2011-11-27

Det där om sömn. (Tjatigt, jag vet)

Jamen okej, låt oss prata om sömn. Igen. De senaste dagarna har jag läst kloka bloggare som skrivit om det både här, här och här.
Jag tror det bottnar i Underbara Claras inlägg Att känna sig själv är snällt mot andra. (Finns det något smidigt sätt att länka istället för att behöva gå in på skrivbordet och kopiera den förbannade länkkoden hela tiden? Jagvetjagärintesåhajpåsånt.)

Och såhär. Jag lyssnar, jag förstår. Alla barn har olika behov, knappast någon nyhet. Alla föräldrar gör (förhoppningsvis) precis det som passar deras familj bäst. Inga konstigheter alls faktiskt. Att samsova eller inte samsova är i alla fall själva kärnan i det hela. Vissa väljer att samsova för att det är smidigt med amning, några för att det är mysigt, andra för att ge barnet trygghet. Eller för all del, en kombination av allt.
Några andra väljer att låta barnet sova i egen säng redan från start och menar att de då själva får bättre sömn och att det är viktigt att få det lilla barnet att känna sig trygg i sin egen säng.
Allting låter ju väldigt logiskt. Inga rätt eller fel.
Men så har jag läst kommentarer kring de här inläggen som bestämt tycker att samsovande barn är trygga barn. Och med det undrar jag om denne med det sagt tycker att barn som sover i egna sängar är direkt otrygga? För jag tolkade det indirekt så.
Och en annan kommentar tyckte att det var fel fel fel av Clara att som hon uttryckte det, skryta om att hennes lille son sov i egen säng, och menade att det kunde sticka i ögonen på folk som kämpar med att få sitt barn att sova överhuvudtaget.
Då är min spontana tanke att den där personen är fruktansvärt missunsam, jag menar, skriver man en blogg där man inkluderar sina barn så kommer man ju förr eller senare in på sömn, det torde väl vara rätt naturligt då det är en så stor del av hela småbarnsåren. Nog måste man väl då få skriva att man är tacksam över att ens barn sover om nätterna? Utan att hehöva ta hänsyn till andra föräldrar som tappert kämpar med sömnen.

Själv tillhör jag den skaran som har två kottar som alltid sovit i egen säng. Med Kajsa försökte vi ett tag att ha henne mellan oss när vi sov. Men jag vaknade stup i kvarten av att jag trodde att jag kvävt henne med mitt täcke, eller att jag eller M rullat över henne. Det har sina orsaker. En gång när hon faktiskt sov hos oss så vaknade jag upp en natt och konstareade att hon glidit ner så pass långt att hon låg i maghöjd på mig med hela täcket över ansiktet. Och ja, paniken i det.
Dessutom har Kajsa aldrig själv kommit så mycket till ro i våran säng. Vi testade att lägga henne i hennes egen säng och ungen sov. Sov bättre än någonsin, och sen den natten har hon sovit hela nätter däri, alltid. Och somnat har hon gjort utan några krusiduller.
Givetvis läser vi sagor och sjunger emellanåt, men det gör vi för att det är mysigt och för att vi tycker att det är viktigt att få henne nyfiken på böcker och sagor, inte för att vi måste för att hon ska somna.
Någon metod har det alltså aldrig varit frågan om. Sömn överhuvudtaget har aldrig varit något vi direkt diskuterat kring, just för att det hela flutit på så himla bra.
Och lille Vidar, han tycks följa Kajsas spår och sover hela nätter också han i vaggan. Utan att vi gjort något alls för att få det just så.
Många gånger tänker jag att det vore ju mysigt att sova ihop, med små varma mysiga kroppar som gnyr där lite i mörkret, men jag vet hur usel min sömn skulle vara. Och min sömn, det är lite som en hobby. En livsviktig hobby, jag fixar nämligen inte alls några längre stunder utan att få sova. Jag minns ju med fasa tillbaka på när Kajsa alldeles nyligen var sjuk och jag knappt sov på en vecka. En dag till och vitrockarna hade kommit. Jag kan inte för allt i världen sätta mig in i hur förbenat jobbigt det måste vara att ha ett barn som aldrig vill sova.

Och med det sagt är jag alltså innerligt tacksam över att sömnen varit så problemfri här hemma. Kanske är det också därför jag har så svårt för det där 'sticket i ögonen', vad vet jag. Och så njuter jag till fullo de morgnar ungarna vaknar tidigt och kan tänka sig att somna om tätt intill mig istället.

Hur som helst, fortsätt vara de precis svinbra föräldrar jag är övertygad om att ni är, så ska det nog gå bra. Vare sig ungarna sover på huvudet, ståendes, i eran säng eller själva i vaggan. Men kom aldrig någonsin att påstå att mina ungar skulle vara mindre trygga bara för att de sover i egna sängar.

Tackohej!

10 kommentarer:

Sandra sa...

Word Sistah!
Jag har inte orkat skriva om den här sömnen för tja, vi har inte så mycket sömn att skriva om och jag har blivit helt matt på amningshetsen och är nu ännu tröttare på sovhetsen.

Fifi sa...

Åh, tack! Det kndes oerhört skönt och befriande att läsa ett sådant här odramatiskt inlägg om sömn!

