hänga med fint folk. (Och ja, just releasfest är viktigt att få med, ty det låter lite tufft så där.)
Om man lägger ihop det här inlägget med de tre senaste är det nog lätt att tro att min blogg blivit hackad eller så med tanke på den väldigt positiva tonen i dem, men jag lovar, det är jag som skrivit. Lovar och svär!
Och vet ni, på vägen hem från stan, när det riktigt bubblade av glädje i mig så tänkte jag att jag nog borde köra i en 50 km/tim för att slippa typ fronta med en långtradare som jag var rätt övertygad om att göra eftersom livet just nu är för jävla fint. Men så tänkte jag vidare att efter förra veckans misär så kan jag väl tycka att jag förtjänar att ha lite flyt. Och ser man ett steg längre så är det ju inte några överdådliga saker det handlar om. En blomma, lite nya kläder och några öl med vänner - rätt mycket vardagliga grejer liksom.
Det är nog lite som man säger ändå, att man måste må dåligt för att uppskatta de små sakerna i livet. (Hej kliché!)
Pannkaka pannkaka, ge mig mera pannkaka.
Efter en veckas självsvält är det sannerligen en fröjd att se hur stora barnet formligen trycker i sig fyra pannkakor på raken med en glädje av sällan skådat slag.
Published with Blogger-droid v1.7.4
2011-11-08
Dessutom..
har jag hunnit duscha, sminka mig, bakat en kaka till lekdejten i eftermiddag samt damma. Allt medan kottarna sov. Samtidigt.
Gud hör bön.
Nu har jag en pruttade bebis i famnen som varje gång det låter prutt från rumpan ler med hela ansiktet.
Det här tenderar att bli en hemskt bra dag det här!
Gud hör bön.
Nu har jag en pruttade bebis i famnen som varje gång det låter prutt från rumpan ler med hela ansiktet.
Det här tenderar att bli en hemskt bra dag det här!
Published with Blogger-droid v1.7.4
Men god morgon, GOD morgon!
8,5 timmar. ÅTTA. OCH. EN. HALV! Det är som att ha hela kroppen full med bomull det här. Blev inte ens sur när brandskydds-snubben kom en halvtimme för tidigt och jag fick öppna i Stig Helmerfrippa och skotskrutig frottémorgonrock. (Hello sexy!)
Samma kväll som vi införde rutiner bestämde sig ungarna för att vakna samtidigt, varpå alla var i sina sängar igen 30 minuter senare.
Jag upprepar; 8,5 timmar - det är mer än jag sov på hela förra veckan.
Nu hoppas jag bara att Kajsa ska sluta upp med att vakna om nätterna, eller snarare att hennes hosta ska sluta bråka.
Det var allt för mig.
Ha en fin dag hörni!
Samma kväll som vi införde rutiner bestämde sig ungarna för att vakna samtidigt, varpå alla var i sina sängar igen 30 minuter senare.
Jag upprepar; 8,5 timmar - det är mer än jag sov på hela förra veckan.
Nu hoppas jag bara att Kajsa ska sluta upp med att vakna om nätterna, eller snarare att hennes hosta ska sluta bråka.
Det var allt för mig.
Ha en fin dag hörni!
Published with Blogger-droid v1.7.4
2011-11-07
Rutiner för de vuxna i huset.
Vi kan inte hålla på så här längre - sitta uppe bara för att passa på att göra än det ena än det andra.
Inatt kollade jag på klockan 01:30 för sista gången, och okej att det inte var så dags jag gick och la mig, det gjorde jag väl runt tolvsnåret ungefär, men med min osamarbetsvilliga kropp så säger det sig ju självt att det tar ett tag innan jag nu lyckas somna. Och när jag väl gör det, ja då kan ni ju lista ut själva vad som händer.
Alltså är det följande regler som gäller här hemma nu:
Kajsa i säng senast kl. 20.
Därefter soffhäng med nån serie eller datoranvändning fram till 22 ungefär, då är det dags för sängen och tid för en stunds läsande. Den där sänglampan som aldrig är släkt nu mera ska släckas senast kl 23.
