2011-11-17

Ett väldigt långt inlägg om livet och om framtidsplaner, men kanske mest om åldersnoja.

Jo det var såhär; Jag och M satt imorse vid frukostbordet och diskuterade lite ditten och datten, där ibland resor. Vi vill som bekant resa och vi kände att vi måste ha en liten strategi där. Antingen kan vi välja att spara ihop så vi kommer iväg på nån charter en eller så emellanåt, annars så väljer vi att spara till en längre resa - en mer långsiktig plan. Och vi var rätt överens om det senare alternativet. Kanske bila lite i USA, det skulle sitta fint när ungarna blivit stora nog att uppskatta resandet och stora nog att roa sig lite i en bil utan att tjata ihjäl oss om när vi är framme. Det vore ju himla snajsigt på alla sätt och vis faktiskt.
Men så måste vi ju spara. Alltså det gör vi ju redan, det går ju inte ha ett hus utan att lägga undan pengar. Men de där pengarna de är ju till för om nåt skulle hända med kåken. Rätt mycket kan hända med ett hus, allt för mycket. Men hur jävla kul är det att bara spara pengar som är till för eventuella tråkigheter? Inte jättesuperkul va? (Och framförallt så kanske man inte kan hålla på att ta spontanledigt bara såhär mitt i veckan. Men det måste man ju såklart få unna sig. Hmpf..)
Men iallaafall. En långsiktig plan var det ja. Martin sa att om 7 år, då åker vi till USA om sju år är jag...? 40. FYRTIO? Och jag ba: Jag är för fan 35!? Ameh nä vafan. FYRTIO. När M är FYRTIO ska vi till USA. Herregud, då är vi ju inte unga längre.
Vad hände med det där att vara ung för evigt, undrar jag? Dom där "jag vill aldrig bliva stur"-pillrena som Pippi åt. Fick inte jag dem som liten? Inte M heller?
Jag tänker att när man är 35 så ska man ha livet ordnat för sig. Man ska ha hus och barn, tänkte jag skriva, och det har jag ju. Så långt allt bra. Men sen då. Yrke? Och vidare tänker jag att när man är 35 så har man koll på pensionsspar och försäkringar och sånt. Det har inte jag. Och här kommer en jättelång parentes: (Igår ringde en försäljare från ICA-banken och lurade på mig en försäkring typ extra allt. Alla olyckor, vart i världen jag än befann mig, på jobbet eller fritid. Upp till en miljon kronor skulle jag kunna få om jag skadade mig. Om jag trillar av pinn så får min familj 100.000 utan vidare omsvep. Hela kalaset skulle kosta mig 150 kr i månaden. Och jag ba: Visst. Skicka hem pappren bara. Och så sitter jag nu alltså med ännu en försäkring som jag inte klarat av att tacka nej till. För jag tänker alltid att TÄNK OM DET HÄNDER. Pengar läker inga sår vare sig på knän eller i själen, men det är alltid nåt. Och nu är jag alltså så överförsäkrad man bara kan bli. Har ingen aning om alls vad jag är försäkrad för faktiskt. Inte vart jag har försäkringar heller.)
Så alltså, för att bringa ordning på allt sånt, jobb, försäkringar och pensionsspar och allt så skulle det nog krävas en högskoleutbildning allra minst.
Också känner jag mig fortfarande som 20.
Är det okej att känna sig som 20 fortfarande vid 35 års ålder? Okej att lyssna på bajspunk emellanåt?
Jag tycker inte att 35 är någon ålder alls på andra, men på mig själv. Och jaja jag vet att det bara är en siffara. Men man kan väl inte leva ett helt liv i tron om att man är 20 heller. Eller?
Jag tänker liksom inte att man förändras så mycket på 7 år, men det kanske man gör? Jag har såklart gjort det från det att jag var 21 fram till nu, men jag tänker att det där med att förändras trappas liksom av lite ju äldre man blir. Från 21 till 27 hinner man få rätt mycket andra värderingar i livet, livet då var ett helt annat liv mot nu. Men dom kommande 7 åren. Jag kommer fortfarande vara mamma, bo i hus (förhoppningsvis) och jag kan på det hela taget inte se att jag kommer förändras så vidare värst mycket.

Tanken var nu att jag skulle komma på något klokt att skriva så här i sluttampen, något om hur fånigt det är att tänka just sådär som jag gjort. Att det vore ju vettigt om man kunde växa upp nån gång när man har två barn och så, men mitt huvud består mest av gröt just nu så vi avrundar här.

