Ty man ska aldrig ljuga för sina barn.

Kajsa frågade mig nyss om Emil var hemma. "Mamma, Nemil emma nu?" Sa hon. Och det är inte utan att jag skäms en smula, för ni förstår, efter att Kajsa var sjuk och vi kollade på Emil i Lönneberga dygnets alla timmar så vill hon göra det nu också. Det här försöker vi alltså bringa ordning på, inte enbart för att jag kräks lite över hela Lönneberga så trött som jag är på det, utan för att ungen måste göra annat än att sitta framför tv:n, typ leka.

Jag har sagt det tidigare det här om värderingar; innan barnen kom tänkte jag att jag aldrig skulle låta dem sitta framför tv:n för att det skulle underlätta för mig att göra vardagliga sysslor. Den värderingen raserades rätt snart när jag insåg hur förbaskat skönt det var att få duscha i lugn och ro utan att ha en unge som hela tiden ville hoppa ner i badkaret.
Men alltså, det finns ju gränser och gränsen den är nådd nu.
Därför började vi för ett tag sedan säga att Emil var ute när K ville att vi skulle sätta på det åt henne mitt på dan. "Nej Kajsa, Emil är ute (han kan vara i skolan, i lekparken eller också så sover han), han vill inte vara i tv:n just nu", har vi sagt jag vet inte hur många gånger. Framåt kvällen när hon frågat för elfte gången samma dag brukar han iblande få komma tillbaka in.
Men här om dan fick det vara nog. Då var det Emil som hade åkt på långsemester till Thailand.
Så när K för en stund sedan frågade om Nemil kommit hem så var svaret nej.
Emil får bestämt semestra ett tag till.

Nu sitter jag alltså här och undrar hur tusan vi ska ta oss ur denna härva av lögner?