På så sätt borde jag ha kommit till ro och förhoppningsvis också somnat innan midnatt.
Regler för vuxna tänker ni, vilket trams!
Men jo, så är det när man är ett litet barn i en vuxens kropp och inte alls tycker om att gå och lägga sig och som inte alls begriper sig på sitt eget bästa.
Klockan 19:55 stod Kajsa med fötterna på spjälsängen, för allra första gången redo att klättra ner i den själv. Fjärde avsnittet The Walking dead på väg och ja, det ser på det hela taget ut som första kvällen med regler kommer att gå vägen.
Jakten på sömn kan börja!
Inatt kollade jag på klockan 01:30 för sista gången, och okej att det inte var så dags jag gick och la mig, det gjorde jag väl runt tolvsnåret ungefär, men med min osamarbetsvilliga kropp så säger det sig ju självt att det tar ett tag innan jag nu lyckas somna. Och när jag väl gör det, ja då kan ni ju lista ut själva vad som händer.
Alltså är det följande regler som gäller här hemma nu:
Kajsa i säng senast kl. 20.
Därefter soffhäng med nån serie eller datoranvändning fram till 22 ungefär, då är det dags för sängen och tid för en stunds läsande. Den där sänglampan som aldrig är släkt nu mera ska släckas senast kl 23.
På så sätt borde jag ha kommit till ro och förhoppningsvis också somnat innan midnatt.
Regler för vuxna tänker ni, vilket trams!
Men jo, så är det när man är ett litet barn i en vuxens kropp och inte alls tycker om att gå och lägga sig och som inte alls begriper sig på sitt eget bästa.
Klockan 19:55 stod Kajsa med fötterna på spjälsängen, för allra första gången redo att klättra ner i den själv. Fjärde avsnittet The Walking dead på väg och ja, det ser på det hela taget ut som första kvällen med regler kommer att gå vägen.
Jakten på sömn kan börja!
Sov ni bara, gör det.
Jag tappade just hoppet om att någonsin få sova igen.
Jag la Kajsa att vila, Kajsa vilade. Sen la jag mig och Vidar i sängen för att också vila. Lagom till att Vidar kommit till ro och just skulle somna kom kliet i halsen tillbaka och jag var tvungen att hosta, varpå Vidar såklart sprattlade till och vi fick börja om hela proceduren igen.
När Vidar somnat, ja då hade det visst gått en timme och dags för storasyster att vakna.
Igår skrev jag på facebook: "Idag ägnar sig visst hela familjen åt att sova, himla fint då det är något vi inte gjort på en vecka eller så."
Herregud som jag ljög!
Alla sov naturligtvis utom jag. Det här med samarbetet mellan kropp och huvud funkar liksom inget vidare så när jag väl får sova, ja då sänder tydligen hjärnan några signaler till kroppen som säger att "nu du, spring så fort du kan för snart kommer sömnen och tar dig!" Och då är det så klart stört omöjligt att komma till ro.
Nu får jag väl istället göra sånt som en hemmafru bör göra, typ koka linssoppa och baka saffransskorpor och sånt.
Ja så får det bli. Sova får jag väl göra när kottarna blivit tonåringar.
Jag la Kajsa att vila, Kajsa vilade. Sen la jag mig och Vidar i sängen för att också vila. Lagom till att Vidar kommit till ro och just skulle somna kom kliet i halsen tillbaka och jag var tvungen att hosta, varpå Vidar såklart sprattlade till och vi fick börja om hela proceduren igen.
När Vidar somnat, ja då hade det visst gått en timme och dags för storasyster att vakna.
Igår skrev jag på facebook: "Idag ägnar sig visst hela familjen åt att sova, himla fint då det är något vi inte gjort på en vecka eller så."
Herregud som jag ljög!
Alla sov naturligtvis utom jag. Det här med samarbetet mellan kropp och huvud funkar liksom inget vidare så när jag väl får sova, ja då sänder tydligen hjärnan några signaler till kroppen som säger att "nu du, spring så fort du kan för snart kommer sömnen och tar dig!" Och då är det så klart stört omöjligt att komma till ro.