Och är det någon som nu orkat mala igenom hela den här texten så grattis, ni får en medalj!

14 kommentarer:

Maria sa...

Tack för medaljen! ;) Åh alla papper, försäkringar, sparande. Jag är så dålig på allt, tycker allt är en enda röra. Har man tur så har man lärt sig lite mer om 7 år. :)

Johanna sa...

Jamen gud, har verkligen insett att vissa saker blir inte lätta bara för att man blir "vuxen". Tex föräkringar, pension och sånt krångligt.

Jag kallar förresten fortfarande folk som är äldre än jag för "riktiga vuxna". Som att 27 år är "på gränsen" mellan ung/vuxen. Haha.

Dalkullan sa...

I Tyskland räknas man som ungdom fram tills man är 29 när det kommer till försäkringar. Det känns jäkla gött ändå.
Fast vad vet jag. Jag har lagt över allt administrativt ansvar på min makes axlar. För jag orkar inte!

Sus sa...

Jag insåg att jag nästan är 7 år äldre än dig. :) (Och min karl är 7 år äldre än mig.)
Så jag kan lugna dig. Vi är fortfarande samma människor som vi var för 7 år sedan. Visst, vi har 2 kottar nu, men det säger inte klick och så är man förståndig och pensionssparar och allt det där. ;)

Med räkningar, pensionsspara och sånt så är jag fortfarande 25 och suckar och vill inte, och rör det inte. Gubben får t ahand om det, åt mig med. :)
Fortfarande är vi sådär barnsligt unga att vi drar iväg till New York eller Prag för att se en konsert och dricka för mycket öl och bara vara. Skillnaden är väl att vi har råd med det och också tillräckligt skinn på näsan för att göra det.

På en punkt är vi dock lika. Vi väntar också på att kidsen ska växa lite till så att vi kan dra till Californien på roadtrip. Kanske om 7 år. Haha. Men ålder oroar mig inte direkt där.

Jag tror jag är en sån som hur gammal jag än blir så är jag alltid lika barnslig och ung i sinnet. Och gubben? Han har alltid varit ännu barnsligare än mig. ;)

Vet du vart du ska skicka medaljen?

Duktiga Tjejen sa...

Jag tror 35-40 är bästa åldern, helt klart! Det som ger mig lätt ålderspanik är när jag läser sånt här och är 31 och inte har några barn, inget kid och tjänar förvisso rätt mycket pengar och kan resa hur jag vill, men på ett jobb jag vet att jag kommer lämna. Och sen då?

Förövrigt kan jag tipsa massor om att Nils i USA, gjorde det tre veckor i somras!

Lotta sa...

Ojojoj, det händer en hel del på 7 år men inte f-n blir man bättre på försäkringar, elbolag och annat tråkigt! Äldre har jag blivit, det märker jag men jag blir lika förvånad varje gång jag inte tycker som jag gjorde förut. :-o

Atomflickan sa...

Jag fyller snart 32. Jag lyssnar fortfarande på punk ibland. Jag har inte alls stenkoll på pensionssparande (rådgivarna vill att jag ska spara ca 3000 kr/månad!!!! det gör jag inte). Jag känner mig annorlunda än när jag var 25, absolut. Men bara till det bättre. Fast kroppsnojan är kvar. Tyvärr. Yrke har jag, utbildning har jag. Men jag vet inte. Kanske jag aldrig kommer att se mig som "vuxen". Eller jo, när mina föräldrar inte finns längre så kanske jag kommer att känna mig vuxen. För då är jag ju den äldsta i familjen. Då är jag inte någons barn längre. Djupt och inte en så trevlig tanke kanske, men så tänker jag.

Cat sa...

Tack, ska hänga upp medaljen på väggen ovanför soffan :)

Men det där med ålder. Jag tror inte att man någonsin kommer känna sig som den ålder man är. Jag ser mig absolut inte som den 27-åring jag tyckte att min mamma var när hon var 27. Och jag vet att hon absolut inte känner sig som någon som fyller 50 om två år. Den man är fortsätter man ju att vara. Fast jag undrar hur man känner sig när man är 80 och till och med ser gammal ut...

Fifi sa...

Åh, jag har velat kommentera hela dagen, men inte fått en lugn stund och nu vägrar ungen att sova.

Jag tror på det där om att man inte är äldre än man gör sig. Och jag har nästan inte rest alls, men jag tänker att vi kan göra det när Elly får ut mer av resandet. Vi lär ju vara närmare 40 då, men varför inte? Vi måste kunna uppskatta en resa lika mycket då.

