Jag har suttit och försökt skriva en sammanhängande text om att det nog är först nu det gått upp för mig hur jävla jobbigt livet som tvåbarnsförälder faktiskt kan vara. Men jag får inte riktigt ihop något, är alldeles för trött.
Jag skulle skriva om hur enerverande det är att ha en sjuk 2-åring som är så oerhört ynklig och uppmärksamhetskrävande samtidigt som man har en bebis som man ska mata och ge uppmärksamhet. Hur storasyster bryter samman varje gång jag tar honom i min famn. Hur hon bryter ihop ännu mer när jag, för att ta upp henne i mitt knä, lägger ner lillebror på filten i soffan. Filten som tydligen, alldeles plötsligt blivit Kajsas filt.
Hur usel man känner sig när man står där och plockar in i diskmaskinen och 2-åringen för femtioelfte gången gnälligt tjatar om att se "Nemil", när Emil faktiskt går på inne i vardagsrummet, bara det att jag måste sitta med henne för att hon ska se Emil, hur man då nästintill besinningslöst skriker att du kan väl snälla titta på Emil själv utan mamma i 5 minuter? Om hur man efter det ångrar sig så in i bomben och tänker att det ju faktiskt är hemskt synd om den febriga lilla tösen och hur man gråter en skvätt, struntar i diskhelvetet, hämtar en varsin glass och går in och sätter sig i soffan och kollar när Alfred för vilken gång i ordningen säger du o jag Emil.
Och så bräker lillebror och då börjar Kajsa också bräka och den mysiga lilla stunden som varat i max fem minuter är ett minne blott. Jag suckar och tänker att allt vore så väldigt mycket mer hanterbart bara jag hade fått vara utvilad och så tänker jag någonstans långt borta på kalla öl i immiga glas, goda vänner och på att kedjeröka kanske på någon festival eller kanske bara vid en kompis köksbord. Och på att sova.
Ungefär så.
12 kommentarer:
Stackare. Önskar att jag kunde säga att det blir enklare, men den platsen har inte jag kommit till än, så jag får väl återkomma med det om några år.
Det gör verkligen ont i min kropp att läsa det där. Jag lider så med dig. Hoppas verkligen att allt reder sig snart för er och att sömnen välsignar er snart!
Hoppas lillfröken blir frisk snart och att nätterna blir fyllda av sömn.. Och att liksom allt bara blir sådär grymt bra och piggt och fint..
:]
Sånadär tankar kommer o går. Krya på er. Bryt ihop o kom igen.
På något sätt är det lite befriande att inte bara läsa om Rosengård små moln... Och jag är alldeles övertygad om hur jäkla hårt det är. Får du avlastning nu på kvällen? Hoppas. Och krya på sig!
Säger som duktiga tjejen: det är ju ändå lite skönt att läsa alla sidor av det hela så att man är beredd den dagen man själv skaffar barn. Så tack för det!
Och herregud, jag förstår VERKLIGEN att man kan känna sådär, förstår inte var man som förälder ska få allt tålamod ifrån. Kram till dig!
Åh, jag bryter nästan ihop en smula när jag läser det här. Du är så bra som klarar det, två sjuka småbarn kan ju inte vara någon dans. Herre gud, jag tycker jag har haft mycket med ETT gnälligt barn idag...
Det BLIR bättre men det är svårt att ta in just nu, jag förstår. Det är SKITjobbigt när de är sjuka. Jag minns mina nätter i soffan med Saga, hon kunde inte ligga ner och sova när hon var förkyld så jag fick halvsitta med henne liggandes på magen. Brrr, det var då jag upptäckte att det gick nåt som hette Kvinnofängelset på TV. Hoppas ni alla mår bättre snart! Kram!
Du är grym som klarar det. För det gör du ju även om du blir arg. Men det blir garanterat enklare. Hjälper ju såklart inte nu men.. ja lite tröst i alla fall. När Mikael kom hem när det var tungt brukade jag gå och lägga mig direkt med radio i öronen och bara ligga i sovrummet. Sova eller bara vila och inte höra ett skit från resten. Jävligt skönt.
Ja, fy det ställs ju liksom på sin spets när det kommer flunsor och elände med i bilden. Som tur är så glömmer man ju rätt snabbt sen när alla är på benen igen. hoppas det är bättre idag!
Huu, låter jobbigt:( Krya på er!
Men, tack. TACK fina ni! Jag blir helt rörd av alla fina ord. (Märks att jag inte är så van vid så här många kommentarer va? :))
Min räddning har varit att gå ut och gå om kvällarna när M kommit hem, andas frisk luft med musik i öronen. Annars hade jag nog kastat in handduken för länge sen.
Och då ska ni veta att jag har trotsat min mörkrädsla å det grövsta, för fy katten så mörkt det är ute efter kl 17. Pannlampa och reflexväst is the shit! ;)
Skicka en kommentar