Nu får jag väl istället göra sånt som en hemmafru bör göra, typ koka linssoppa och baka saffransskorpor och sånt.
Ja så får det bli. Sova får jag väl göra när kottarna blivit tonåringar.
Published with Blogger-droid v1.7.4
2011-11-06
Avkoppling delux.
Kan inte tänka mig en bättre avslutning på en hemskt påfrestande vecka.
Jag ligger nog kvar här tills jag får dela badkaret med isbjörnarna.
Published with Blogger-droid v1.7.4
2011-11-05
Fem saker ni inte visste om mig.
Jag satt och rensade bland mina utkast här på bloggen. Det hamnar en hel del inlägg där som av en eller annan anledning aldrig blir publicerade. Antingen blir jag avbruten av bebis som skriker, en Kajsa som vaknar efter sin eftermiddagslur eller så ångrar jag mig helt enkelt efter att ha skrivit ett inlägg och tänker att äsch, det här kan jag ju inte publicera heller. Men så hittade jag en liten lista som jag gjorde för ett tag sedan, från början var det tio saker man skulle berätta om sig själv som florerade runt bland massa bloggar, men jag gjorde om den till fem. Nu publicerar jag den.
1. En gång i tiden, innan jag fick Kajsa var jag en jävel på att dricka öl. Jag var faktiskt så pass grym att jag på en festival för några år sedan vann inte mindre än tre ölhävartävlingar, alla mot tyska karlar. Pondusen i det!
2. När jag som 18-åring fick körkort flyttade jag ut till min dåvarande kille som bodde nästan i urskogen.
Där fick vi elda i pannan för att överhuvudtaget få varmvatten. Det var rätt många tjusningar i det hela, men då min kille låg ute och jobbade hela veckorna blev det rätt svårarbetat för mig. Allra helst på vintrarna, då kunde en dag se ut såhär:
Gå upp i vid fyrahugget och hoppas på att det fortfarande var glöd i pannan så man slapp börja om med hela tändningsprojektet igen. Sen tog jag bilen till jobbet, och här snackar vi inte om några kommunala vägar som plogades, faktum är att det inte bodde en kotte, förutom bonden i närheten så någon vägförening var inte heller att tala om. Här hade jag alltså tur om bonden förbarmat sig över mig och plogat vägen (hände oftast inte), hade han inte det stod mitt hopp till att postbilen varit där och banat väg. Detta skedde heller inte allt för ofta då jag började jobba kl 06, och åkte hemifrån 05:30. Däremot hände det desto oftare att jag körde i diket.
När jag kom hem efter en heldag på jobbet och det hade snöat så där himla mycket fick jag börja med att skotta upp en väg fram till vedboden, hämta ved och börja elda. Framåt 22 ungefär kunde man räkna med att det fanns tillräckligt med varmvatten.
I två år ungefär stod jag ut med att bo sådär, sen lyckades jag övertala min kille att flytta till ett lite mer bekvämare boende. Vi hamnade i en by utan affär men med en pizzeria ett par mil utanför Norrköping.
3. Jag har väldiga komplex för min dubbelhaka. Därför kan ni på bilder och så väldigt ofta se mig med sjal. Jag älskar sjalar och har en hel byrå full med dem. Alternativt se bilder när jag tar kort på mig själv lite ovanifrån.
4. Jag har alldeles uppenbart lyssnat betydligt mer på fulmusik i mina dar än vad jag vill erkänna. Mer om det kan ni läsa om här.
5. Jag är fruktansvärt nostalgisk (eller sentimental om man nu vill). Det finns hur många låtar som helst som jag förknippar med saker och gråter en skvätt till när jag hör. Det här kan alltså vara mer eller mindre bra låtar, som tillexempel 'När vi gräver guld i USA' - alltid sommaren på landet som bestod av så mycket bus och bad. Eller 'Carry on' med Manowar - på en kille jag var sådär fasligt kär i när jag var fjorton, femton år och ja, listan kan göras hur lång som helst så jag stannar där.
