Efter helgens rosa fluff så dundrar vi rätt in i måndagens jävla verklighet.
Vet inte om ni noterat det tidigare men K är inne i en extremt jobbig period just nu.
Kanske är det är en släng 2-årstrots det rör sig om eller så är det hennes enorma vilja och envishet som resulterar i de här utbrotten, vad det än är så är det förbannat jobbigt.
Jag vill göra liksom Kajsa, lägga mig på golvet, hamra med händerna och skrika rätt ut. Orkar liksom inte. Två barn ter sig just nu som en omöjlighet.
Kommer. Inte. Fixa. Det.
Jag är matt, urlakad på energi.
Som igår. Det tog ungefär tio minuter (ja det kändes som det i allafall) att få in ungen i bilen och det var inte en enda människa i parkeringshuset på Maxi som undgick vår dotters ursinne.
När vi pustade ut i bilen frågade jag M om det kanske rör sig om någon bokstavskombination? (Ska jämt måla fan på väggen sådär.) Han tyckte jag överdrev en smula, men så la han tyst till 'men man kan ju fan börja undra'.
Så där är det liksom här hemma några gånger per dag, relativt korta men väldigt intensiva utbrott som gör att man står näst intill handfallen utan att veta vad man ska ta sig till.
Jag ska inte sticka under stolen med heller att jag blir lite ledsen och aningen undrande när jag läser så många mammabloggar som jag gör, och där ter sig så många av deras ungar på omkring två år som världens jävla solskenshistoria dagarna i ända.
Och jag ba, jomenvisst. Välkomna hem hit ett tag vetja!
Och det är möjligt att jag överdriver, att ni tycker att ja men herregud det är liksom så det är. Mycket möjligt.
Men så tänker jag att varför ska jag inte skriva om allt det jobbiga för? Måste få göra det. Gnälla lite. Kan inte bara skriva om hur fantastiskt det är att ha barn. Och just nu är det lite mycket med allt. En bebis som ska komma väldigt snart och en badrumsrenovering som lite har fastnat i väntan på rörmokare. Tanken var ju att ha badrummet färdigt tills bebis gör entré, något som allt mer ter sig som en omöjlighet.
Låt mig bara få gå i ide en månad eller så och väck mig när bebis är ute och badrummet är klart. Då lovar jag att jag ska bli den där lugna, harmoniska mamman med orubbligt tålamod jag tänker att jag vill vara.
8 kommentarer:
Asså, jag känner ju igen det där så himla väl. Vi har också diskuterat bokstavskombinationer både en och två gånger men i slutändan alltid enats kring att det är den dära 2-årstrotsen, vilket dom även tror på bvc. Och visst, det är ju hela den där baletten med att trotsen är helt nödvändig men det är precis SKITJOBBIGT medan man är inne i det. För det fungerar ju inte att isolera sig, ungarna måste ju fortfarande få träna sig på sociala aktiviteter men ibland vill man ju bara låsa in sig för att slippa stå genomsvettig med gråten i halsen och möta ännu ett "anfall" när det är dags att gå hem från lekparken. Men sen, rätt vad det är så kommer en lugn period och då glömmer man hur tufft det var när det var som värst. Och det där med två ungar kommer du fixa galant!
Vi har också undrat om det där med bokstavskombinationer men det ÄR faktiskt helt normalt!! Just bilköret var skitjobbigt kommer jag ihåg. De klättrade omkring i hela bilen tills man bokstavligen TRYCKTE fast dom i stolen. :o(
vet inte alls hur det är men gnäll på! och en stoooooor kram till dej!
Gnäll av dig bara, ut med det! Det låter ärligt talat skitjobbigt med en übertrotsig unge när du är höggravid OCH nyss har flyttat och håller på att renovera och allt. Men det blir ju bättre snart. Bäbisen kommer ut, trotset går över och huset blir klart. Fast när man är mitt uppe i allt det jobbiga är det svårt att se en ände på det hela, jag vet.
kram
Äsch, det är bara för att alla vill visa upp en perfekt yta som de aldrig skriver något om hur jävliga deras ungar kan vara ibland. Jag är helt säker på det. Det kan ju inte vara så att just du, jag och alla andra jag pratat trotsiga ungar med har haft otur med just våra barn. Och två ungar kan faktiskt vara överjävligt ibland. Lyckligtvis så är Julian mer känsligt och tar för det mesta till sig när man säger ifrån, till skillnad från Amelie. Jisses, häromkvällen gallskrek hon i 40 minuter för att hon skulle tvätta händerna efter att ha varit på toaletten. Då gick jag faktiskt och gömde mig en stund...
Läs Popmorsans inlägg om hennes bråk med sin dotter... Och det är inget konstigt med utbrott. Det hade S:et en lång period också i den åldern. Jag minns när vi stod utanför ica och hon satt i vagnen och bara skrek (illvrålade) för att hon inte fick en bulle eller vad det nu var. M var inne i affären. Jag stod utanför med vansinnesbarnet. Mitt i skrikandet blev hon tyst och sa snällt (falskt) "men snälla jojo, en bulle!?" och jag sa nej och sen fortsatte illvrålandet. M hade hört längst in i affären. Det var helt sjukt. Antal gånger vi sa "hon är ju inte normal!!!" = oräkneliga. Det hjälper ju inte nu såklart men rätt vad det är har man passerat det. Men under tiden är det ju verkligen pissjobbigt. Hoppas det ordnar sig med badrummet. Fattar verkligen den grejen.
Säger som fifi. Ba ut me det!
Tack snälla hörrni för peppen!
Ja alltså ni som varit där vet ju hur det är, och det känns ju skönt att vi inte är dom enda föräldrarna som funderat över bokstavskombinationer. =)
Den här trotsen är väl nåt man får tampas med periodvis i rätt många år framöver så det är väl bara att bita i det sura äpplet och gnälla av sig emellanåt.
Skicka en kommentar