Sedan tänker jag på det här med att "skryta" om att barnen sover. Är man glad över att ungen sover måste man väl kunna säga det? Precis som att man får säga att man är glad över att ungen äter eller vad det nu kan vara. Själv är jag otroligt lättad över att Elly sover bra på nätterna, eftersom jag blir en zombie av för lite sömn. Sömnen var det jag oroade mig mest för innan jag fick barn, så därför är jag så glad över att det har gått så bra hittills. Och jag pratar om det ibland, sen får det väl sticka i ögonen på vissa då, men om det gör det så fattar jag inte varför folk måste vara missunsamma. Tråkigt!

Cat sa...

Klokt skrivet. Själva har vi kört samsovning. Och japp, barnen är trygga. Men jag skulle inte tro att de är mer trygga än dina eller några andra barn som sovit själva.

I övrigt är jag så trött på folk som menar att man inte får skriva det ena eller andra om sina barn för att det ska sticka folk i ögonen. Herregud, alla är ju så galet stolta över sina barn och det är klart att man vill berätta om dem. Kan folk inte bara inse att det inte behöver innebära att man vill knäppa andra på näsan och säga att de är dåliga för det?

Maria sa...

Bra skrivet! Man får prova sig fram och göra det som fungerar. Det löser sig nog med tiden!

Sus sa...

Yep yep.
Bara de sover är mitt resonemang. ;) (Säger jag som fortfarande sover med en 3,5 åring klistrad vid mig... yep, yep. )

Fröken K sa...

Ja, bra inlägg! Här funkar det sådär med sömnen, vi samintesover kan man väl säga, men jag känner mig inte så stressad av det den här gången. Vet ju att det ordnar upp sig så småningom. Men hjärtligt, innerligt grattis till dig som har barn som har fattat det fina med att sova på natten!!! För det är ju förbannat trevligt faktiskt att få sova ordentligt! (Hur kan det vara så provocerande att säga det, mycket märkligt egentligen!)

Tinalinatiny sa...

Väldigt bra skrivet. Jag tror inte heller barn som sover i egen säng blir mindre trygga. Verkligen inte. Lykke sov mellan oss första natten när vi kom hem från BB. Det hela resulterade i att Joakim låg och balanserade på sin sängkant hela natten. Sen dess har hon sovit i egen säng. Hon vaknar och äter, äter i vår säng, sen somnar hon på mitt bröst och jag lägger tillbaka henne i hennes säng. Inga konstigheter. Och vi sover bra alla tre.

Precis som du skriver hoppas jag att alla gör det som passar dom bäst. Att Lykke sover i egen säng passar helt klart oss bäst, så så gör vi.

Västgötskan sa...

Äh, människor ska lägga sig i så mycket i andras sätt att uppfostra. Oavsett om det gäller sömn, mat eller uppmuntran/"bestraffning".

Som du säger, så länge barnet mår bra så har det ju ingen betydelse!

Ha en skön måndag.

Lotta sa...

Tja, man känner ju (förhoppningsvis) sitt eget barn bäst och ingen förälder vill väl få sitt barn otryggt. Sover de är de väl trygga? Själv älskar jag när jag får Jossan bredvid mig på nätterna men det är nu, när det inte gäller varje natt. Innan, när båda barnen kom in varje natt fick jag spelet!! Du är klok Lisa och dina ungar är toppen!

Lisa sa...

Dalkullan: Ja det är verkligen en himla hets kring det mesta som rör småbarnslivet, alltid är det någon man gör fel hur man än vrider på det. Tydligen. Jag är så emot det och anser att varje människa är väl smart nog att göra precis som man själv tycker funkar bäst.
Men visst är det svårt ibland att veta vad som funkar bland den där jävla jungeln av vad som anses vara "rätt".

Fifi: Jag tycker verkligen inte att det borde vara svårare än så. Tänker att det måste vara en enorm stress för många föräldrar att läsa om hur man ska göra, medan man själv inners inne vill göra på ett annat.
Visst är det tråkigt att folk inte kan glädjas åt såna saker när det gäller andra? Jag menar, den personen i fråga kanske har en unge som äter mycket och villigt, medan den som har en sovande unge matstrejkar istället. Eller inte. Men ändå. Missunsamhet är helt klart en av de sämra egenskaper en människa kan ha.

Cat: Men precis! Och förresten så är det ju valfritt att läsa, sticker det i ögonen på nån för att jag skriver att mina ungar sover och tycker att jag skryter så fine, sluta upp med att läsa då!

Maria: Precis. Löser sig det gör det ju alltid, på ett eller annat sätt.

Sus: Håller med! Sen får ungarna sova var tusan dom vill.

Fröken K: Tack! Ja alltså vi är sjukt nöjda över det och kan knappt tro att vi haft sånt flyt att vi fått två nattsovande ungar. Än så länge. Känner mig alltid lite tvingad att skriva så, för jag vet att det kan ändras när som helst. =)

Tinalinatiny: Alla sätt som leder till att alla sover måste ju ändå vara bra med tanke på att vardagen blir så mycket bättre för alla parter om föräldrar och barn sover ordentligt.

Västgötskan: Exakt! Det är så himla konstigt tycker jag att folk ska hålla på att tycka och tänka så mycket kring hur man som förälder uppfostrar sina barn. Lägg tid på annat istället, kan jag tycka.

Tack! Och tack detsamma! =)

Lotta: Visst är det så. Och jag tycker också det är mysigt när ungarna kommer upp och lägger sig hos oss, men när jag vet att jag sovit mina timmar så jag kan vara pigg ändå, för det blir verkligen inte mycket sömn med en sprattlande 2-åring och en Kotte som man hela tiden måste passa upp på så han inte får en spark av sprattlet eller en pappa överrullande på sig. ;)
Och tack för din fina kommentar!