Se så, nu uppmanar jag alla er andra att också berätta lite sanningar om er själva.
1. En gång i tiden, innan jag fick Kajsa var jag en jävel på att dricka öl. Jag var faktiskt så pass grym att jag på en festival för några år sedan vann inte mindre än tre ölhävartävlingar, alla mot tyska karlar. Pondusen i det!
2. När jag som 18-åring fick körkort flyttade jag ut till min dåvarande kille som bodde nästan i urskogen.
Där fick vi elda i pannan för att överhuvudtaget få varmvatten. Det var rätt många tjusningar i det hela, men då min kille låg ute och jobbade hela veckorna blev det rätt svårarbetat för mig. Allra helst på vintrarna, då kunde en dag se ut såhär:
Gå upp i vid fyrahugget och hoppas på att det fortfarande var glöd i pannan så man slapp börja om med hela tändningsprojektet igen. Sen tog jag bilen till jobbet, och här snackar vi inte om några kommunala vägar som plogades, faktum är att det inte bodde en kotte, förutom bonden i närheten så någon vägförening var inte heller att tala om. Här hade jag alltså tur om bonden förbarmat sig över mig och plogat vägen (hände oftast inte), hade han inte det stod mitt hopp till att postbilen varit där och banat väg. Detta skedde heller inte allt för ofta då jag började jobba kl 06, och åkte hemifrån 05:30. Däremot hände det desto oftare att jag körde i diket.
När jag kom hem efter en heldag på jobbet och det hade snöat så där himla mycket fick jag börja med att skotta upp en väg fram till vedboden, hämta ved och börja elda. Framåt 22 ungefär kunde man räkna med att det fanns tillräckligt med varmvatten.
I två år ungefär stod jag ut med att bo sådär, sen lyckades jag övertala min kille att flytta till ett lite mer bekvämare boende. Vi hamnade i en by utan affär men med en pizzeria ett par mil utanför Norrköping.
3. Jag har väldiga komplex för min dubbelhaka. Därför kan ni på bilder och så väldigt ofta se mig med sjal. Jag älskar sjalar och har en hel byrå full med dem. Alternativt se bilder när jag tar kort på mig själv lite ovanifrån.
4. Jag har alldeles uppenbart lyssnat betydligt mer på fulmusik i mina dar än vad jag vill erkänna. Mer om det kan ni läsa om här.
5. Jag är fruktansvärt nostalgisk (eller sentimental om man nu vill). Det finns hur många låtar som helst som jag förknippar med saker och gråter en skvätt till när jag hör. Det här kan alltså vara mer eller mindre bra låtar, som tillexempel 'När vi gräver guld i USA' - alltid sommaren på landet som bestod av så mycket bus och bad. Eller 'Carry on' med Manowar - på en kille jag var sådär fasligt kär i när jag var fjorton, femton år och ja, listan kan göras hur lång som helst så jag stannar där.
Se så, nu uppmanar jag alla er andra att också berätta lite sanningar om er själva.
2011-11-04
Några uppdateringar.
Inne på det femte dygnet med gravt bristfällig sömn, mina ögon svider och jag är lite koko i huvve men annars börjar jag se ljuset i tunneln. Kajsas feber är nere på 38 grader (har inte varit under 40 sen i måndags morse) och efter besöket på vc där doktorn klämde och kände kunde vi utesluta både öroninflammation, halsfluss, urinvägsinfektion och allt annat vi fasat för då febern varit så pass hög och långvarig. Skönt det.
Idag har hon dessutom pillat i sig fyra små köttbullar, tre(!) piggelinpinnar och en klementin. En väldig skillnad mot tidigare dar.
Vidare kvalade Videungen idag in till 6-kilosklubben. 6150g för att vara exakt. Inte illa pinkat vid den ringa åldern av 6 veckor va?
Stora lille lillfisen dagen till ära klädd i enbart homemade stuff. (Inte av mig dock, om någon nu skulle få för sig att tro nåt så befängt.)
