Var och köpte planteringsjord förut, 250 liter närmre bestämt. Tvåhundtafemtio liter jord är inte sådär jättesmidigt att handskas med, och speciellt inte när man har med sig sin sjövilda och ganska så obstinata dotter.
På vägen till säckarna gick det tämligen smidigt då barnet fick sitta på vagnen (alltså ingen vanlig kundvagn med sits i, utan en sån där med bara ett flak på, ni vet?), men när vagnen var färdiglastad blev ekipaget rätt högt, högt nog för att Kajsa inte kunde sitta där uppepå som jag tidigare tänkt.
Men alltså, hon är ju som bekant rätt envis och får hon inte som hon vill rasar hela världen samman. Springer iväg och gömmer sig bakom pallar med jordsäckar, skriker så tårarna sprutar, och när jag kommer emot henne och ska lyfta upp henne så slänger hon sig ner på marken, kryper mellan mina ben och springer vidare. När hon tröttnar på att springa lägger hon sig på mage och skriker.
Och ja, svettigt. Minst sagt.
Men så kommer en kvinna fram, talar lugnt till Kajsa och säger att det nog är bäst att lyssna på mamma nu, och så säger hon till K att ta hennes hand så de kan gå ihop till kassan, så mamma kan köra den väldigt tunga vagnen.
Och här hörni, jag dog lite inombords så fint var det. Kajsa tog hennes hand och så gick dom iväg mot kassan.
Och jag då? Jo men jag var tvungen att torka tårarna innan jag kunde ta tag i vagnen och börja färden mot kassan.
Herregud, man kan faktiskt inte börja tjuta åt precis allting hur hormonell och gravid man än är, det går liksom inte!
Det är alltså jag som inte riktigt kan föra mig bland folk, även fast man nog skulle kunna placera Kajsa också i det facket emellanåt, men med sin ringa ålder får jag ursäkta henne.
2 kommentarer:
Jag hade också gråtit, utan tvekan.
Den där vänligheten överrumplade mig totalt. Tror det ska en kvinna till som själv befunnit sig i samma sits för att vara så hjälpsam.
Skicka en kommentar