Hej amning, du slutar aldrig att vara på tapeten!

Idag lyckades jag ta mig in till stan och barnmorskan utan att låsa in barnet i bilen, hurra för det!

Bebis mår finfint och jag likaså.
Och min fina fina barnmorska om än lite förvirrad, gjorde mig så himla glad genom att fråga hur vida jag vill amma eller inte. Och jag vet att det nog snarare är en regel än undantag att de gör det, men med Kajsa fick jag aldrig den frågan. Där togs det förgivet att man skulle amma så till vida man inte själv sa något annat.

När frågan nu kom så var det så himla mycket lättare att tala om hur jag känner och tänker. Här sitter en kvinna som inte tar någon ställning alls i mina beslut, en kvinna som lever i 2011 och anser att det är precis lika naturligt att ge ersättning idag som att amma.
Och eftersom jag funderat en del kring det här och nog beslutat mig för att ge flaska så kände jag att nu kan jag liksom stå på mig.
Hon frågade även vidare hur jag hade upplevt vistelsen på bb, om pressen att få en fungerande amning hade varit stor. Och jo, jag sa som det var att jag upplevt det hela väldigt stressande. Det var inte en enda av alla barnmorskor som faktiskt sa till mig att man inte måste amma, att det finns ersättning som idag är väl anpassat till barnets behov. Jag var helt inne i att man skulle amma, kan barnet amma - så ska man amma, det fanns inte direkt några alternativ.
Hade någon funnits där och talat om att det finns det visst, så hade jag sluppit känslan av att inte räcka till för mitt barn, jag hade sluppit blödande bröstvårtor och ett barn som rasade i vikt under de första dygnen.

Så här i efterhand låter det ju faktiskt vansinnigt, hur de kan pressa en så mycket. Hur de varje gång de kom in tryckte Kajsas lilla mun mot mitt bröst för att få henne att äta. År 2009.
Men nu alltså. Fina barnmorskan. Hon skulle skriva en anteckning om hur jag tänkte och att jag nog var inne på flaskmatning, "så slipper du konfronteras med det då" som hon sa.

Och visst, här ska tilläggas att jag hela tiden varit positivt inställd till att amma, jag ville amma. Och visst visste jag väl om att det fanns ersättning, men det kändes så fult, oaccepterat på något vis. Och med första barnet i famnen är man rätt hjälplös och osäker. Och när allt var så himla tungt och Kajsa bara skrek och skrek och mina bröstvårtor blödde - då hade det varit fint med en hand på axeln, en förstående blick och någon som sa att "du, du vet att det finns ersättning som helt kan ersätta amning och som är precis lika bra som modersmjölken".