En liten anekdot så här på kvällskvisten.

När jag var yngre jobbade jag några år på en vägkrog. Vi var en väldigt fnittrig skara som jobbade där, tämligen unga och alla kompisar med varandra. En väldigt rolig period i mitt liv faktiskt.
Det var många gånger väldigt svårt att hålla sig för skratt och jag minns med fasa den gången då jag stod i kassan, övertrött och dan, och bröt ihop fullständigt av skratt när kunden till min fasa stammade så grovt att han inte fick fram ett ord. Jag kände hur mitt högst ofrivilliga skratt kom smygande och plötsligt så bara kom det. Tårarna rann, jag fick inte fram ett ord och jag var tvungen att lämna kassan för att ta skydd i diskrummet. (Jag är en väldigt snäll människa egentligen, jag har bara väldigt svårt för det där med att inte skratta vid olämpliga tillfällen.)
Ve och fasa vilken jävla service va? Jag rodnar till och med lite nu faktiskt.
Men kul, det hade vi.

I allafall.
En dag under lunchtid när det var kö till toaletterna, potatisen började på att ta slut och stekbordet var överfyllt med hamburgare och jag stod där och slevade upp potatis på lunchtallrikarna som om det inte fanns någon morgondag såg jag honom i kön. Jag nöp min kompis som stod i kassan i benet och väste något i stil med "ptss, seru vem det är eller?" Och just som jag frågat henne det dyker han upp mitt framför oss, beställer sin mat och lämnar fram sitt kort, varpå min kollega ber om hans legitimation. Här säger han på bred göteborska: "det behöver du vella inte, du vet nog vad jag heter ändå?" Min kollega håller med och säger "jo det såklart, Kurt Ohlsson, va?"
Och där skulle man väl kunna säga att det brast för mig. Och för många andra i kön också för den delen. Och min stackars kompis hon var så förlägen att hon ville dö där på stört.

Och Lasse i all ära, men då skulle ni bara veta den gången jag serverade Sean Connery en räkmacka. Joho då. En räkmacka som jag gjort med mina bara händer dessutom. Mycket mallig är jag över detta. Mycket.

Vart jag ville komma med det här det vet jag inte riktigt. Kanske som en lite hyllning till Kur.. förlåt, Lasse Brandeby. (Hoppas den där Biff Lindströmen smakade bra.) Och kanske för att ta tillfället i akt att berätta att jag serverat självaste James Bond en räkmacka.