Idag har hon dessutom pillat i sig fyra små köttbullar, tre(!) piggelinpinnar och en klementin. En väldig skillnad mot tidigare dar.
Vidare kvalade Videungen idag in till 6-kilosklubben. 6150g för att vara exakt. Inte illa pinkat vid den ringa åldern av 6 veckor va?
Stora lille lillfisen dagen till ära klädd i enbart homemade stuff. (Inte av mig dock, om någon nu skulle få för sig att tro nåt så befängt.)
Baby shusher (eller: vart tog närheten vägen?)
Det finns alltså en app att hämta som tröstar ditt barn.
Jomen det är sant! Baby shusher heter den och avger nåt ljud som ska vara lugnande för din bebis och få den att somna om.
Så himla praktiskt, på så vis kan man ju leva sitt liv precis som förr, låta bebisen ligga där och skrika (förlåt, ligga där och bli tröstad av en telefon) medan man dricker öl och spelar plattor och helt förtränga att man har barn. Saknas bara en app som producerar mjölk också..
Jomen det är sant! Baby shusher heter den och avger nåt ljud som ska vara lugnande för din bebis och få den att somna om.
Så himla praktiskt, på så vis kan man ju leva sitt liv precis som förr, låta bebisen ligga där och skrika (förlåt, ligga där och bli tröstad av en telefon) medan man dricker öl och spelar plattor och helt förtränga att man har barn. Saknas bara en app som producerar mjölk också..
Published with Blogger-droid v1.7.4
2011-11-03
Att vårda sjukt barn.
Om någon hade sagt till mig för en månad sedan eller så att vi en dag skulle få tjata på Kajsa att äta isglass, nära på tvinga i henne nyponsoppa och truga i henne saft och att hon en dag skulle föredra vatten framför allt det där, då hade jag skrattat denne någon rätt i ansiktet.
Aldrig hade jag trott att den dagen skulle komma. Men det gjorde den visst.
Aldrig hade jag trott att den dagen skulle komma. Men det gjorde den visst.
Men det är väl alldeles självklart!
Idag var min mamma och hennes två systrar här på besök, Kajsas feber till trots. Jag tänkte att ungen blir åtminstone inte sämre av besök och jag var verkligen i behov av att få prata med lite vuxna (Martin räknas inte) efter nästan en veckas isolering. Det var premiärvisning av både hus och bebis, varpå jag fick höra:
Nämen, det är verkligen en ovanligt söt liten bebis, Lisa!
Meh, tell me something i don't know, liksom..
Vidare fick vi höra att Vidar minsann är väldigt lik sin far och efteråt sa M att det är ju bra tur åtminstone att han inte fått min höga panna (och syftar på sig själv alltså, inte på mig).
Och då mina vänner drabbades jag av en sån där enorm flash back. Här sitter nämligen undertecknad med också en extrem hög panna, så pass hög panna att jag ett tag gick under smeknamnet Knölsvan när jag var yngre. Det var inte så att jag var mobbad eller så, utan det var väl mest på den nivå av elakhet som barn var som mest antar jag, men ändå.
Nämen, det är verkligen en ovanligt söt liten bebis, Lisa!
Meh, tell me something i don't know, liksom..
Vidare fick vi höra att Vidar minsann är väldigt lik sin far och efteråt sa M att det är ju bra tur åtminstone att han inte fått min höga panna (och syftar på sig själv alltså, inte på mig).
Och då mina vänner drabbades jag av en sån där enorm flash back. Här sitter nämligen undertecknad med också en extrem hög panna, så pass hög panna att jag ett tag gick under smeknamnet Knölsvan när jag var yngre. Det var inte så att jag var mobbad eller så, utan det var väl mest på den nivå av elakhet som barn var som mest antar jag, men ändå.
2011-11-02
En liten miserabel lista och annat dravel.
* Kajsas feber har varit uppe och nosat på 41-gradersstrecket.
* Det har börjat låta snörvel snörvel från lilleman.
