Så kommer jag på att vi har ju ingen ytterport i en farstu längre. Istället börjar jag undra hur det går för M att gå de 20 minuterna från bussen och hem, mer eller mindre genom skogen. Tänk om han blir stångad av en älg eller attackerad av en grävling eller bara tagen av mörkret?
Själv hade jag aldrig vågat promenaden. Mörkret är så kompakt här ute, mycket mer påträngande än inne i stan. Märkligt det där, för antagligen har man hundra anledningar till att vara mer rädd för att gå själv inne i stan än här ute på landet. Men det är väl vanan antar jag. Längtar till dess jag känner mig trygg och slipper vända mig om över axeln när jag går ut i det här svarta mörkret. Om det någonsin kommer ske.
Published with Blogger-droid v1.7.4
2 kommentarer:
Jag hade nog också varit mer rädd om jag gick ensam i mörkret på landet än i stan, vilket är rätt ologiskt. Tidigare har jag aldrig varit rädd för att gå hem ensam om kvällarna/nätterna, men så fort jag hade blivit gravid blev jag lite nojjig och såg potentiella rånare/våldtäktsmän lite här och var. Också tyckte jag att det var obehagligt att sitta på spårvagnar bland fulla människor. Nu är jag aldrig ute på kvällarna, så nu slipper jag sånt.
Ja det är verkligen sjukt ologiskt!
Jag har alltid gått hem själv från fester eller från krogen när jag bodde i stan utan att vara speciellt rädd. Jag hatar att man som tjej ska behöva känna sig rädd för att gå hem själv efter mörkrets intrång.
Men som du säger, det ändrades när jag fick Kajsa, nu kan jag känna obehag - eller det var väl värst när hon var nyfödd - mitt på dan bara jag går förbi ett gäng som sticker ut och som för lite mer oväsen än vad som sig bör.
Skicka en kommentar