Jag väntar fortfarande på att jag ska vakna en morgon och vara insatt i försäkringar, räntor och annat supervuxet...

jos sa...

haha, jag började skriva på en kommentar som blev typ ljusår lång. försökte korta ner min kandidatuppsats och om just vuxenhet och vuxenblivande i kommentarform - gick inget vidare..

tänker lite att när man var 21 så trodde man kanske inte heller att livet skulle vara så annorlunda som det är nu. okej att man tänkte ungar och hus, men att den egna personen skulle ha utvecklats och omvärderat så mycket?, det trodde aldrig jag.

Fröken K sa...

Herregud flicka lilla! ;-) Jag vet att det jag kommer säga nu är ungefär som att säga till ett barn som inte vill äta upp sin mat att "tänk på barnen i Afrika", (alltså menlöst och i allra högsta grad verkningslöst) men jag säger det ändå: spar den där åldersnojan! I alla fall 10 år till eller så. Eller skit i den helt och hållet vettja. Det är också ett bra alternativ. Jag instämmer med tidigare kommentatorer, tror aldrig att man kommer känna sig som sin ålder. Jag känner mig aldrig som EN ålder överhuvudtaget, i vissa sammanhang är jag liksom född tant, och i andra kommer jag aldrig växa upp. Fast jag måste erkänna att jag börjar noja över hur fort livet går, och att tempot tycks accelerera år för år. Det gör mig stressad. För det är ju så himla härligt det här, livet! (Och jag kastar sten i glashus för det vildaste med denna kommentar, när jag var 26 hade jag åldersnoja på gränsen till livskris!. Lyssna nu på en 35-årig tantflicka och njut av din ringa ålder mens tid är!!! ;-)

nataber sa...

GRATTIS!!!

nataber sa...

ps. kommentaren skulle va till kajsas 2årsdags-inlägget, haha.

Lisa sa...

Maria: Varsego! =)
Mm, jag hatar verkligen allt som har med papper att göra och undrar om jag någonsin kommer bli klok på´t.

Johanna: Jag vill gärna tro att 27 (eller som 28 i mitt fall) är på gränsen mellan ung och vuxen, och då lite mer åt ung..

Dalkullan: Då ska jag nog överväga att flytta till Tyskland, både god öl OCH att man är ung väldigt mycket längre än här, helt fantastiskt land det där.

Sus: Åh det var fantastiskt att höra! Det är så där jag också vill göra.
Och om du kommer iväg på en sån där bilresa genom USA kan du väl skriva lite om det och berätta hur det går med ungar och hela konkarongen? ;)

DK: Jag hör faktiskt många som säger just det, att den åldern är toppen på alla sätt och vis.
Själv är jag tvärtom, jag har ungar och familj men knappt några pengar men tjänar uselt.
Förhoppningsvis så har du bägge dera inom en rätt snar framtid. =)

Lotta: Det känns himla fint att veta att det är fler än jag som har noll koll på sånt där, och jag tvivlar som sagt på att jag någonsin kommer få det..

Atomflickan: Det var fint att höra. Man kan nog aldrig bli för gammal för punk när jag tänker efter. ;)
Och jag tycker att din tanke verkade rätt logisk, då om någon gång känner man sig nog gammal, när ens barn inte längre har några mor/farföräldrar..

Cat: Haha ja, det kan ju bli jobbigt att få en chock varje dag framför spegeln när man ser ett rynkigt ansikte med tjocka glasögon när man fortfarande känner sig som 27. =)

Fifi: Ja det ligger nog mycket i det där att man inte är äldre än vad man gör sig. Och att resa när man är 40 borde ju vara mer ekonomiskt fördelaktigt för då antar jag att man jobbat upp sig något.

Jos: Men precis! Jag tänker ofta att jag inte förändrats så himla mycket, jag står liksom fortfarande lite med en fot kvar i det liv jag tidigare levde med festivaler och allt sånt, men det är väl det där med värderingar. Hujedamej, vad jag värdesätter saker annorlunda nu.

Fröken K: Jo jag är inne på din linje där, att jag sällan tänker på åldern som en siffra, men just när M sa sådär så blev det liksom.. svindlande på nåt sätt. Att vi är VUXNA, att vi, i ungdomars ålder är gamla.
Och det är väl just det som är lite läskigt, att tiden går så himla snabbt. För några år sedan låg det och tuffade i ettans växel, men på väldigt kort tid har det liksom, som du säger, accelererat upp till fyran, och jag antar att det bara går snabbare och snabbare ju äldre man blir..

Nat: Haha, hon härlsar och tackar. =D