* Det har börjat göra ajaj i min hals och den där dåsigheten som kännetecknar förkylning har infunnit sig.
* Dagens surprise stod morgonens toalettbesök för då jag fick förklaringen till mitt osedvanliga dåliga humör och de många gråtattackerna de senaste dagarna (okej, ihop med tröttheten då). Det stavas pms. Hurra. Eller inte.
Jag fick iallafall spendera större delen av natten i sängen. Dock balanserandes på yttersta kanten då sängen delades med bägge kottarna och M. Om det resulterade i nån vidare sömn låter jag vara osagt.
Och jag begriper verkligen att ni måste tycka det är hemskt tråkigt att läsa en blogg som på senaste tiden bara innehållit sjukligheter och gnäll. Men det är så den här veckan har sett ut, det är svårt att försöka vara rolig och vitsig då liksom, och det är ju trots allt helt frivilligt att läsa. Och så hatar jag mig själv en smula när jag ursäktar mitt skrivande. Herregud vad fånigt, men låt gå för den här gången.
Nu ska jag ringa till M och beställa hem en jättestor chokladkaka. Alternativt en Ben & Jerry's. Jag behöver´t!
* Det har börjat låta snörvel snörvel från lilleman.
* Det har börjat göra ajaj i min hals och den där dåsigheten som kännetecknar förkylning har infunnit sig.
* Dagens surprise stod morgonens toalettbesök för då jag fick förklaringen till mitt osedvanliga dåliga humör och de många gråtattackerna de senaste dagarna (okej, ihop med tröttheten då). Det stavas pms. Hurra. Eller inte.
Jag fick iallafall spendera större delen av natten i sängen. Dock balanserandes på yttersta kanten då sängen delades med bägge kottarna och M. Om det resulterade i nån vidare sömn låter jag vara osagt.
Och jag begriper verkligen att ni måste tycka det är hemskt tråkigt att läsa en blogg som på senaste tiden bara innehållit sjukligheter och gnäll. Men det är så den här veckan har sett ut, det är svårt att försöka vara rolig och vitsig då liksom, och det är ju trots allt helt frivilligt att läsa. Och så hatar jag mig själv en smula när jag ursäktar mitt skrivande. Herregud vad fånigt, men låt gå för den här gången.
Nu ska jag ringa till M och beställa hem en jättestor chokladkaka. Alternativt en Ben & Jerry's. Jag behöver´t!
2011-11-01
Bräk bräk.
Jag har suttit och försökt skriva en sammanhängande text om att det nog är först nu det gått upp för mig hur jävla jobbigt livet som tvåbarnsförälder faktiskt kan vara. Men jag får inte riktigt ihop något, är alldeles för trött.
Jag skulle skriva om hur enerverande det är att ha en sjuk 2-åring som är så oerhört ynklig och uppmärksamhetskrävande samtidigt som man har en bebis som man ska mata och ge uppmärksamhet. Hur storasyster bryter samman varje gång jag tar honom i min famn. Hur hon bryter ihop ännu mer när jag, för att ta upp henne i mitt knä, lägger ner lillebror på filten i soffan. Filten som tydligen, alldeles plötsligt blivit Kajsas filt.
Hur usel man känner sig när man står där och plockar in i diskmaskinen och 2-åringen för femtioelfte gången gnälligt tjatar om att se "Nemil", när Emil faktiskt går på inne i vardagsrummet, bara det att jag måste sitta med henne för att hon ska se Emil, hur man då nästintill besinningslöst skriker att du kan väl snälla titta på Emil själv utan mamma i 5 minuter? Om hur man efter det ångrar sig så in i bomben och tänker att det ju faktiskt är hemskt synd om den febriga lilla tösen och hur man gråter en skvätt, struntar i diskhelvetet, hämtar en varsin glass och går in och sätter sig i soffan och kollar när Alfred för vilken gång i ordningen säger du o jag Emil.
Och så bräker lillebror och då börjar Kajsa också bräka och den mysiga lilla stunden som varat i max fem minuter är ett minne blott. Jag suckar och tänker att allt vore så väldigt mycket mer hanterbart bara jag hade fått vara utvilad och så tänker jag någonstans långt borta på kalla öl i immiga glas, goda vänner och på att kedjeröka kanske på någon festival eller kanske bara vid en kompis köksbord. Och på att sova.
Ungefär så.
Jag skulle skriva om hur enerverande det är att ha en sjuk 2-åring som är så oerhört ynklig och uppmärksamhetskrävande samtidigt som man har en bebis som man ska mata och ge uppmärksamhet. Hur storasyster bryter samman varje gång jag tar honom i min famn. Hur hon bryter ihop ännu mer när jag, för att ta upp henne i mitt knä, lägger ner lillebror på filten i soffan. Filten som tydligen, alldeles plötsligt blivit Kajsas filt.
Hur usel man känner sig när man står där och plockar in i diskmaskinen och 2-åringen för femtioelfte gången gnälligt tjatar om att se "Nemil", när Emil faktiskt går på inne i vardagsrummet, bara det att jag måste sitta med henne för att hon ska se Emil, hur man då nästintill besinningslöst skriker att du kan väl snälla titta på Emil själv utan mamma i 5 minuter? Om hur man efter det ångrar sig så in i bomben och tänker att det ju faktiskt är hemskt synd om den febriga lilla tösen och hur man gråter en skvätt, struntar i diskhelvetet, hämtar en varsin glass och går in och sätter sig i soffan och kollar när Alfred för vilken gång i ordningen säger du o jag Emil.
Och så bräker lillebror och då börjar Kajsa också bräka och den mysiga lilla stunden som varat i max fem minuter är ett minne blott. Jag suckar och tänker att allt vore så väldigt mycket mer hanterbart bara jag hade fått vara utvilad och så tänker jag någonstans långt borta på kalla öl i immiga glas, goda vänner och på att kedjeröka kanske på någon festival eller kanske bara vid en kompis köksbord. Och på att sova.
Ungefär så.
Första natten okej, andra natten, nja...
Stackars Kajsa har 40,2 i feber, klockan är 01:50 och vi sitter i soffan och kollar på, tadaa, Emil i Lönneberga, Kajsas nya favorit. Jag är trött, så trött att jag drömmer våta vakendrömmar om att få sova. Jag gråter till Emil, när han ställer till med stora tabberaset för fattigjonen efter att hon Kommandoran ätit upp all den dära mat som Emils mamma skickat med honom med. Ni vet. Gråter. Det säger kanske en del om min trötthet. Gråten och den väldigt osammanhängande och röriga meningen. I och för sig brukar Emil frambringa en och annan tår, jag blir liksom så sentimental på nåt vis, men om vi ska fortsätta se Emil i det här tempot misstänker jag att det är något jag kommer sluta upp med relativt snart.
Jomen det var väl allt. Hoppas ni ligger nerbäddade i era sängar och sover gott och så.
En sak till bara, för att göra lite rättvisa av det hela. Barnen har ju en pappa och så som ni vet, men han ska ju liksom upp och ta bilen till jobbet i svinottan och jag tänker att det inte är helt schysst att låta honom ta de här vakentimmarna. Jag kan ju åtminstone norpa åt mig kanske ett par timmars sömn imorgon (förlåt, under dagen idag), om inte annat så kan jag halvslumra lite i soffan om det vill sig illa och ungarna vägrar synka deras små sovstunder.
Jomen det var väl allt. Hoppas ni ligger nerbäddade i era sängar och sover gott och så.
En sak till bara, för att göra lite rättvisa av det hela. Barnen har ju en pappa och så som ni vet, men han ska ju liksom upp och ta bilen till jobbet i svinottan och jag tänker att det inte är helt schysst att låta honom ta de här vakentimmarna. Jag kan ju åtminstone norpa åt mig kanske ett par timmars sömn imorgon (förlåt, under dagen idag), om inte annat så kan jag halvslumra lite i soffan om det vill sig illa och ungarna vägrar synka deras små sovstunder.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)